Herr Leigrims reflektioner

Rubbade cirklar

2010-08-09T05:59:00.000-07:00

Jag hade just lagt ett brev i den gula brevlådan utanför Elite Plaza Hotel på Västra Hamngatan och hade avlägsnat mig några dussin steg, när jag hörde en bilmotor. Jag vände mig om och såg en anonym skamfilad skåpbil modell mindre rulla fram på trottoaren och stanna framför brevlådan. Ur bilen hoppade en yngling i slitna jeansshorts och urtvättad t-shirt. Ynglingen tog fram en nyckel och öppnade brevlådan, vars innehåll (inklusive mitt brev) han tömde i en säck. Därefter slängde han in säcken i bilen, hoppade in och körde iväg.

Var detta en underentreprenör med affärsidé brevlådetömning? Detta fick mig att reflektera. I filmen Äppelkriget lurar Monica Zetterlund Gösta Ekman genom att ta på sig en egenmäktigt tillgripen brevbäraruniformsmössa och vägra ta emot ett kuvert vid brevlådan kl 18.01 med repliken. ”Vi har våra turer och bestämmelser.” Detta skämt är förmodligen obegripligt för yngre generationer. Varför har hon en skärmmössa?

Posten måste man kunna lita på, precis som resten av vår infrastruktur. Tågen ska komma och gå, vägarna ska hålla viss standard, rent och hälsosamt vatten ska komma ur kranarna, telefonerna ska fungera. Och Internet, nu för tiden.

Beslutet att tillåta konkurrens med det statliga Posten ledde till att Citymail kunde starta sin verksamhet 1991. Det är lätt att inse att ett företag som enbart hanterar post i de mest tätbefolkade städerna kan göra bättre affärer än ett företag som har ansvar för all postdistribution i hela landet, ut till den mest avlägsna avkrok. Ändå har Citymail gått i konkurs två gånger. Nu ägs Citymail av Bring, ett dotterföretag till Posten Norge.

Tänk på detta! Främmande makt kontrollerar en del av postdistributionen i Sverige. Bland kunderna finns diverse svenska företag, banker och myndigheter...

”Om du inte är paranoid har du helt enkelt inte all information”, har någon sagt.

Det må vara att Posten som monopolföretag inte alltid var helt servicevänligt, men var och en inser att när två brevbärare i samma trappuppgång ska dela på försändelserna så minskar lönsamheten för båda. Så har också varje cityman tre olika utdelningsområden: en A-dag, en B-dag, och en C-dag, vilket innebär att utdelning sker var tredje dag på ett och samma område. (Källa: Wikipedia).

Min första prenumererade morgontidning var den legendariska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, eller Handelstidningen i folkmun. En mycket bra tidning som lades ner 1973, främst därför att det blev för dyrt att dela ut den. Göteborgs-Posten, som hade mycket större upplaga, vägrade samdistribution och knäckte sin konkurrent.

(Efter Handelstidningens nedläggning krävde Göteborgs tidningsbud att även få dela ut andra morgontidningar. Detta krav gick igenom, och nu kan den kvalitetsmedvetna tidningsläsaren få även Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i brevlådan på morgonen. Där gjorde tidningsbuden, i ambitionen att öka lönsamheten i den egna verksamheten, en insats i valfrihetens och demokratins tjänst.)

Frågan är om det inte var bättre förr när en och samma uniformsbärande brevbärare svarade för all utdelning av posten i ett distrikt. Och på motsvarande sätt säger man redan att det var bättre förr när det bara fanns en apotekskedja. Man kommer kanske snart att säga samma sak apropå den nyligen konkurrensutsatta bilprovningsverksamheten. Och jämfört med de konkurrerande mobiltelefonföretagens olika taxor är en djungel ganska lik en öken.

På kollektivtrafiksidan ser vi förseningar och inställda turer, till stor del som ett resultat av att de buss- och tågföretag som minskar på underhållet och håller så många fordon som möjligt i trafik samtidigt kan ge de bästa priserna i upphandlingarna. När det gäller elen verkar det vara så att konkurrensen lett till högre elpriser, inte lägre.

Själv frågar jag mig; var dessa förändringar verkligen nödvändiga? Hade våra cirklar verkligen behövt rubbas inom dessa branscher? Konkurrens är utmärkt som princip (vässade fördelar, lägre priser, ökad tillgänglighet, förändringstryck) men när det gäller vår infrastruktur upplever jag någonstans att det har sina fördelar med offentligt ägda företag som på en monopolmarknad till självkostnadspris tillhandahåller tjänster till medborgarna, lugnt och fint.

Å andra sidan, jag minns en sann historia från Lerum ungefär när femtiotal gick över i sextiotal, där en person kom in på järnvägsstationen och frågade mannen i luckan om hur man bäst reser till en viss ort. SJ-tjänstemannen slängde fram Kommunikationstidtabellen (en tjock trycksak, f.y.i.) och sa: ”Glo själv!”

What if?

2010-08-04T07:59:00.000-07:00

Under sommaren har Svenska Dagbladet följt sin tradition att publicera en följetong. Denna gång är det Theodor Kallifatides som skrivit ner sina minnen. Äntligen en läsvärd sommarföljetong, kan man tänka efter att ha försökt sig på föregångarna under några år.
Under de senaste åren har följetongerna mest bestått av ruskiga historier. Om en berättelse har en bra storyline ökar meningsfullheten i läsandet. Så har det inte alltid varit. Så här såg resumén i tidningen ut för några år sedan när det var dags för upplösningen av det årets SvD-sommar-följetong (säg HÄPP när du tycker det blivit för mycket):

”92-åriga Gerda Persson har hittats död i sin lägenhet. Det visar sig att Gerda har varit hembiträde i den berömde författaren Axel Ragnefeldts familj.
Axel är invalidiserad efter en hjärtinfarkt. Boutredaren berättar för hustrun Alice och sonen Jan-Erik att Gerdas arv ska gå till Kristoffer Sandeblom – en för dem okänd ung man. Kristoffer vet inte mer om sin familj än att han har lämnats övergiven på Skansen som fyraåring.
Axel sitter på ett vårdhem och minns sin ödesdigra kärleksnatt på 70-talet med författarkollegan Torgny Wennbergs kvinna Halina. Trots att Axel avfärdat vidare inviter från Halina hade hon fortsatt att kontakta honom.
Axel hade till slut berättat för sin fru om Halina, dock ej erkänt att de legat med varandra. När Halina avslöjar sanningen dödar Alice henne.
Torgny hade senare krävt att få förgripa sig på Axels dotter Annika som hämnd efter att ha upptäckt att Axel gett ut Halinas roman som sin egen. Annika begick sedan självmord.
Av Torgny har Kristoffer fått veta att Halina är hans mamma och att Kristoffer själv blivit till efter en våldtäkt. Kristoffers bästa vän Jesper har just begått självmord, starkt pressad inför sin romandebut.
Hela Jan-Eriks liv är i kris. När Kristoffer dyker upp och berättar att hans mamma Halina ligger begravd i trädgården tappar Jan-Erik fattningen, slår ihjäl honom och begraver honom i Halinas redan halvt uppgrävda grav.
Gerdas begravning har nu just ägt rum – enbart i närvaro av boutredaren.”

Man undrar ju hur det gick i slutet.
När jag gick en kurs i dramaturgi fick jag lära mig att man kan använda What-if-tekniken när man skapar berättelser.
Pojke möter flicka. What if: deras respektive släkt är fiender. (Romeo och Julia.)
Pojke möter flicka. What if: Pojken är tonåring och flickan är 79 år (Harold och Maude, film från 1971).
Pojke möter flicka. What if: Han är hemvändande utbränd dirigent och hon är stukad snabbköpskassörska, parallellt med att en annan han är hustrumisshandlare och en annan hon sjunger otroligt bra (Såsom i himmelen).
Pojke möter flicka. What if: Han är fritänkande författare och hon är attraktiv, framgångsrik och av kulturministern åtrådd skådespelerska i Östberlin (De andras liv).
Pojke möter flicka. What if: Han är inbunden läkare, hon är doktorns patient som är gift med en av doktorn avskydd pastor och "har fått en så förfärlig avsky för sin man" (Doktor Glas).
I historien ovan har författaren tydligen lagt in en massa What-if-element.
Tack för att Theodor Kallifatides fick äran att underhålla läsarna i sommar!

Vad vet Maria Wetterstrand om effektuttag?

2010-08-03T07:41:00.000-07:00

När det gäller kärnkraftsfrågan är de rödgröna inte överens. Socialdemokraterna har väl någonstans i sin organisation en realistisk linje, angelägna om att behålla våra industrier och arbetstillfällen som de är, även om Mona Sahlin svingar sig i takkronorna med hoppfulla uttalanden om alternativ energi. Vänsterpartiet är emot, och Miljöpartiet vill avveckla kärnkraften omedelbart.
Dessa löften av företrädarna för ett politiskt block inom räckhåll för regeringsmakten kan man reflektera över. Man säger att kapaciteten att producera el i Sverige räcker och blir över. Det stämmer säkert om man räknar på vad som behövs under ett år. Att kärnkraftverken inte är i bruk under sommaren gör inget, eftersom de flesta inte behövs just då. Ett bra tillfälle för underhåll och ombyggnader.
Men - elektricitet kan man än så länge inte lagra på ett ekonomiskt sätt (tänk på vad batterier kostar) så därför är det viktigt att vårt system för elproduktion kan leverera tillräcklig kapacitet under årets kallaste dag.
Vi har ju just haft en ovanligt kall vinter. Räkna bort våra kärnreaktorer, så finns det inte en chans att det kan produceras tillräckligt med Watt under den kallaste timmen på året. Och det hjälper inte att köpa el från utlandet på marknaden, för finns inte kapaciteten så finns den inte. Och elräkningen kommer efteråt.
Man kan tycka vad man vill om kärnkraften, och självklart är det bättre att utnyttja flödande energi, men kanske är det bäst att vänta med att avveckla kärnkraften tills den förnybara energin kan produceras till sådana priser att kärnkraften blir för dyr.
Så varför lovar man något som man nog säkert vet inte kan genomföras? Är man okunnig eller räknar man med att det finns tillräckligt med väljare som önsketänker?
För visst är det en vacker vision med ett samhälle som får all sin energi från kretsloppet.

Vad vet Lars Ohly om timlöner?

2010-08-03T06:54:00.000-07:00

Jag läste en intervju med Lars Ohly (GP 26/7 -10) att han ansåg att Vänsterpartiet, i och med att regeringstaburetter har blivit en snar möjlighet, har blivit ett ansvarstagande parti. ”Historiskt har det funnits ett drag av ansvarslöshet. Jag tror det beror på att vi varit så långt ifrån det politiska ansvaret att vi inte tyckte det var nödvändigt att räkna ihop slutraderna utan kunde använda samma pengar flera gånger. Men det var längesen.”

Detta uttalande ger anledning till en reflektion. På Vänsterpartiets kravlista (eller det kanske nu ska heta löfteslista) finns sextimmars dag med åtta timmars lön till alla.

Låt oss räkna på det. En person som tjänar 1.200 kronor på en åtta timmars arbetsdag har en timlön på 150 kronor. Om personen istället får 1.200 kronor för sex timmars arbete blir det 200 kronor i timmen. En ökning med 50 kronor ovanpå timlönen 150 kronor innebär 33 procents löneökning.

Om vi nu tänker oss att hälften av en kommuns utgifter består av lönekostnader, så innebär detta att kommunens utgifter ökar med 17,5 procent. Därmed behöver kommunalskatten ökas med ett liknande belopp, kanske sex kronor. Även statsskatten behöver troligen ökas i motsvarande grad. Denna skattehöjning gör att 6 x 12 = 72 kronor försvinner av daglönen på 1.200 kr, således en löneminskning på sex procent.

För de svenska privata företagen skulle en 33-procentig löneökning innebära att de allra flesta hyvlas bort från marknaden eftersom de inte har ett överskott som gör detta möjligt. I och för sig kan de höja sina priser, och då räcker de 1.200 kronorna per dag inte lika långt längre för löntagarna.

Även Miljöpartiet har målet om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön på agendan. Nu säger man att det inte är aktuellt att föra fram detta förslag i den rödgröna koalitionen.

Men vad är det för mening med att ha med ett förslag som man inte tror är realiserbart?

Det kan bero på att man fiskar i dyskalkylivatten. Dyslexi är säkert ett bekant begrepp för läsaren. Ett mindre känt begrepp är dyskalkyli - oförmågan att förstå sig på siffror. Jag har läst att ca 6 procent av befolkningen lider av detta. Det är ju faktiskt lika många som Vänsterns väljarunderlag.

Vad vet Mona Sahlin om priselasticitet?

2010-05-18T01:00:00.000-07:00

”Vad händer med alla nya städföretag om RUT-avdraget försvinner?” frågade TV-reportern. ”De företagen ska finnas kvar”, sa Mona Sahlin.
Detta korta svar ger anledning att reflektera. Det så kallade RUT-avdraget kommer att avskaffas om de rödgröna kommer i regeringsställning. Som skäl brukar anges att det är fel att skattepengar skall gå till att subventionera städarbete hos rika när de kunde användas inom skola, vård och omsorg istället.
Låt oss skärskåda detta resonemang. Det sägs att 10.000 arbetstillfällen skapats som en följd av att den som anlitar företag för hushållsnära tjänster får dra av 50 procent av arbetskostnaden på sin deklaration. Dessa nya, växande företag erbjuder exempelvis städning och hjälp med trädgårdssysslor eller förmedlar sådana tjänster.
Mona Sahlin kanske får rätt i att dessa företag kommer att finnas kvar. Frågan är dock hur många av företagens anställda som mister jobbet. Det är här som priselasticiteten kommer in.
Priselasticitet är ett mått som anger hur känslig en marknad är för prisförändringar. Hög priselasticitet betyder att efterfrågan sjunker snabbt när priset stiger, medan låg priselasticitet betyder att lika mycket säljs av en vara även när priset stiger.
Kal, vår käre göteborgare, kan tjäna som ett exempel på det senare, när han säger: ”Priset på brännvin har ännu inte kommit upp i sitt rätta värde.”
Den aktuella prisförändringen innebär alltså en fördubbling av priset. Eftersom dessa jobb inte fanns innan RUT-avdraget infördes kommer de säkerligen att försvinna när avdraget tas bort och priset för tjänsten därmed fördubblas.
Låt oss anta att dessa 10.000 personer i genomsnitt tjänar 15.000 kr/månad och betalar en tredjedel av lönen i skatt. Arbetsgivaren betalar då 20.000 kr/månad inklusive arbetsgivaravgifter. Om denne lägger på 30 % (6.000 kr) för egna omkostnader och vinst, så faktureras kunderna 26.000 kr plus moms för en anställd under en månad. Momsen, 25 % är då 6.500 kr. Om arbetsgivaren med administrativ personal tar ut hälften av pålägget (hälften av 6.000 kr) i lön så blir det med egenavgifter 4.000 kr, varav 2.000 kr går till skatt och sociala avgifter. Det innebär att företaget som anlitar personen betalar in 5.000 för den anställdes skatt, 5.000 för den anställdes sociala avgifter, 6.500 kr i moms och 2.000 i skatt och sociala avgifter för administrativ personal. Summa 18.500 kr per månad eller 222.000 kr per år. För 10.000 anställda blir det på ett år 2,22 miljarder kronor.
Om dessa jobb försvinner minskar alltså skatteintäkterna med 2,22 miljarder. Samtidigt ska 10.000 personer ha arbetslöshetskassa (90 procent enligt de rödgrönas bud till väljarna). Det blir 13.500 kr/mån x 12 månader x 10.000 personer = 1,62 miljarder kronor. Lägg till sociala avgifter (A-kassan är pensionsgrundande) så blir A-kassenotan 2,02 miljarder kronor. Summan av inkomstminskningen och utgiftsökningen för det allmänna blir då 4,24 miljarder.
Från detta ska dragas de minskade RUT-avdragen. För en anställd faktureras kunderna 26.000 kronor. Avdraget, 50 %, blir då 13.000 kr. Detta gånger 12 månader gånger 10.000 personer är 1,56 miljarder kronor. Dessutom betalar de arbetslösa skatt, en tredjedel av 1,62 miljarder är 530 miljoner. Nettominskningen i skatteintäkter blir alltså 4,24 – 1,56 - 0,53 = 2,15 miljarder kronor.
Frågan är: Känner Mona Sahlin och Lars Ohly inte till detta förhållande, eller har deras kunniga rådgivare berättat detta men de bryr sig inte om det, eller känner de till detta men låtsas som ingenting därför att regeringsmakten kan vara värt det priset?
Eller är det för principens skull?
Och Miljöpartiet, som gillar RUT-avdraget, avstår från mer än 2 miljarder skattekronor för att få del av regeringsmakten.
Detta är pengar som skulle kunna användas till skola, vård och omsorg istället, samtidigt som allt fler medborgare med ansträngda tidsbudgetar skulle upptäcka fördelarna med att köpa dessa tjänster och få tid över till annat.
I själva verket är försöket med RUTavdrag en utmärkt lektion i dynamiska effekter. Sänkt marginalskatt ger fler jobb och ökade skatteintäkter.
Det vore bra om någon kunde undervisa Sahlin och Ohly om priselasticitet.
Fast, det är väl så, som Sven-Eric Liedman skriver, att ”makten flyr obekväm kunskap”.

Ska vi se Sound of Music eller inte? Fråga inte GT/Expressen.

2010-01-11T09:14:00.000-08:00

Jag brukar köpa kvällstidningen vid några få tillfällen under året, nämligen inför de stora helgerna, när man kan få en diger TV-bilaga för en femma extra. Sedan skummar jag igenom bilagan för att se om det kommer några bra filmer i rutan.
I GT/Expressens jul-TV-bilaga för 2009 fastnade min blick på recensionen av Sound of Music. Den fick bara två getingar av fem och beskrivs så här:

”Sound of music. Musikal. Julie Andrews gjorde vad som går att göra av nunnan som ’förflyttas’ från klostret till en tjänst som guvernant. Musikaliskt låter det Broadway, och bildmässigt liknar det de av nazisterna prisade Heimat-filmerna (1965).”

Den recensionen är ju inte ens värd fem spänn. Papperet som den är tryckt på är värt mindre än före tryckningen.

Är detta konsumentupplysning? Den som inte känner till filmen lockas knappast att titta på en av de mest framgångsrika och populära filmer som gjorts, riktigt bra underhållning inte minst en stillsam helgdag.

Musikaliskt låter det musikal, skulle man kunna säga, och det är ju en musikal. Julie Andrews är lysande i sin roll, och berättelsen har det mesta. Sångerna av Richard Rogers och Oscar Hammerstein II har blivit klassiker.

Recensionens sista mening är särskilt intressant: ”Bildmässigt liknar det de av nazisterna prisade Heimat-filmerna”. Varför skriver man en sådan mening?

Den första Heimat-serien från 1984, Edgar Reitzs episka berättelse om en familj i Tyskland under flera generationer (1919 - 1982), tillhör de mest hyllade TV-serierna. Hur nazisterna kunde hylla dem är en gåta, dels kronologiskt och dels (om skribenten avser nynazister) innehållsmässigt. Och den bildmässiga likheten kan man undra över. Någon sorts ”guilt by association”, tycks avses. Sound of Music utspelar sig i Salzburg, och filmens skildring av hur en yngling väljer partiet före kärleken och hur nazisterna jagar den flyende familjen ger inga sympatier för den nazistiska ideologin och dess genomförande i praktiken.

Har en ung praktikant som ängsligt prövar en cynisk stil anlitats för recensionen, kan man undra. Överst på sidan förekommer dock en Torbjörn Wahlstedt, ca 45, med porträtt (till synes erfaren) och titeln filmkritiker.

När man läst detta kan man reflektera över om det kan vara så att man som läsare av TV-bilagan väljer bort många bra filmer på grund av missvisande negativa omdömen i GT/Expressens TV-bilaga, liksom om man luras att kasta bort ett antal timmar på mediokra filmer som fått missvisande höga betyg.

Jag skummar igenom julbilagans filmomdömen. Äppelkriget får bara tre getingar, den överreklamerade Så som i himmelen hela fyra, den lysande Förortsungar bara tre, den förutsägbara Maria Larssons eviga ögonblick hela fem, De omutbara med Kevin Costner bara tre (Costner nämns inte i recensionen), liksom Den engelske patienten och filmmusikalversionen av The Producers. Den lysande Nikita (den ursprungliga franska versionen i regi av Luc Besson) får bara en tvåa.

Min svensklärare i Munkebäcksgymnasiet i mitten av 1960-talet frågade oss vad man ska leta först efter när man ska läsa en filmrecension. Skådespelarna, sa vi, regissören sa de mer försigkomna, manusförfattaren sa någon. Fel, fel, fel, enligt magistern. Man skulle titta efter vem som skrivit recensionen. Om recensenten har samma smak som man själv så kan man lita på att filmen passar. Om recensenten har annorlunda smak så ska man vara mera skeptisk.

Jag ger min svensklärare (som jag träffade på några år senare när jag skulle se Tatis Semestersabotören‚ min lärare skulle se filmen för 14:e gången) rätt. När en film får sex prickar av sex på tärningen i Svenska Dagbladet, två getingar av fem i Expressen och tre fyrar av fem i GP inser man att smaken är olika även hos dem som fått uppdraget att konsumentupplysa sin tidnings läsare.

Jag kan tänka mig att en osäker och oerfaren filmrecensent har som mest förekommande mardröm att hylla en film som sågas av kollegorna på de andra kultursidorna, eller att ge en film dåliga recensioner för att dagen efter läsa entusiastiska recensioner i de konkurrerande bladen.

Nästa jul köper jag nog Aftonbladets bilaga istället.

Den skrämmande maskinen

2009-12-04T08:01:00.000-08:00

Jag såg i TV-nyheterna ett reportage om en cancersjuk kvinna, uppskattningsvis drygt 50 år, som inte hade lång tid kvar. Trots detta arbetade hon trekvartstid, som jag uppfattade det i en livsmedelsbutik. Hennes arbetsgivare tog stor hänsyn till hennes situation och gav henne arbetsuppgifter som hon för tillfället orkade med.
Och det lät ju bra. En sjuk människa hade meningsfulla arbetsuppgifter trots den hopplösa prognosen.
Men nu kom Försäkringskassan in i bilden. Med hänvisning till det nya regelverket krävde man att kvinnan skulle säga upp sig och söka ett heltidsjobb. Hon var inte tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven till 75 procent.
I studion fanns en politiskt ansvarig och en läkare. Den politiskt ansvarige sa att det av lagens förarbeten framgår att lagen i sådana här fall inte ska tillämpas på det sätt som gjort, med andra ord att man inte ska begära att kvinnan ska söka heltidsjobb. Läkare sa att hon läst förarbetena och hade tolkat dem så som Försäkringskassan tolkat dem.
Läkaren och regeringsrepresentanten var överens om det absurda i att kvinnan inte skulle tillåtas vara kvar vid sin anställning. Man talade om möjligheten att överklaga till länsrätten. Alla som drivit en process vet hur många månader, kanske rentav år, det kan ta.
Det som jag tycker är verkligt skämmande i detta är att en tjänsteman vid Försäkringskassan formulerar uppmaningen: ”Säg upp dig och sök heltidsarbete.”
Hur stora möjligheter har en sjuk person som passerat de 50 att få ett nytt heltidsarbete på dagens arbetsmarknad. Med största sannolikhet skulle resultatet bli att kvinnan skulle bli arbetslös.
Att någon formulerar meningen ”Säg upp dig och sök heltidsarbete” är upprörande inkompetent, eller hur? Förutom bristen på realism är det fruktansvärt cyniskt och en stötande behandling av en medborgare. Vi ser en skrämmande maskin här.
Detta räcker väl inte som anledning till åtgärder mot den aktuella tjänstemannen, men däremot detta: Det är oaktsamhet med skattemedel. Istället för en kvartssjukskriven person får vi en arbetslös person. Men då belastas ju inte Försäkringskassans budget utan A-kassan och den statliga budget som hör till detta.
Vi har en tradition av ombudsmän här i Sverige, men en saknar vi: SundaFörnufts-ombudsmannen.
Dit skulle man kunna vända sig med sådana här ärenden, och så skulle Sunda Förnuftsombudsmannen säga till Försäkringskassan: ”Det säger ju sunda förnuftet att kvinnan ska få vara kvar på sin arbetsplats. Ändra ert beslut!”

Instängd i tornet?

2009-11-16T00:49:00.000-08:00

Under en bilfärd för några veckor sedan kom jag att lyssna på det förträffliga radioprogrammet Spanarna i P1. Denna gång (17/10 -09) diskuterade man kristdemokraternas partiledare Göran Hägglunds uttalande om eliten kontra verklighetens folk. Tonen i programmet var raljerande, och när Jonas Hallberg sade ”Hur kan man vara minister och samtidigt tala om att politikerna lägger sig i för mycket?” började jag reflektera.
Det är ju inte alls självklart att politiker med någon sorts naturlag alltid villl lägga sig i överallt. Det är ju till och med en sympatisk tanke att politiker bara vill lägga sig i så mycket som behövs.
Problematiken kan exemplifieras av frågan om kvoterad föräldraförsäkring, ni vet ”Hur många månader” etc. Här kan man tycka att folk kan få bestämma själva (vilket de flesta vill i dagsläget), eller man kan tycka att folk måste finna sig i det som politikerna tycker är bäst. Detta kallas att ”gå före opinionen”. I samband med Socialdemokraternas partikongress intervjuades Mona Sahlin i GP (7/11 -09) om detta och fick frågan: ”Är inte det att ge sig in i människors privatliv?” Sahlin svarade: ”Jo, det är det. Precis som det var att förbjuda barnaga.”
Bortsett från att en så grotesk jämförelse väcker starka tvivel om lämpligheten när uttalandet kommer från en person som kandiderar till jobbet som statsminister, finns det anledning att fundera över bristen på respekt för att människor vill bestämma över sina egna liv.
Apropå föräldradagar så är vårdnadsbidrag ett näraliggande ämne. För några år sedan införde den borgerliga regeringen möjligheten för kommuner att ge vårdnadsbidrag – 3.000 kr per månad för helt vårdnadsbidrag – för barn i åldern 1–3 år som inte har plats i förskoleverksamheten.
Det är inte så många som har valt denna möjlighet. De flesta väljer att istället ha sina barn i förskoleverksamhet.
I en motion till Stockholms kommunfullmäktige (2008:88) föreslås att möjligheten avskaffas därför att det är ett misslyckande – endast ca 2-3 procent av de familjer som har denna (ur skatteutgiftssynpunkt gynnsamma) möjlighet har begärt detta.
Det intressanta är att reformen betraktas som ett misslyckande därför att inte så många valt den. Om man inte är politiker kan man istället tänka att det är ett framsteg att det nu finns fler alternativ att välja mellan. Om inte så många väljer detta alternativ – än sen?, kan man fråga sig.
Liksom Jonas Hallberg blir förvånad över att det finns politiker som inte vill ha monopol på att bestämma över människor, politiker som tycker att det finns ett värde i att människor får bestämma över sina egna liv, så är bristen i insikt över vad man egentligen håller på med när man inskränker medborgarnas valfrihet som i fallet med föräldraförsäkringen väldigt intressant.
Jag kommer att tänka på Werner Herzogs film Kaspar Hauser (1974). Filmen handlar om en okänd man i tjugoårsåldern som dyker upp i Nürnberg i början av 1800-talet. Det visar sig att han har varit inspärrad i ett källarrum i nästan hela sitt liv. En lärd man tar hand om honom för att undersöka hur en person som levt på detta sätt tänker. I en scen står dessa två personer och betraktar ett torn. Kaspar Hauser säger: ”Tornet är större inuti än utanpå. När man är inne i tornet ser man bara tornet hur man än vänder sig. När man är utanför kan man vända sig om och inte se tornet. Alltså är tornet större inuti.”
Det är detta som det handlar om. Vi är alla innestängda i våra egna verkligheter och utestängda från alla andra verkligheter. Vi kan lära oss om andras verkligheter genom att diskutera och jämföra.
Det är detta som är en stor brist hos många av dagens politiker, som ägnat sig åt politik i hela sina vuxna liv: Man är innestängd i sin egen verklighet, man är övertygad om vad som är rätt och driver i denna riktning. Bristen på distans är lite skrämmande, tycker jag.
En annan attityd skulle kunna vara att man vill skapa möjligheter, alternativ, för medborgarna att välja mellan.
Detta får mig att tänka på ett citat av Paul Valéry: ”Politik är konsten att hindra en människa att lägga sig i vad som angår henne.”

Nuet störs när framtiden pockar på uppmärksamhet

2009-06-01T02:10:00.000-07:00

Kommersiella TV-kanaler upplever en kris varje gång ett program slutar och reklamblocket tar vid. Ska tittarna zappa vidare för att slippa reklamen eller ska de stanna kvar? Antagligen bidrar den där lilla texten som återkommer under programmets sista fem minuter till att fler stannar kvar. Det står ”strax...” och sedan anges titeln på nästa program.
Att man gör så i de kommersiella kanalerna får man väl ha överseende med eftersom man inte betalar något för att se programmen. Däremot tycker jag att det är synd att även SVT har börjat med sådant.
Det kan ju tyckas vara ett tittarintresse att man påminns om nästa program och inte stänger av teven av misstag. Med vad är det egentligen som händer?
Över detta kan man reflektera. Jag har märkt hur förtrollningen genast bryts av sådana meddelanden. Detta är särskilt tydligt när man ser filmer. Ta en film med en särskilt bra slutscen, till exempel ”Livet från den ljusa sidan”, där en relation till slut uppstår mellan den initialt aggressive och elake författaren Jack Nicholson och den reko ensamstående modern och servitrisen Helen Hunt, och där de i den sista scenen går in i ett bageri tidigt på morgonen för att köpa nybakat bröd medan kameran höjer sig över platsen. När denna scen störs av en liten skylt med texten ”Strax: sportnytt” rycks man ut ur filmen.
Detta utryckande, denna brustna bubbla, visar hur stark illusionen är när man tittar på en bra film.
En annan företeelse som jag tycker minskar tittarupplevelsen är när SVT före programmen låter programpresentatörerna utförligt informera om program som kommer någon timme senare. Koncentrationen på det som man just ska se försvinner, och upplevelsen av programmet minskar.
Det blir mindre nu och mer sedan, liksom ”snart kommer huvudattraktionen men håll under tiden till godo med...”. Tycker jag, alltså.

”Vi säger att vi vill skydda anonymiteten”

2009-03-09T09:30:00.000-07:00

Jag fick en idé till en roman. Jag gick till min gamle vän, förläggaren E, och presenterade den.
”Tänk dig en rättrådig journalist”, sa jag. ”En som strider för en god sak. Vi kan kalla henne Sara. Stilig, etablerad i journalistkåren.”
”Okej”, sa förläggaren med en ton som antydde avvaktande skepsis. Jag lät mig inte nedslås.
”Tänk dej att hon får reda på en historia om en kvinna som lever under hot från sin exman. Kvinnan har ingen utbildning, saknar jobb, har barn med olika fäder, uppbär socialbidrag, festar på flyktingförläggningar. Kvinnan utsätts för våld, flyr utomlands med sitt och den libanesiske exmannens barn och en annan man, en från Chile som försökt ta livet av sin föregångare. Utomlands lever de med skyddad identitet. Den rättrådiga journalisten intervjuar kvinnan och skriver ner den sanna historien. Hon ger ut den för att berätta denna hemska sanna historia. Av bara farten blir det en bästsäljare. Journalisten blir hyllad.”
”What if”, sa min förläggare och höll upp ett finger i luften.
”Vadå what if”, sa jag.
”Det blir intressantare om du lägger in några what if’s.”
”Som vad, till exempel?”
”Antag att journalisten inte är så god. Antag att hon ändrar i historien för att göra den smaskigare. Kvinnans bakgrund görs mer respektabel, hon kan till exempel sägas jobba på bank och gömma flyktingar på fritiden, du kan rensa bort den komplexa sociala situationen, göra exmannen elakare, göra den nya mannen till en trygg norrlänning, han kan ju heta Anders till exempel.”
”Jaha?”
”Släng in en annan journalist som blir kontaktad av kvinnans släktingar. De berättar att allt är påhitt. Hon skriver en avslöjande bok. Gör henne till en alldaglig tant med jobb i den kolorerade veckopressen medan Sara är blonderad och snygg på en kvällstidning med sina böcker utgivna på ett kaxigt framgångsrikt förlag. Veckotidningsjournalisten avslöjar att den gömda kvinnan med hjälp av kvällstidningsjournalisten har duperat riksdagsmän och fått en massa pengar så att hon kan flytta till USA under skyddad identitet.”
”Det var alltså ingen sann historia! Och när det blir känt blir det rabalder på kultursidorna”, sköt jag in.
”Ja”, sa förläggaren E. ”Eller... what if... tänk om Sara har sådana starka vänskapsband, kanske hållhakar, att ingen skriver.”
”Vad då för hållhakar?”
”Tja... knark, sex, kindpussarmaffian, vad vet jag? Kanske helt enkelt att man inte vill bli struken från en festlista?”
”Då kommer ju sanningen inte fram.”
”Tänk what if igen! Ta det här nya, det här med bloggar. Låt det bli en debatt i bloggvärlden och en massa sanningsbitar som kommer fram där. Den fjärde statsmakten övervakar den tredje! Det är bra. Sanningen på Internet, tyst i tidningarna. Förutom att förlaget försvarar sig med att man har ändrat i detaljer för att skydda anonymiteten, fast skälet var att göra en smaskigare historia som skulle sälja bättre. Resultatet: författaren blir miljonär och personerna i den gömda kvinnans gamla liv får sina liv förstörda. Du har en bra historia här! Skriv den. Ta med en ordförande i Författarförbundet som i en TV-debatt säger att för att berätta sanningen måste man ljuga. Det är bra.”
”Ehhh... det ska jag göra”, sa jag.
”Och du, what if... stava journalistens namn Zara. Det är tufft.”
”Men... är Zara vilseförd av en fantiserande kvinna eller är hon medspelare?”
”Det kan ju du lämna till läsarna att fundera över.”

Vem vill betala för reklam som är konst?

2009-03-09T09:28:00.000-07:00

Sveriges Reklamförbund har fått en ny VD, Björn Rietz. I en intervju i Resumé citeras hans bloggtext där han ger sin definition av reklam.
”Reklam, oavsett var den framträder är en konstart. En dubiös sådan anser somliga, ändock en konstart eftersom den förlitar sig på människans skapandekraft. Det är samma del av hjärnan, samma del av mig, som hjälper mig att skriva en dikt och som driver mig att hitta på en smart rubrik på en utomhustavla. Det är samma kraft som bistår Kay Pollack eller bröderna Cohen som sporrar regissören bakom ICA’s reklamfilmer.”
Här vill jag inlägga en avvikande åsikt. Jag menar att man förirrar sig när man påstår att reklam är konst. Det vore illa om reklamköpare skulle köpa kampanjer därför att de är konst. Företag är inte konstmecenater (i alla fall inte när de anlitar reklambyråer).
Reklam är ett medel för kommunikation. Reklam ska ge mer pengar tillbaka än kostnaden för produktion och medieutrymme.
Däremot kan man väl säga att det är en konst att skapa reklam som kommunicerar, liksom det är en konst att rita ett vackert och funktionellt hus, bygga en säker och energisnål bil eller sätta ihop ett delikat matrecept. Men vart leder det?
Problemet med inställningen att reklam är konst är att man halkar fel. När reklamkreatörerna går in för att göra reklam som är konst kommer de att tappa fokus på det som reklam och annan kommunikation ska göra: kommunicera för att förändra. Istället kommer de att leka poeter, novellförfattare och spelfilmsmakare. De strävar efter att synas istället för efter att se.
Därför ser vi så många reklamfilmer som rent tekniskt och ofta även estetiskt är mycket skickligt gjorda – men som är helt obegripliga.
När Reklamförbundets nye VD kungör att reklam är konst känns det som att gå tjugo år tillbaka i tiden. Kreatörer som vill förverkliga sig själva! Sådant har dagens reklamköpare inte råd med.
I den utmärkta TV-serien Mad Men, som handlar om en reklambyrå på Madison Avenue i början av 1960-talet (TV9), säger byråns guru och creative director Don Draper: ”Jag säljer inte reklam. Jag säljer produkter.”

Knapphetens lycka

2009-03-09T09:26:00.000-07:00

Årets första dag inleddes som vanligt med frukost framför teven till nyårskonserten från Wien, denna gång med en strängt humoristisk Daniel Barenboim som dirigent.
När konserten var slut och jag skulle stänga av teven, såg jag att världens kanske främsta musikalfilm just skulle börja – Singin’ in the rain med den fantastiske Gene Kelly. Den har jag ju i DVD-hyllan, tänkte jag. Den kan man se när man vill.
Ändå satt jag kvar och såg inledningen, och min fru kom in i rummet och slog sig ner – och vi var fast.
Film handlar inte så mycket om att tillverka filmscener som att sätta ihop dem, och lyckas man bra fängslar man publiken. Scen följdes av scen på samma sätt som bra musik består av sekvenser av toner, meningslösa var för sig men som, när en ton följs av flera, ger resonans i vårt inre.
Vi hade tänkt ta en promenad, så vi stängde av filmen efter någon timme. Vi kan ju se resten sedan, sa vi. Vi har ju DVDn.
När vi kom åter från promenaden bryggde vi kaffe och såg slutet. Så blev det faktiskt. Det kunde lika gärna inte ha blivit av. Vi kunde ju ha sagt att vi kan se slutet när det passar oss.
Hur många lördagskvällar hade jag låtit mina ögon scanna av hyllan med DVD-filmer efter något som vi hade lust att titta på och inte hittat något som passade både hustrun och mig? Många. Och så hamnade man framför Travel Channel istället. Eller såg Änglagård en gång till.
Förr, innan man hade video, var favoritfilmernas starttider i TV heliga. Förtexterna fick icke missas. Det blev en högtidsstund. Missade man filmen fanns ingen återvändo.
Nu kan jag se favoritfilmen när som helst, hur många gånger som helst. Och jag kan köpa på mig ett rikt bibliotek. Riktigt bra filmer med några år på nacken kostar löjligt lite.
Man kan ju till och med hämta hem vilken film man vill via kabel, har jag förstått.
Och där står de i hyllan, de där bra filmerna. Många med omslagsplasten obruten.
För detta passar ordet blasé bra. Vi som är medelålders eller mer kunde, när vi var barn, bara se Kalle Anka & Co på den sedan decennier rituella jultimmen och kanske på bio någon gång per år. Dagens yngre publik som växt upp med Disneydags varje vecka inser inte vilken högtidsstund detta är. De är blasé.
Jag minns nu måndagarna hösten 1971, Krokslätts studenthem i Göteborg. Kl 19.57, vid Rapports väderprognos, var TV-salen nästan tom. Kl 20.00, när Monty Pythons Flygande Cirkus började, var salen full, ett hundratal sittande, folk stod längs väggarna. Vad vi skrattade! Och kl 20.33 var salen nästan tom igen.
Nu står Monty Python-boxen där i hyllan, alla fyra säsongerna. Hittills har jag bara sett de första programmen. Det har liksom inte blivit av att titta på fler. Boxen finns ju där när jag får lust.
Så märkligt detta är – överflödets likgiltighet och knapphetens lycka.
Jag kommer att tänka på romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Alexander Solsjenitsyn. Ivan Denisovitj Sjuchov befinner sig i ett sibiriskt arbetsläger, där reveljen, hammare mot räls, hörs klockan fem genom fönster klädda med tumstjock is, det är sibirisk kyla och sibiriskt mörker, och fångarna betraktar förhoppningsfullt termometern eftersom de vet att de slipper arbeta vid minus 41 grader. (Andas inte på termometern, kamrat, då stiger kvicksilverpelaren.)
Denna dag i Ivans liv är det minus 27,5 grader. Ivan gömmer halva brödransonen i sågspånet i ett hål i madrassen, syr igen hålet, bär hela dagen på hemligheten om brödbiten och hoppas att inte vakterna upptäcker den.
”Här hade han nu fyra hundra gram bröd plus två hundra plus åtminstone ett par hundra till i madrassen. Två hundra gram tänkte han sätta i sig nu och femhundrafemti i morgon bitti och så skulle han ta med sig fyra hundra till arbetet – livet var en fest! Brödet i madrassen fick vara så länge.”
Kan man tänka sig att ritualerna får större betydelse för oss ju mer överflöd vi har? Vi bänkar oss framför På Spåret och Antikrundan, vi går hellre på After Work än går ut och tar en öl när som helst, vi rör oss i takt och grupp på gympan och cyklar ihop på spinningen, och vi vill veta vad våra friends gör på Facebook just nu – dricker kaffe, är arg, lyssnar på musik.
Det är nu som gäller.
När Ally McBeal får en mugg cappuccino av sin kvinnliga advokatkollega och ska dricka den bara så där utan vidare blir hon tillrättavisad och indragen i ett rum där de två under rituell tystnad förtär drycken. Sedan är de redo för dagen.
Denna känsla ”nu eller aldrig” kan man, när det gäller film, uppleva under Göteborg Film Festival. De allra flesta filmerna kommer man aldrig att få chansen att se igen. Så det gäller att passa på.
”Här hade han nu fyra franska filmer plus två kinesiska plus åtminstone ett par italienska till i biljettbunten. Två filmer tänkte han sätta i sig nu och tre i veckan och så skulle han ta med sig fyra nästa helg – livet var en fest! ”
En fullsatt biosalong ser ridån glida isär. Filmen börjar. Det är filmfestivalförväntan. Det är nu som gäller.

En förlorad illusion

2009-01-23T08:24:00.000-08:00

Det råkar vara så att jag är släkt med Gustav Vasa i rakt nedstigande led.
Nu är ju detta inget unikt för mig. Om man antar att Gustav Vasa hade fyra barn som i sin tur vardera hade fyra barn och så vidare i tolv generationer (4, 16, 64, 256, 1.024 etc), så har Gustav Vasa 4,2 miljoner släktingar enbart i mitt led. Jag tillhör den minoritet som har papper på det.
Jag halkade ur det kungliga släktträdet redan ledet efter Erik XIV, som fick tre döttrar i sin utomäktenskapliga förbindelse med Agda Persdotter.
(Om någon tror att jag är högfärdig för mitt kungliga blod så vill jag påpeka att Erik XIV:s nämnda döttrar hade hälften kungablod, deras barn en fjärdedel och så vidare, och i tolfte generationen blir det 1/2.048-del kungligt blod och 2.047/2.048-delar allmogeblod, och kanske en skvätt adel och präster.)
Nu är det väl inte Agda Persdotter som man tänker på i samband med Erik XIV utan hans drottning Karin Månsdotter. Vi kom att prata om henne på jobbet härom dagen när det plötsligt slog mig att jag alltid associerat drottningens efternamn men måne, och därmed uttalat namnet så. Man såg henne stå på balkongen i månskenet och drömskt se ut över landskapet, kanske bestående av en sjö och några klungor med lövträd, och en och annan hjort. Karin Månsdotter.
När vi satt där på jobbet och pratade slog det mig plötsligt att efternamnet rimligen ska uttalas med hårt å, inte mjukt. Nog borde väl hennes far heta Måns? En sökning på Google gav genast informationen att hennes far hette Måns Månsson, slottsknekt från Uppland. När Erik XIV fängslades förvisades Karin till Finland. Ett föga romantiskt öde!
Så förlorades denna illusion. Det är inte ofta jag tänkt på Karin Månsdotter, men när jag, liksom mina arbetskamrater, tänkt på henne så har det varit i månsken.
Icke så nu längre. Förlorade illusioner!

Hur stavas det? Låt google rösta!

2009-01-14T06:57:00.000-08:00

En gång fick jag uppdraget att skriva en text där jag skulle ha med namnet på Göteborgs motsvarighet på den amerikanska västkusten, ni vet den där staden med hängbro, fiskrestauranger, spårvagnar och Masthugget-liknande höjder. "Det stavas 'San Francisco'", påpekade min kund, varvid jag upptäckte att jag skrivit "San Fransisco". Jag tog företaget Cisco som minnesregel för att stava rätt i fortsättningen.
Vid ett senare tillfälle visade en kollega hur man kan kolla stavning på Internet: man går in på Google och skriver in de alternativ som man tvekar om. Om man skriver "San Francisco" får man 249 miljoner träffar, medan "San Fransisco" ger 2,2 miljoner träffar. Ingen tvekan om vad som gäller här, således, och också intressant att det finns så många felstavade varianter, till exempel på www.sanfransisco.se.
Hyggliga Google tipsade mig även finkänsligt så här: Ville du egentligen söka efter: "San Francisco"?
Finns det då två godkända stavningar? På ne.se ger den rätta stavningen 157 träffar, medan den felaktiga ger 0.
Saken är klar.

Hur kul får det bli?

2008-11-17T09:36:00.000-08:00

Jag läste i Resumé om att verktygsföretaget Black & Decker har fällts av ERK, som betyder Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande Reklam.
Annonsen består av en röd splashstjärna i vänsterdelen med texten ”Världsnyhet! Nöjd-fru-garanti!” och en rubrik till höger med texten ”Köp elverktyg för minst 1.500 kr så bjuder vi på en skönhetsbehandling värd 350 kr.”
ERKs utlåtande kan vara av intresse:
”Genom texten förmedlas enligt rådets mening en otidsenlig syn på könsrollerna där kvinnor förväntas gå att blidka med en skönhetsbehandling då mannen köpt verktyg. Det är nedvärderande för såväl kvinnor som män. Reklamen är därmed könsdiskriminerande och strider mot ICC:s grundregler för reklam.”
Över detta kan man reflektera en stund. Är detta könsdiskriminerande reklam eller är det bara rolig reklam, utformad av människor som känner till mäns och kvinnors intressen och preferenser? Det vet ju varenda människa att killar gillar verktyg och tjejer gillar skönhetsbehandlingar, och vem har intresse av att börja kvotera detta?
Jag kommer nu att tänka på när IFK Göteborg inför höstens fotbollsderby startade en insamling med namnet Gaisblomman. Gais hade inte vunnit över IFK på många år, och nu manade IFK folk att köpa Gaisblomman för att samla ihop pengar så att man kunde köpa fotbollar till Gais så att de kunde träna mer.
Och det är ju roligt.
Detta väckte irritation hos organisationen Majblomman, som hotade med stämning. ”Det handlar om rent plagiat”, sa man, och IFK drog genast tillbaka kampanjen. ”Dom stoppar insamlingen direkt och det är vi nöjda med”, sa organisationens generaldirektör Lena Holm.
(För övrigt köpte IFK fotbollar för de inkomna bidragen och tippade av ett billass med dessa bollar på Gaisgården. Efter att IFK förlorat derbyt med 1–0, i konsekvens med ordspråket ”Högmod går före fall”, lät Gais en lastbil tippa av samma bollar vid Kamratgården och meddelade ”Vi behöver dem inte längre”.)
Jag tror att Lena Holm skadade Majblommans varumärke mycket mer än vad IFK gjorde. Ett så starkt varumärke klarar väl godmodig humor? (Kolla förresten http://www.gaisblomman.se)
Såväl ERK som Majblomman visar en sorglig brist på humor. Vanligt folk höjer nog förvånat på ögonbrynen lika mycket åt detta som när Centrum mot rasism bestämde sig för att anmäla GB:s glass Nogger Black till Diskrimineringsombudsmannen. Ordföranden Stig Wallin hade sett affischen med texten ”Nogger + lakrits är sant”. – ”Jag läste dem som ’Nigger + lakrits = sant’, sa han till aftonbladet.se. ”Det var omöjligt att inte se det som en anspelning på rasism.”
Amina Ek på organisationen fyllde i: ”Vi är inte kritiska mot färgsättningen av glassen eller namnet Black, utan mot hela tankemönstret i reklamen.”
Man kan ju också vara kritisk mot Amina Eks och Stig Wallins tankemönster, men det lär väl ta tid att ändra på.
Jag tror att Black & Deckers annons och IFKs kampanj utlöste leenden, medan GBs glassreklam inte gjorde det förrän Centrum mot rasism gjort sitt utspel.
Diskriminering ska bekämpas, och politisk korrekthet ska beskrattas.
Och för att återgå till ett studium av verktygsreklamen, så står det ju i annonsen inget om vem som ska genomgå skönhetsbehandlingen. ERKs slutsats att det måste vara kvinnan verkar väldigt fördomsfull, tycker jag. Varpå byggde de sin slutsats? På sina fördomar, kantänka.
Vid närmare eftertanke anger annonsen inte vem som ska köpa elverktyget. Det kan ju lika gärna vara en kvinna som köper verktyget och sedan antingen låter sig skönhetsbehandlas själv eller låter sin man genomgå denna behandling, varefter hon blir nöjd med mannen.
Eller det kanske rör sig om en tidigare gift, numera skild kvinna (en fri fru) som köper verktyg helt för eget bruk och får en skönhetsbehandling på köpet. I så fall är ju detta en feministisk annons!
Det hela är väldigt öppet, faktiskt.
Hur ska då Black & Deckers reklambyrå resonera för att skapa en annons för Black & Decker som inte är könsdiskriminerande? Här är några tips:
1. Se till att produkten, till exempel en borrmaskin, är med i bild. Det kan ingen klaga på.
2. Välj en kvinna istället för en man som håller i produkten, alltså borrmaskinen. Detta motverkar fördomen att bara män gillar verktyg.
3. Hantverk görs på sommaren, och då är det varmt, till och med svettigt. Därför bör den kvinnliga fotomodellen vara lättklädd, gärna med trasiga jeansshorts och sliten t-shirt (eftersom de flesta av oss ju hantverkar i avlagda kläder) och gärna svettig för att visa hur hon hängivit sig åt sin favoritsysselsättning i sommarhettan.
4. För att motverka fördomen att kvinnor inte är intresserade av hantverk bör kvinnan ha ett lustfyllt uttryck i ansiktet.
5. Om man väljer en välväxt blondin garderar man sig mot ERKs kritik. För varför skulle välväxta blondiner diskrimineras som fotomodeller? Det vore ju diskriminering.
Slutsatsen av detta är att politisk korrekthet och humor är oförenliga egenskaper. Och eftersom det finns en betydande stockholmsk kader av politiskt-korrekt-tjänstemän som tjänar sitt levebröd på att mjölka statens kista med pengar från skattebetalarna så kan även vi med humor hålla oss för skratt.

Doublebaggers revisited

2008-11-07T08:37:00.001-08:00

Jag har ett urklipp från Veckans Affärer där det hävdas att bristande service krossar SAS. Ett dalande nöjd-kund-index är givetvis allvarligt i en servicebransch.
Det är personalen som ska ge service, men det kanske inte är personalen som är orsaken. Våra företag och organisationer styrs av ekonomer, och ekonomer tenderar att se personal som kostnader. Ett effektivt sätt att snabbt minska kostnaderna (och förbättra vinsten) (och stimulera aktiekursen) (och öka ledningens bonus) är att skära ner på personalen.
Jag kan tänka mig att det finns en smärtgräns där arbetsuppgifterna överskrider den egna orken så att man inte längre kan le.
Och le, det är ju det man ska göra i serviceyrken.
Jag minns ett TV-program från åttiotalet som handlade om att SAS hjärntvättar sin personal.(Det var i Public Service.) Man fick se en fullsatt aula där en person på scenen ropade: ”Vem vill vara en singlebagger?” Ingen anmälde sig. Personen ropade då: ”Vem vill vara en doublebagger?” Hela auditoriet räckte upp handen och jublade.
Och det låter ju hjärntvättat, eller hur?
Några år senare ordnade Göteborgs kommun, där jag då arbetade, en heldag om serviceutbildning. Mannen på scenen, som kom från det utbildningsföretag som SAS anlitat, berättade om att det i amerikanska livsmedelshallar finns unga grabbar som hjälper till med att packa varupåsarna.
”En del är singlebaggers”, berättade han. ”De tar en påse, lägger äggen underst och staplar allt huller om buller. Man hinner inte fram till bilen förrän äggen har krossats och påsen går sönder. Andra är doublebaggers. De tar dubbla påsar, staplar robusta förpackningar nederst, ömtåligare överst, äggen allra överst och säger ’Ha en bra dag’.”
Där fick jag förklaringen till den påstådda hjärntvätten. Det var ju ett lysande exempel på storytelling. Vem vill vara en singlebagger? Och en doublebagger? Just det.
Jag tror att företag och organisationer skulle fungera mycket bättre om de istället för att se medarbetarna som kostnadsposter betraktade dem som värdeskapare. Egentligen kan man sammanfatta ledarskap som uppgiften att maximera medarbetarnas möjligheter att vara värdeskapare i organisationen.
Och uppgiften att vara sin egen ledare kan sammanfattas i viljan att vara en doublebagger.

Reflektioner kring ett presidentval

2008-11-07T08:36:00.000-08:00

Det amerikanska presidentvalet är över. Barack Obama vann en förkrossande seger. Som svensk TV-tittaren kunde man välja mellan tre valvakor: SVT, TV4 och TV5. I den senare regerade radarparet Filip & Fredrik.
Tittarsiffrorna är intressanta. Sammanlagt följdes röstsammanräkningen av 325.000 tittare – flest tittade på Filip & Fredrik, 125.000.
Utgångspunkten för en seriös TV-kanals valbevakning är rimligen att man är någorlunda neutral. Filip & Fredrik stack inte under stol med att de var partiska – de hejade på Obama, därför att han är svart. Att man inte visste så mycket om amerikansk politik framhävde de närmast som en merit.
Filip och Fredrik beskriver de båda kandidaterna i valet som "en ung cool, svart presidentkandidat" och "en krigshetsare och hans bindgalna hockeymorsa", enligt Femmans egen webbsajt.
Över detta kan man reflektera. Att USA har fått sin första svarta president är fantastiskt, liksom att den väg som Obama vandrat från sin bakgrund till presidentposten är mycket lång och mycket målmedveten. Kontrasten mellan honom och föregångaren kunde knappast vara större.
Däremot är det stor skillnad mellan att säga ”Det är fantastiskt att USA fått en svart president” och att säga ”Jag hejar på Obama för att han är svart”. Det senare påståendet är rent rasistiskt, när man tänker efter. Det representerar positiv rasism, vilket innebär att man särbehandlar en person positivt till följd av hudfärgen. Positiv rasism är aningslös men likafullt rasism, nedsättande för personen.
Är det egentligen inte mer rasistiskt att reagera över ordet neger än att använda det?
Jag minns en notis i tidningen för några år sedan, som berättade om att Henrik Larsson, som då spelade i skotska Celtic, valts till Storbritanniens bäste färgade fotbollsspelare. Jag blev överraskad – jag tänkte inte på Henrik Larsson som svart utan som en skåning som har en tråkknarrig stämma men är en lysande fotbollsspelare.
Visst visste jag att Larsson har mörk hy – hans mamma är svenska och hans pappa från Västindien, vill jag minnas – men detta faktum låg långt ner på stegen över vad Henrik Larsson var för mig. Det var en skön upptäckt. Och jag tror att folk i allmänhet har en liknande stege.
Även Barack Obama har en svart far och en vit mor. Själv säger han att hudfärg inte har någon betydelse för honom – svart, vit, gul, röd. Och jag är säker på att det är för vad han säger och kommunicerar som han blivit vald, inte för sin färg. Må han bli lika framgångsrik i sitt regerande som han är lysande i sin retorik. Förändring som du kan tro på.
I SVTs uppföljning sa en amerikan att valet visar att rasismen i USA börjar förlora sitt grepp, bli föråldrad, dö ut. Det låter fantastiskt om det är så, och det är kanske inte resultatet av lagar utan av att folk märkt att hudfärgen inte har någon större betydelse (mer än att de dansar bättre, men det kan ju vara kulturellt också). Droppen urholkar stenen. Må denna insikt nå även Filip & Fredrik.
Ett parallellfall till detta diskrimineringstankemönster utspelar sig i Lund, där utnämningen av rektorn vid universitetet givit upphov till protester från ett antal professorer, forskare, studenter och kulturskribenter. Det har nämligen visat sig att rektorn, med en framgångsrik karriär inom tekniska och naturvetenskapliga områden, är medlem i en frikyrka.
Om ett sådant medlemskap ska utestänga en person från ett rektorsämbete kan man ställa sig två frågor:
1. Vilka andra bindningar ska utesluta personer från att bli rektorer? Muslimer, buddhister, troende judar? Mindre troende judar? Ateister? Medlemmar i vissa partier? Äldre? Yngre? Före detta journalister eller bilförsäljare? etc.
2. Vilka fler yrken och befattningar ska inkluderas i den grupp som kräver frihet från sådana bindningar?
Detta får mig att tänka på landsfiskalen som delade in socknens invånare i straffade och ännu inte straffade. Det är väl kanske inte vem man är som ska vara bedömningsgrunden utan vad man gör.

Det är inne denna vecka

2008-11-07T07:17:00.000-08:00

En kväll i höstas när jag tog 3:ans spårvagn hem från jobbet och vi passerade Hagabadet på Södra Allégatan fick jag se en lustiger syn. På trottoaren utanför denna populära spaanläggning stod två herrar kring de 40, barfota, till synes enbart iklädda vita badrockar och konverserade. Och rökte.
Det var något speciellt med den vyn. Kanske var det ljuset; en sned septemberkvällssol gjorde badrockarna extremt vita.
När jag så här i efterhand tänker på denna vy kommer jag att minnas Konstalmanackan, en serie TV-program som gick i många år. Under fem minuter visades en enda målning som, permanent eller tillfälligt, hängde i något svenskt konstmuseum. Under dessa fem minuter pratade konstprofessorn Bengt Lagerkvist med en underbart välgörande stämma om tavlan.
Om denna tavla visats i TV-serien hade Lagerkvist kanske sagt:

”Hagabadet i Göteborg, tidigt 2000-tal. En av 80-talets artefakter, ett hälsohus för de välbeställda där förr i tiden vanligt folk utan egna badmöjligheter i hemmet kunde gå och tvaga sig inför söndagens gudstjänst. Vi ser två herrar i fyrtioårsåldern, iklädda oklanderligt vita badrockar. Kanske har de tagit en paus från den fuktiga, varma inomhusatmosfären.
Men det är något som inte stämmer. Den sneda eftermiddagssolen gör inte bara rockarna vita, utan också det de håller i händerna. De håller i var sin cigarrett. Denna vita färg kan ge intrycket att cigarretter är sunda. Man kan undra hur en lansering av cigarretter med grått eller svart papper skulle ha tagits emot på marknaden.
Kanske hade någon på herrarnas arbetsplats tagit initiativ till en konferens med temat friskvård och fått gehör för en eftermiddag på Hagabadet. Efter några timmar i sundhetsparadiset krävde de två herrarnas laster sin uppmärksamhet. De nakna fötterna mot trottoaren måste ha blivit kalla.
Jag föreställer mig att de två några minuter senare har sällat sig till sitt sällskap i detta Sundhetens Palats, och att övningen avslutades med en diskussion om vad företagets nästa sociala aktivitet ägnades åt.”

Ungefär så hade det nog låtit, tänker jag mig.

Femtio års debattutveckling med public service

2008-10-30T09:22:00.000-07:00

Herbert Tingsten sa en gång: "Att diskutera med fruntimmer är som att läsa tidningen när det blåser." Han måste ha haft otur med urvalet.
Jag kom att tänka på detta citat när jag härom kvällen såg teveprogrammet Debatt, som denna kväll enbart handlade om skolan. Janne Josefsson hade samlat ett antal politiker, fackliga företrädare, lärare, proffspedagoger, föräldrar och skolungdomar. Skolminister Jan Björklund satt på första raden.
”Att se på ett debattprogram i teve är som att läsa tidningen när det blåser”, kan man säga efter att ha sett sändningen. Efter 50 år med TV i Sverige har public service alltså kommit ända hit. Det var länge sedan jag såg ett sådant allmänt kollektivt urspårat pratkaos i munnen på varandra utan att man hörde någonting.
Debatten fastnade på att Jan Björklund har sagt och skrivit något om nivån i den svenska skolan som inte stämde med de statistiska undersökningar som åberopades. Man anade att han överdrivit för att göra sig hörd i debatten och nu skulle få äta upp sina överilade yttranden. Beslutsamhetens friska hy skulle övergå i eftertankens kranka blekhet, var det tänkt.
Det var uppenbart att programmets dolda (eller föga dolda) agenda var att få skolministern förbannad och ur gängorna, ungefär som när en skolklass provocerar en föga populär lärare, allt med programledaren i den pådrivande elevens roll.
Jag fick visionen av en visare på en mätskala som svänger åt vänster när Björklunds meningsmotståndare pratar och svänger till höger, till regeringens stöd, när ministern och hans sympatisörer lyckas få ordet. Konstigt att man inte infört något sådant ännu.
Men den konstruktiva frågan ”Vad tycker ni ska göras?” kom i skymundan. Man kanske skulle fokusera mindre på vad som sagts och mer på vad som bör göras. Den som uppmärksamt och med egen erfarenhet av skolan lyssnade kunde tydligt höra att ett centralt problem i skolan är att stödet till elever med särskilda behov borde sättas in tidigare än vad som nu görs, redan i lågstadiet. I gymnasiet är det för sent. Om detta var de två lärarfackens ordförande överens med ministern.
Om man hade lyft fram detta kunde man ha diskutera hur det blivit som det är och vad som kan göras för att rätta till detta. Man anar att de som har svårare för att prata för sin sak gentemot myndigheter (och deras barn) är de stora förlorarna i en skola som styrs av okunniga politiker och administratörer, som inte ger lärarna kunskap, resurser, verktyg och tid att behandla elever så olika som behövs.
Frågan är alldeles för viktig för att falla offer för behovet av en tevedramaturgi som public service tycks anta tilltalar tittarna – och som, är jag rädd, faktiskt gör det.
När jag ser betygsmotståndare ta plats i debatter som denna kan jag inte frigöra mig från känslan att betygsmotståndarna bedömer människor efter betygen och därför är emot betyg eftersom de inte tycker att elevernas människovärde ska klassificeras efter betygen – vilket man ju kan hålla med om men vilket motståndarna själva således omedvetet gör. Den som däremot inte bedömer människor efter betyget kan knappast ha några problem med betyg i skolan. Man kan ju istället rimligen anse att det är bra för elever och föräldrar att veta var man står och hur det går.
Jag undrar om inte grundproblemet istället är att den rådande skolpolitiken utgår från grundtanken att alla är lika. Vi som har en del livserfarenhet vet att alla istället är olika, ja rent ut sagt enormt olika, åtminstone 20 procent av oss och det är inte lite, och att skolan borde byggas efter den grundtanken.
Ytterst få som såg programmet kommer att minnas att tidigt stöd i skolan till elever med särskilda behov är enormt viktigt. De flesta kommer att minnas att Jan Björklund varit oförsiktig med hanteringen av statistik om den svenska skolans kvalitet.
Kanske borde programmet inte heta Debatt – kanske borde det istället heta Affekt.

Inget ”Äntligen” i år heller

2008-10-14T09:10:00.000-07:00

Torsdagen den 9 oktober klockan 13.00 var det spännande igen. Horace Engdahl skulle avslöja namnet på årets nobelpristagare i litteratur. Numera följs inte beskedet av en maskerad Gert Fylkings utrop ”Äntligen!” i bakgrunden, en kul återkommande grej på sin tid men inte särskilt respektfull, kanske.
Vi har väl alla våra favoriter. Jag har sedan decennier läst det allra mesta av det som amerikanen Philip Roth kommit ut med. Med ett femtontal volymer i bokhyllan skulle jag givetvis tycka att det vore trevligt (kanske också prestigehöjande?) att säga ”Jaså fick Philip Roth nobelpriset? Ja se honom har jag det mesta av.”
Philip Roth har under många år funnits med som en av de hetaste kandidaterna i spekulationerna inför offentliggörandet. Hans senare böcker – en trilogi som innefattar En amerikans pastoral och Skamfläcken, följd av den lysande Konspirationen mot Amerika – borde ha skingrat Svenska Akademiens tvivel.
Nu blev det inte så. Fransmannen J M G Le Clézio – aldrig hört talas om – valdes som bekant ut.
Och hur skriver han? Så här skriver Bengt Söderhäll på ne.se:

Självkritik sprängs in i den löpande texten, liksom överstrykningar och direkta samtal med och frågor till läsaren. Och rätt vad det är har bokens "jag" blivit ett ”du" eller ett "han". En otålighet som retar läsaren, tvingar läsaren att hitta en ny vinkel, ett nytt spår, en ny möjlighet.

Det där låter inte som en text som man bara glider igenom.
En text som man däremot glider igenom är Stieg Larssons Millennium-trilogi. Jag har just avslutat del tre, Luftslottet som sprängdes. Spännande är den, och engagerande. Vem vill inte ana en konspiration där ute? (Är du inte paranoid har du bara helt enkelt inte full information, som någon sa.)
Däremot känns texten inte färdigbearbetad. Inte konstigt, eftersom författaren tragiskt rycktes bort i förtid innan trilogin kom ut. I boken är det säkert ett dussin personer som ”trutar med läpparna” när de tänker efter. Någon kunde ju istället ha kliat sig bakom örat, till exempel. Och journalisten som plåtar en skäligen misstänkt med sin digitalkamera och sedan säljer filmrullen till en kvällstidning för en mindre förmögenhet... här är det något som haltar.
Här klandras givetvis inte Stieg Larsson. Däremot blir det en infallsvinkel till frågan ”Vad är bra litteratur?”. Min kompanjon Eva säger i fråga om grafisk design att ”behövs det inte ska det tas bort”. Samma sak kan man säga om texter. Ernest Hemingway hade en teori om att det man stryker i en text på ett mystiskt sätt lever kvar i den text som blir kvar. För läsaren också, måste han ha menat.
Varför gillar vi läsare sådana texter? Säkerligen därför att vi gillar att fylla i, bli medskapande. Och för att övertydlighet tröttar. (”Vill du ha kaffe?” ”Ja tack.” Mjölk?” ”Nej tack.” ”Socker?” ”Har du vanligt bitsocker?”) (Det där med bitsockret kan för all del säga en del om den skildrade personen.)
Föreskriften i Nobels testamente anger att litteraturpriset skall gå till den författare som producerat ”det utmärktaste i idealisk rigtning”.
I de flesta fall fungerar nobelpriset så att det sätter ljuset på en författare som annars skulle förbli okänd för flertalet (berättigat okänd som Jelinek eller oberättigat som den lysande berättaren Singer) .
I andra fall kan det ses som en belöning till en allmänt läst författare som skriver fängslande historier och samtidigt har rensat bort allt onödigt (Hemingway, Steinbeck).
Philip Roth är född 1933, och således 75 år i år. Förhoppningsvis hinner han få nobelpriset medan tid är.
Om så sker får jag äntligen chansen att utropa ”Äntligen!”!

Källor: ne.se, corren.se, svenskaakademien.se

Streaming media för en stenåldershjärna

2008-10-14T09:02:00.000-07:00

Jag läser om Radio Nord i Göran Häggs utmärkta bok Välfärdsåren. På 1950-talet bestod grammofonmusik, som det då hette, i radio i stort sett av en timme om dagen i P1. De avancerade tog in Radio Luxemburg på mellanvåg.
I mars 1961, när radiomonopolet fortfarande hade decennier kvar innan det skulle avvecklas, började Radio Nord sända från fartyget Bon Jour på internationellt vatten utanför Nynäshamn. Därmed fick musiktörstande ungdomar och andra äntligen sitt lystmäte. Särskilt populärt var Topp 20, som baserades på försäljningsstatistik. Radio Nord finansierades med annonsspots och sponsrade program med reklaminslag.
Programmen spelades in i en studio i Stockholm. De inspelade banden förpackades i en vattentät metallkapsel, som dagligen flögs från Bromma och släpptes ner vid fartyget, där kapseln fiskades upp av besättningen. Så gick det till!
Som en reaktion på Radio Nord startade Sveriges Radio redan två månader senare (ingen tung byråkrati där, inte!) Melodiradion, och med ens mångdubblades musikutbudet i den statliga radion. SRs motsvarighet till Topp 20, Tio i topp, byggde inte på försäljning utan på omröstningar med mentometerknappar skött av ett kringresande radiosällskap – som upplagt för röstkupper.
I maj 1962 antog riksdagen en lag som gjorde Radio Nords verksamhet olaglig. Samma öde mötte Radio Syd, som sände från fartyget Cheeta i Öresund. Det är en egen historia.
Konstruktionen med tre statliga radiokanaler och en statlig TV-kanal, senare två, kändes inte särskilt frihetlig för oss som försökte föreställa oss hur det skulle se ut om samma ordning rådde på tidnings- och tidskriftsmarknaden. Media som media, hade man skäl att tänka. Vi var många som längtade efter frihet i etern.
Och nu har vi fått det, en reglerad frihet kan man säga. Och vad har vi fått?
Min son lyssnar på ett morgonpratarprogram som, absurt nog, sänds direkt ut i TV. Det som slår mig när jag lyssnar är att programledarna är så illa förberedda. De kan prata om vad som helst och ständigt avslöja sin okunskap och sin självupptagenhet. Det östtyska bilmärket Trabant blir ryskt och får heta Drabant. En skådespelare var inte säkert med i en film utan ”Var inte han med i...” ”Kanske, jag minns inte...”
Till min förvåning upptäcker jag att en konkurrerande radiokanal sänder sin morgonpratarkanal direkt i en annan kanal – och att programmet dessutom går i repris på kvällarna. Man anar att det gäller att hitta billig utfyllnad för den sändningstid som man fått sig tilldelad av politikerna.
”Radio är för folk med fantasi”, sa Pekka Langer och syftade på lyssnarna. Genom att TV-sända radioprogrammen tar man bort radions stora fördel: att man slipper se den som pratar.
Det kan låta som ett fånigt skämt, men vänta tills jag har förklarat det:
Våra sinnen tar emot 11 miljoner bits per sekund, varav synen tar emot 10 miljoner bits och hörseln 100.000. All denna information kommer in i vår hjärnas omedvetna. Härifrån silas 40 bits per sekund ner till medvetandet. Det är lätt att inse att det krävs en effektiv sållningsmekanisk för att bara de viktigaste 40 bitsen ska silas ner. Det är väl sådant som kallas koncentration.
Vi ser med ögonen, och vi ser alla färger och former som projiceras på våra näthinnor. Men vi tänker inte med ögonen – i idealfallet passerar bara de relevanta bitsen ner till det medvetna, och det irrelevanta stannar kvar i det omedvetna. Vi har alla varit med om motsatsen.
Nu kommer vi till poängen. Radio överför 40 bits per sekund, lika mycket som vårt medvetande kan ta emot. Därför är det så behagligt att lyssna på radio. Vi hänger med. Och det är därför som alla som lyssnar på ljudböcker är så lyriska. Johan Rabéus kan läsa, han! I 40 bits per sekund, streaming media.
TV, däremot, överför fyra miljoner bits per sekund. När vi ser på TV blir vi lätt stressade. Vi tappar koncentrationen från det som säjs på grund av en avvikande slips, en patetisk min, en rörelse i bakgrunden, en märklig frisyr, en textremsa om något annat i förgrunden.
Därför känns det tråkigt att konstatera att makthavarna inte har fattat något av detta. P1 ifrågasätts i ambitionen att vinna lyssnare från de kommersiella kanalerna. Mindre substans, mer flams är receptet.
Att det blev så här är en besvikelse för mig. Det kunde blivit mycket bättre.
Olof Palmes uttalande "Jag skulle i all ödmjukhet vilja påstå att bland de allmännyttigast bäst använda åren av mitt liv var de jag i hög grad ägnade åt att bekämpa tanken på en kommersialisering av den svenska radion och televisionen" kan inleda en intressant diskussion vars slutsatser kan bli både det ena och det andra.

Källor: Välfärdsåren (Göran Hägg), www.samlaren.org, radio4all.se, dagens story.se, ne.se, Märk världen (Tor Nörretranders)

När min gamle vän B lärde sig webbmakt

2008-10-01T07:58:00.000-07:00

För en tid sedan stötte jag på min gamle bekant B. Han driver sedan många år en verkstadsrörelse som underleverantör till bilindustrin, både Volvo och Saab.
”Hur är det”, sa jag.
”Jotack, sådär”, sa han. ”Hälsan är god men likviditeten dålig. Mina kunder är dåliga betalare.”
Jag hade just läst i tidningen att Volvo, Saab och flera andra stora företag satt i system att ligga på fakturorna i månader och strunta i räntefakturorna. Bolag med en omsättning på mer än 500 miljoner har fyra gånger fler betalningsanmärkningar än bolag som omsätter mindre än en miljon. Det var detta som B hade råkat ut för.
”När du och jag gick i skolan och stora killar var tykna mot små killar kallades det pennalism”, sa jag deltagande."Hur kan dom där ekonomikillarna se sig i badrumsspegeln på kvällen?"
”Precis. Och personalen ska ju ha sitt och skatteverket och mina leverantörer”, sa B. ”Så det blir nog inga julklappar i år. Och blodpudding istället för julskinka. När vi pratade om det hemma sa jag att det är konstigt att folk köper Volvo och Saab när deras underleverantörer går i konkurs och folk blir arbetslösa. Då sa min son att han skulle ordna en kampanjhemsida om det. Jag fattade inte vad han menade, på den vägen är det ju när det gäller konversation med tonåringar för min del. Hans jeans hänger nedanför rumpan, förresten.”
Ett par månader senare träffade jag på B igen.
”Hur är det”, sa jag.
”Jotack”, sa han. ”Mycket fritid blir det. Firman gick åt skogen. Men vet du vad, någon vecka efter att vi sågs senast kom min son och sa att kampanjhemsidan var klar. Han visade mig den. Den var upplagd som en protestsajt mot företag som ligger på fakturorna. ’Köp inte av dom här,’ hade han skrivit med röda bokstäver. ’Storföretag som inte betalar ger arbetslöshet bland småföretag,’ Han hade hittat hela listan hos Företagarna. Hotell- och restaurangbranschen och byggbranschen ligger sämst till. Sidan hade redan haft tusentals besökare. Det kallas visst sökordsoptimering.”
B höll upp en näringslivsbilaga från en framstående dagstidning.
”Se här”, sa han. ”Den totala bilförsäljningen gick ner med 7 procent i augusti. Volvo minskade med 19 procent och Saab med 23 procent. Tredubbelt sämre än branschen!”
B log triumferande.
”Konsumentmakt!” sa han och tillade medan han skyndade iväg. ”Måste rusa. Jag ska på jobbsökarkurs hos Arbetsförmedlingen.”

Bristvara

2008-08-11T09:49:00.000-07:00

Mitt i semestern, när sommarvärmen började övergå i hetta, tog jag mig in till kontoret för att uträtta ett ärende. I brevhögen fann jag en försändelse från Bolagsverket, som inte kunde godkänna vår årsredovisning. Eftersom det kostar pengar om man inte har ett godkännande före 1 augusti så satte jag mig in i ärendet.
Det visade sig att revisorsberättelsen inte omfattade samma tidsperiod som bokslutsperioden. Vi hade startat vårt företag 13 mars, och revisorn hade angett granskningen till 1 mars - 31 december.
Jag ringde Bolagsverket och fick beskedet att om vi inte kommer in med en korrekt handling senast 31 juli så får vi betala 5.000 kronor. ”Men det är ju mitt i semestern”, sa jag. ”Ja se det hjälper inte”, sa handläggaren. ”Men felet ligger ju i att revisorn angivit en längre period än vårt verksamhetsperiod, och därmed har hon granskat vårt företag för hela verksamhetsperioden plus lite till, det inser man ju”, sa jag. ”Det har jag tyvärr inte befogenhet att överse med”, sa handläggaren.
Jag tänkte på detta när jag råkade läsa ett exemplar av Lerums Tidning. Ett bussbolag som sköter den kommunala kollektivtrafiken hade problem med farthinder i form av vägbulor, som ledde till arbetsskador hos förarna. Bussbolaget påpekade detta för kommunen, som har ansvar för vägbulorna. Arbetsmiljöverket ålade bussbolaget att åtgärda vägbulorna, ett ansvar som bussbolaget alltså inte har. Arbetsmiljöverket sa att ”man går på arbetsgivaren”.
Jag förstår principen men inte praktiken. Bussbolaget tilldömdes ett stort vite om man inte åtgärdar guppen. Därför ställde bussbolaget in alla turer där vägbulor ingick, vilket medförde att arbetsmiljöproblemet försvann. (Och trafiken också.)
Här kan man uppleva en bristvara i samhället – sunt förnuft. Finns det ingen som kan hålla upp handen och säga: ”Detta är ju inte sunt förnuft!”?
Alla medborgare borde utrustas med gula kort som fotbollsdomare har. När man hör något sådant här kan man hålla upp sitt gula kort och säga: ”Använd det sunda förnuftet!” (Två gula kort leder till rött kort och utvisning.)
Ett sådant gult kort kände jag behov av när jag läste att astronauten Christer Fuglesang felaktigt erhållit ett inbetalningskort för trängselavgift i Stockholm. Saken klarades ut, trodde Fuglesang tills det dök upp ett krav från kronofogden. Saken blev rättssak och Fuglesang fick rätt, varpå kronofogdechefen överklagade till högre instans, enligt uttalande ”för att klargöra rättsläget”. Kan inte rättsläget klargöras utan inblandning av oskyldiga enskilda medborgare?
Denna brist på sunt förnuft finns på alla möjliga håll. Att göra långtidssjukskrivna till förtidspensionärer för att bättra på sjukskrivningsstatistiken låter som statsfientlig verksamhet. En harmlösare variant som jag upplevde var när vår son skulle anmälas till dagiskön. Vi skickade in ansökan till Majornas stadsdelsförvaltning i Göteborg i februari 1996 med önskemål om dagis från augusti. Detta visade sig inte gå, eftersom ansökan skickats in för tidigt (!). Jag ringde handläggaren som sa att hon inte kunde registrera ansökningar tidigare än fyra månader före önskad första dagisdag "för då säger min dator Pling". Skattefinansierad verksamhet som inte vill ha planeringsunderlag för tidigt, känn på den!
Och hur gick det med revisorsintyget, undrar kanske någon? Jag fick tag på en person på revisionsföretaget som lyckades spåra vår semestrande revisor, så att ett korrigerat revisorsintyg kunde skickas in. När jag kom åter från semestern fanns ett brev från Bolagsverket med godkännande av vår årsredovisning.
Hade jag inte haft ärende till kontoret mitt i semestern så hade det kostat vårt företag 5.000 kronor, lika mycket som om man missar sista datum med hela årsredovisningen.
Gult kort, tycker jag!

Kostnadsbesparande semestertips

2008-06-18T08:43:00.000-07:00

Semestern närmar sig och en trevlig utlandsresa skulle väl inspirera? I dessa tider när priserna på allt från ris till bensin går upp och räntegrytan står och puttrar, så är det nog intressant för de flesta att få mesta möjliga value for money.
Här kan mina reflektioner bidra till en starkare budget i höst. Jag har nämligen lagt märke till att Skandinavien är som ett Europa i miniatyr. Norge är som England, Danmark är som Frankrike, Sverige är som Tyskland och Finland är som Ryssland. Kolla här:
Språket: I Danmark och Frankrike hör man inte vad de säger. Det är mest ljud, mindre artikulation. Norrmän talar glatt och käckt liksom engelsmännen (när vi säger hörna säger både norrmän och engelsmän corner, och jämför window och vindue). Vi svenskar talar, liksom tyskarna, tydligt med alla konsonanter på plats. Finska är lika obegripligt som ryska.
Maten: I Danmark och Frankrike har man riktig matkultur, vilket innebär kulinariska upplevelser inte bara på de fina gatorna i städerna utan på minsta landsbygdskrog. Norska och engelska restauranger... tja. Svenska och tyska restauranger erbjuder rejäl husmanskost. Finnar och ryssar dricker vodka ur dricksglas.
Räknesättet: Danskar säger halvfjärs för 40 och halvfems för 50. Fransmännen säger quatre-vingt-douce (4 x 20 + 12) för 92. Norrmän säger to när engelsmännen säger two, nästan samma! Tysk och svensk räknelogik har klara samband (fast vi är lite bättre, åtta och tjugo är krångligare än tjugoåtta). Men känner du någon som kan räkna till tio på finska eller ryska?
Fotbollen: Sett över ett tidsperspektiv på några decennier kan man säga att danskar och fransmän spelar gladfotboll, norrmän och engelsmän spelar sparka-och-spring, svensk och tysk organisationsfotboll utmattar motståndarna, medan finsk och rysk fotboll med sin fysik bryter ned motståndet.
Nationell attityd: Norrmän menar att EU inte är med i Norge medan britter anser att kontinenten är isolerad när det är dimma över kanalen. Danskar och fransmän tar sig ett glas under gemytliga former. Tyskar tycker att de är bäst, medan vi svenskar tycker att vi är bäst, samma grundidé men med olika slutsatser. Finnar och ryssar frågar inte, de tar bara över företag, internationellt vatten, nationer...
Så varför kasta bort pengar på att resa ut i Europa när du kan få samma upplevelse i Skandinavien?

En dag på torget

2008-05-14T08:18:00.000-07:00

Inför valet 1998 framträdde Göran Persson och Margot Wallström i en annons med påståendet ”Varje krona kan bara användas en gång”. Så kanske man uppfattar tillvaron om man betalar alla sina utgifter med plastkort. Vid en titt i min plånbok hittar jag emellertid en enkrona från 1990. Den låg där inte igår. Den ser ut att ha varit med om en hel del.
En ny regering kanske vet bättre. tänkte jag senare, men var det inte statsminister Reinfeldt som för en tid sedan sa ungefär ”Varje krona kan bara användas en gång”?
Alla före detta och nuvarande statsministrar och alla andra intresserade bjuder jag härmed på följande historia.

I en stad för länge sedan hölls marknad varje lördag. En lördagsmorgon, när regnmolnen hängde tunga över staden, kom fem personer och satte upp sina marknadsstånd. En hade en byrå, en hade ett antal tröjor, en hade några par skor, en hade en stor säck potatis och en hade några lådor brödlimpor. Alla hade satt priset för alla sina varor till 1.200 kronor.
Så kom en man gående in på marknadsplatsen. Han fick se byrån, blev förtjust, betalade 1.200 kronor och gick hem. Mannen som sålt byrån packade ihop sina grejor och skulle gå hem med sina pengar. De andra spanade förgäves efter köpare. De såg framför sig hur de skulle behöva släpa hem sina varor igen.
Men så sprack himlen upp och solen tittade fram. Mannen som sålt byrån blev konsumtionsbenägen och fick syn på bordet med tröjor. Eftersom han hade en stor familj köpte han allihop för sina 1.200 kronor. Därpå köpte tröjförsäljaren alla skorna, skoförsäljaren all potatisen och potatisförsäljaren alla lådorna med brödlimpor.
Sedan gick alla hem. Alla hade varor som de behövde istället för det de tillverkat - alla utom brödförsäljaren, som hade 1.200 kronor, samma 1.200 kronor som mannen som köpt byrån haft med sig till torget.
Dessa 1.200 kronor hade alltså på en kort stund lett till affärer för 6.000 kronor.
Bland besökarna på marknadsplatsen hade även stadens borgmästare befunnit sig. När han såg kommersen tänkte han att om han beskattade all försäljning, så skulle han få pengar till att måla om stadens skola. Han bestämde sig därför för att beskatta all försäljning på marknaden med 50 procent.
Så nästa lördag, när samma personer kom till marknaden, lade borgmästaren beslag på 600 kronor av byråförsäljaren så fort denne sålt sin byrå för 1.200 kronor. Byråförsäljaren köpte då tröjor för det han hade kvar, alltså 600 kronor, varpå tröjförsäljaren köpte skor för 300 kronor, skoförsäljaren potatis för 150 kronor och potatisförsäljaren bröd för 75 kronor. Som läsaren säkert redan har räknat ut inkasserade borgmästaren 600 + 300 + 150+ 75 + 38 kronor, summa 1.163 kronor.
De som handlat på torget hade sammanlagt köpt varor för 2.325 kronor, och brödförsäljaren hade 37 kronor kvar. Summa värde 2.362 kronor.
Nästa lördag kom alla dessa personer åter till marknadsplatsen. Nu behövde borgmästaren pengar till att måla om ålderdomshemmet. Det hade emellertid visat sig att ommålningen av skolan bara kostade 500 kronor, så borgmästaren beslöt sig för att sänka skatten till 25 procent.
Så när byråförsäljaren sålt sin byrå för 1.200 kronor inkasserade borgmästaren 300 kronor. Därefter köpte byråförsäljaren tröjor för sina återstående 900 kronor, varpå borgmästaren fick 225 kronor. Sedan köpte tröjförsäljaren skor för sina återstående 675 kronor, vilket gav borgmästaren 25 procent eller 170 kronor. Skoförsäljaren, som nu hade 500 kronor, köpte potatis, varvid borgmästaren genast klöste till sig 125 kronor. För sina återstående 375 kronor köpte potatisförsäljaren bröd, vilket gav borgmästaren 95 kronor. Brödförsäljaren tog sina 280 kronor och gick hem.
Totalt hade man köpt för 3.650 kronor. Med brödförsäljarens behållning blir detta 3.930 kronor.
Och borgmästaren summerade: med en skattesats på 25 procent hade han fått in 915 kronor, jämfört med 1.163 kronor med 50 procents skatt. Förvånat konstaterade han att han fick in nästan lika mycket skatt med halva skattesatsen. Minskningen var 21 procent. Samtidigt hade summan av inköpt varuvärde och behållning ökat med 66 procent, från 2.362 kr till 3.930 kr.
När borgmästaren diskuterade sina erfarenheter från torget med stadens ekonomichef, sa denne (en snabbräknande herre):
– Jag har läst någonstans att en krona byter ägare tio gånger på ett år. Om man räknar i tio led istället för i fem, så blir skatteintäkterna av 1.200 kr vid 50 procents skatt 1.191 kronor och vid 25 procents skatt 1.128 kronor. Den privata förmögenheten i varuvärde och kronor blir 2.391 kronor i det första fallet och 3.964 kronor i det andra. Skatteintäkterna minskar med 5 procent, medan förmögenheten ökar med 66 procent.”
– Detta ska hädanefter bli vår melodi, sa borgmästaren.

Och där var min lilla historia slut. Det kallas dynamiska effekter. Om man beskattar mindre i januari, så får man mer att beskatta i december. En del tror på det, andra inte.

Rapport på en förstasida – för kort 1997, för långt idag

2008-05-13T08:35:00.000-07:00

Jag läste i Svenska Dagbladet om vilka artiklar som var de mest lästa på svd.se under 2007. Eller mest klickade-på, kanske man ska uttrycka det. För det är ju det man gör – man klickar på det som väcker nyfikenhet. Handen på hjärtat...
De tre mest klickade-på var hade rubrikerna ”Programledare på TV4 blottade sig”, ”Roger hittade den rätta – 50 gånger per år” och ”Stinkande hål slukade hus”.
Ingen av dessa artiklar lär ha innehållit något som bidrar till att bygga en bättre värld. Och ändå kommer vi att få se mer av detta. De som sätter samman materialet i webbtidningarna ser exakt vilken typ av rubriker som ger flest klick (och annonsintäkter). och vi kommer att läsa allt mindre av fördjupande texter.
En morgon under 1990-talets andra hälft blev Sydsvenska Dagbladets prenumeranter konfunderade när de hämtade tidningen i brevlådan. Hela förstasidan upptogs av text. Och inte vilket text som helst. Det var föregående kvälls Rapportsändning – alla orden, från ”Godafton” till ”Tack John, våren dröjer tydligen ett tag till, Rapport är slut, godafton.”
Den gången var budskapet att det finns mycket mer att läsa i en tidning än vad man kan höra i en rapportsändning. Idag kan man se Rapport-redovisningen i Sydsvenskan i kontrast till den textmängd som man är beredd att ta till sig på en webbsida. En helsida text i broadsheet-format är väldigt mycket för mycket för en webbsida.
Så oron att folk väljer bort morgontidningen och läser på webben istället handlar om mycket mer än dagstidningsföretagens ekonomiska överlevnad. Det är lätt att inse att vår kunskap om alla aspekter på omvärlden kommer att bli förytligad och fragmentiserad.
Så kan man i kanal 5 på morgnarna se tre radioprogramledare i reklamradiokanalen the Voice stå och prata in i mikrofoner ungefär så här: ”I Sovjetunionen fanns på sin tid en bil som hette Drabant.” ”Nej, den hette Trabant.” ”Den hette Drabant.” ”Nej, Trabant.” ”Nåja, oavsett vad den hette så...”
Min son som varje morgon lyssnar på denna TV-sända radiokanal kommer alltså att få leva sitt liv okunnig om att bilen hette Trabant och tillverkades i Östtyskland. Bara som ett exempel.
Jag läste att den genomsnittlige läsaren av världens mest framgångsrika webbtidning, New York Times (nytimes.com), stannar endast 68 sekunder om dagen på sajten. Jämför det med att dagstidningsläsaren i genomsnitt ägnar sin tidning 16 minuter dagligen.
Om vanliga dagstidningar inte bär sig, och om artiklar av sensationskaraktär är det som ger störst annonsintäkter på webben, så kan vi i framtiden förvänta oss mer yta och mindre djup, ökad specialisering och minskad allmänbildning, större okunnighet och fler fördomar, fler experter och färre humanister, populistiska politiker och oinformerade medborgare.
"Bildning är det som blir kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt oss", skrev Ellen Key. Ju mindre vi har att glömma, desto mindre bildning har vi kvar.
Ojdå, det här blev visst alldeles för mycket text för en webbsida. Vad gör vi nu?

Två frallor för åtta spänn, och se’n?

2008-04-24T02:38:00.000-07:00

Färska frallor hör till en god lördagsfrukost. Min yngste son vill alltid ha frallor med sesamfrön, som brukar vara slut i bageriet innan jag hinner dit. Därför börjar jag alltid min inköpsrunda hos ICA som brukar ha sådana.
Härom lördagen var de slut även hos ICA, så jag tog mig till Konsum. Där hänvisades jag till brödskåpet, vars glesa utbud innehöll två frallor med sesamfrön. Jag tog den ena, misstänkte genast att den kanske inte var färsk (men inte har man väl gammalt bröd i brödskåpet?), övervägde priset (fyra kronor styck) och tog även den andra, ifall jag skulle ha misstagit mig om färskheten. Jag skulle även ha leverpastej, tänkte ta Coops egen men valde, med de eventuellt torra frallorna i färskt minne, istället Pastejkökets lite dyrare.
När jag sedan kom till bageriet fanns frallor med sesamfrön kvar, så jag köpte för säkerhets skull några tillsammans med sedvanliga grova frallor och källarfranska. Vid hemkomsten visade sig de två frallorna från Konsum mycket riktigt vara torra.
Här har vi alltså ett företag som lyckas sälja två torra frallor för åtta kronor till mig och som ett resultat av detta får en kund som inte kommer tillbaka på flera år och som, på grund av frallornas förmodade torrhet, valde ett konkurrerande pastejmärke istället för koncernens egna. Man fick in åtta spänn inklusive moms plus priset för leverpastejen (ett sammanlagt täckningsbidrag på kanske en tia) men missar betydligt mer.
Vi befinner oss i år 2008. Jag vet inte hur många kurser som genomförts i svenskt näringsliv om vikten av kvalitet på en konkurrensutsatt marknad. Lika förbaskat ligger det två torra frallor i ett brödskåp i Konsum en lördagsförmiddag i april.
Fortsätter det så här så kommer på sikt de enda kunder som Konsum har kvar att vara sådana som drivs av den i och för sig sympatiska kooperativa tanken, personer typ A nedan:
A: ”Jag köpte tre paprikor på Konsum, de kostade 50 kronor.”
B: ”Varför handlar du inte på ICA istället, häromdagen köpte jag tre paprikor där för 30 kronor.”
A: ”Jag betalar hellre mer om jag vet att ingen tjänar på det.”
Se där ett lämpligt fältrop för alla arbetsenheter som har någon form av kundkontakt: ”Inga gamla frallor i butiken!”

En målvakt med moral

2008-04-03T06:44:00.000-07:00

Blåvitts nye målvakt gjorde en mycket bra match i den allsvenska premiären. Det var lugnande. Hans föregångare, Bengt Andersson, valde rätt ögonblick att lägga handskarna på hyllan i höstas, 41 år gammal och med ett nyvunnet allsvenskt guld.
Bengt tänker jag på ibland av ett speciellt skäl. För några år sedan när en diskussion om förlängning av hans kontrakt med IFK Göteborg pågick uttalade han sig i tidningen. ”Det blir en fortsättning”, sa han. ”Har ni skrivit under kontraktet?” frågade reportern. ”Nej, men vi har tagit i hand om saken, och det är samma sak för mig”, sa Bengt.
När jag läste det där blev jag glad. Tiderna har ju förändrats, och begreppet hedersman, en man som man kan lita på, där ett handslag räcker, känns som tillhörande en svunnen tid. Gentlemen’s agreement väger lätt, vi reagerar inte längre om muntliga avtal bryts ”eftersom inget är skrivet”, juridiken är det enda som gäller, och vi som minns folkhemmet blir färre och färre.
Och det som den yngre generationen inte känner till kan den ju inte sakna.
Men när jag läste om Bengt Anderssons handslag som räcker tänkte jag att begrepp som tillit och respekt kanske inte är helt borta i vårt samhälle. Det kändes hoppfullt.
Jag vill minnas att Bengt Andersson återgick till sitt snickaryrke. Jag kan tänka mig att det blir rejäla byggen.

Varför fågelskådare mår bättre

2008-03-31T03:51:00.000-07:00

Jag läste någonstans en notis om att psykiska problem är mindre vanligt hos fågelskådare än hos folk i allmänhet. Var det inte det jag trodde.
Det som skiljer fågelskådande från många andra mänskliga aktiviteter är att du inte ska tro att målet för din koncentration, alltså fåglarna, ägnar dig någon större uppmärksamhet. Faktum är att just detta är en viktig del i fågelskådandet – att inte dra till sig uppmärksamheten. Därav dessa gröna jackor, gröna byxor, gröna stövlar och gröna kikare.
Och om en fågel skulle få syn på dig så skulle den bara ägna dig en förströdd blick, kalkylera över vilken fara du utgör, och sedan återgå till de för artens överlevnad basala aktiviteterna.
I bilköer har jag ofta förundrats över att kvinnliga förare i bilarna bredvid är så vackra. Det är något utöver det vanliga. Jag tror att det är koncentrationen på att göra något där man glömmer sig själv. Hantverkare i verksamhet är också vackra. Det är ett speciellt skimmer över vyn.
Filosofen René Descartes myntade uttrycket ”Cogito, ergo sum”. ”Jag tänker, alltså finns jag”. I dag hör man ofta uttrycket ”Syns du inte finns du inte”. Detta är givetvis ologiskt som det står, men för ett företag på en marknad kan man säga ”syns du inte finns du kanske snart inte”.
För människor är det ett skadligt uttryck. När Ebba von Sydow skriver att hon varit på en premiär där alla var så underbart trådsmala hoppas man att ingen läser.
Jag lyssnade nyligen i P1 på programmet Spanarna, där man talade om uttrycket ”showmantic” som har ersatt romantiken. Det går ut på att synas. I ett program i SVT tävlar ett antal personer om att få bli programledare. En av dem sa: ”Jag älskar att se mig själv i TV”. Jag vill se en programledare som säger: ”Det finns så mycket intressant att berätta”. I TV-programmet ”Packat och klart” nyligen besökte reportern Casablanca. Eter att ha beklagat sig över trafiken och på engelska frågat förbipasserande om de sett filmen, försökte han, fortfarande på engelska, framföra till en fransktalande servitör att han var laktosintolerant. Intresseklubben antecknar!
Jag undrar om Descartes idag skulle skrivit ”Jag syns, alltså finns jag” som ett uttryck för vår tids narcissistiska kultur. Och med filosofi som en bas för hur vi ska leva våra liv skulle Descartes kanske ha föreslagit att vi istället skulle ”fokusera” på ”Jag ser, alltså finns jag”.
En tillvaro med pressen att hela tiden leva upp till uttrycket ”Jag syns, alltså finns jag” kommer för de allra flesta att leda till tillkortakommanden, hur mycket man än deltar i dokusåpor, köper SUVar, piercar och tatuerar sig, bloggar (hmm...) eller vad man nu tar sig till. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med uppmärksamhet för att tillfredsställa det samlade behovet. De flesta av oss hamnar på underskott. Andy Warhols förutsägelse att alla i framtiden kommer att vara världsberömda i femton minuter håller nog inte.
Genom att byta fokus från ”att synas” till ”att se” förändrar vi i ett slag både vår strävan och vår tillvaro.
För den som börjar intressera sig för fågelskådning, till exempel, öppnar sig en värld som bara blir större – skönhet, vördnad, rikedom, frid.
Om vi lever efter mottot ”Jag ser, alltså finns jag” är framtiden obegränsad, både i naturen och kulturen. Den som vill få en annan person (sannolikt en ganska ung) att byta fokus från att vilja synas till att vilja se står dock inför en svår uppgift. Att säga ”Skaffa dig en hobby” ger nog ingen omedelbar framgång.
Det är klart att vi behöver bekräftelse. Hjalmar Söderberg skrev: ”Människan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon sorts känsla. Själen fryser inför tomrummet och vill kontakt till varje pris som helst.” Dessa rader tänker jag på när jag ser en busskur där någon har krossat glaset. Där har passerat någon som inte är tillräckligt älskad eller beundrad.
Med utgångspunkten ”Jag ser, alltså finns jag” får livet ett annat fokus. Och en dag upptäcker man kanske att man är älskad och beundrad, inte för att man försöker synas, utan för det man ser.

Filmens fiender – ett filmsynopsis

2008-03-18T03:17:00.000-07:00

ANSLAG. Den 28 december 1895. Två bröder visar en film om ett ångtåg som ankommer till en järnvägsstation. Delar av publiken svimmar.
PRESENTATION. Stumfilmen blir populär underhållning. Den gyllene fars-eran följs av äventyrsfilmer, komedier, dramatiska filmer, nyhets- och dokumentärfilmer. Följetongfilmer med cliffhangers blir ett återkommande nöje för biopubliken. Ljudfilmen gör entré. 1927 hörs Al Jolson säga några repliker i Jazzsångaren – en sensation! Färgfilmen får sitt genombrott 1939 med "Borta med vinden”.
FÖRDJUPNING. Storfilmer i stora, breda format och med mängder av statister drar storpublik till biograferna. På 1950-talet kommer Cinerama med tre projektorer i specialbyggda biografer, Cinemascope med en extra bred filmduk, Todd-AO-systemet med 65 mm film i kameran – 70 mm film för sex ljudspår – och magnetisk inspelning av ljudet.
KONFLIKTUPPTRAPPNING 1. Televisionen slår igenom. Ska folk stanna hemma istället för att gå på bio?
KONFLIKTFÖRLÖSNING 1. Det visar sig att filmen överlever. Bättre ljusutrustning på 60-talet, lätta tystgående 35 mm-kameror på 70-talet och känsligare färgfilm på 80-talet skapar nya möjligheter för filmarna. Ständigt nya storfilmer drar rekordpublik, medan smalare film överlever med stöd från det offentliga, TV-kanaler m m.
KONFLIKTUPPTRAPPNING 2. Videobandspelaren och DVD-spelaren slår igenom. Ska folk hyra film och stanna hemma istället för att gå på bio?
KONFLIKTFÖRLÖSNING 2. Det visar sig att filmen överlever. Digital teknik revolutionerar filmskapandet och innebär utmaningar för skådespelarna, som ofta står i en studio med en grön bakgrund och försöker se ut att vara uppskrämda av dinosaurier, utomjordiska farkoster etc. Filmer som "Jurassic Park" (1993), "Forrest Gump" (1994) och "Independence Day" (1996) visar på de nya möjligheterna med digital filmbearbetning. La grande illusion har aldrig varit plus grande.
KONFLIKTUPPTRAPPNING 3. Filmer börjar säljas som DVD allt kortare tid efter premiären, med intressant extramaterial, t ex bortklippta scener som ibland tycks roa mer än själva filmen. Ska biograferna överleva?
KONFLIKTFÖRLÖSNING 3. Det visar sig att intresset för film ökar. Filmbolagen satsar enorma belopp på enstaka storfilmer. Allt är uträknat: DVD-försäljningen ger större intäkter än inkomsterna från biograferna, som i sin tur tjänar mer på att sälja popcorn och CocaCola än på själva filmvisningen. Filmerna, som uppskattas av både publiken och recensenterna, måste gå ihop ekonomiskt, annars... Allt fler skaffar hemmabioanläggningar. Vi tycks stå på randen till en cineastisk tidsålder.
KONFLIKTUPPTRAPPNING 4. Illegal nedladdning via Internet blir allt vanligare. I debattartiklar i tidningarna hävdar förespråkare för fri nedladdning att motståndarna inte inser att den nya tiden är här. På grund av ensidig kost och bristfälligheter i skolutbildningen kan dessa radikala debattörer inte räkna ut att illegal nedladdning av film via Internet ger 0 kronor i intäkt till dem som ska betala fakturor från filminspelningarna och löner till skådespelare och alla andra filmarbetare. Alla stora filmbolag går i konkurs. Den sista storfilmen – A man arrived by train at lunchtime (2013) – ger rekordmånga illegala nedladdningar på Internet. Alla biografer stängs. Biograffåtöljerna säljs till hemmabioägare. Biograferna blir gallerior. Utan affärsmässig filmproduktion blir de enda filmer som produceras sådana som tidigare i filmfestivalkataloger beskrivits som ”kompromisslösa”, ”originella”, ”andlöst estetiska upplevelser” och ”jag har träffat regissören”. I TV visas ändlösa såpor där varandra ständigt överbjudande annonsörers budskap ger handlingen ny riktning. En vegetarian börjar äta hamburgare, en smålänning klär sig i femtusenkronorsjeans, en trollhättebo skaffar en Volvo.
AVTONING. Den 28 december 2015. Två bröder, som med en vanlig DV-kamera har spelat in en film om ett snabbtåg som anländer till en järnvägsstation, visar filmen för bekanta i sin hemmabioanläggning. Delar av publiken somnar.
(Källa för fakta: ne.se)

Glöm inte kvittot!

2008-03-10T02:13:00.000-07:00

En gång för några år sedan när jag verkade under enskild firma skulle jag köpa en miniräknare. Den kostade 99:90. Jag gav expediten en hundring, tog miniräknaren och gick. ”Glöm inte kvittot!” ropade då expediten efter mig. ”Det kan vara bra att ha till bokföringen.”
Jag tog kvittot och begav mig mot mitt kontor. Under tiden reflekterade jag över situationen. Utan kvitto hade jag inte kunnat dra av utgiften mot mina inkomster i deklarationen och därmed minska min skatt. Det hade blivit etthundra kronor mindre i plånboken, helt enkelt.
Om jag däremot hade tagit kvittot och glömt miniräknaren hade följande hänt:
1. Jag hade kunnat dra av momsen, 20 kronor mindre skatt.
2. Av den återstående utgiften på 80 kronor hade jag kunnat dra av en fjärdedel i form av egenavgifter, således 20 kronor mindre skatt.
3. Av de 60 kronor som återstod hade jag sluppit betala den skatt som 60 kronor ger (eftersom min skattepliktiga inkomst skulle minska med 60 kronor). Med en intäkt motsvarande en månadslön på minst 24.000 kronor hade jag, med 54 procents marginalskatt, minskat min skatt med 32 kronor.
Således en total skatteminskning med 72 kronor. Netto skulle den glömda miniräknaren alltså ha kostat mig 28 kronor. Jag kunde köpt en ny och därmed, med två kvitton (200:-) och en miniräknare, ha betalat netto 56 kronor.
Det innebär att tre miniräknare med kvitto kostar mindre än en miniräknare utan kvitto!
Visst är det häftigt att betala skatt, men nog är det märkligt med ett samhälle där kvittona är värdefullare än produkterna.
Lustigt nog har detta lett till att en betydande del av vår ekonomi är kvittofri till berörda parters stora belåtenhet.
Det borde kunna göras annorlunda!

Kunskap är en glänta i skogen

2008-03-10T02:06:00.000-07:00

Välkommen till det här testet för blivande riksdagsmän. Du ska:
• redogöra för viktiga händelser under revolutionernas tid och jämföra med andra länder,
• redogöra för hur dessa förändringar har förändrat människors livsvillkor och vilken betydelse dessa har för vår egen tid,
• redogöra för samhällsekonomi, världsekonomi och miljöfrågor på olika nivåer i samhället samt jämföra några olika länder.
Samtidigt ska du
• kunna skriva olika sorters texter så att innehållet framgår tydligt samt tillämpa skriftspråkets normer, både vid skrivande för hand och med dator,
• ha kunskaper om språket som gör det möjligt att göra iakttagelser av eget och andras språkbruk,
• berätta om symboler, riter, centrala berättelser och trosuppfattningar i några världsreligioner samt om grundtankar och uttrycksformer i några andra livsåskådningar.
Nej, jag bara skojade. Det är inget test för riksdagsmän. Det är Skolverkets krav för godkänt i årskurs nio. Detta ska man klara för att komma in på gymnasiet, vilket som bekant numera krävs för alla yrken, även de praktiska. För att få jobb. Och alla måste få jobb nu när vi fyrtiotalister är på väg att pensionera oss.
Under rubriken ”Detta ska du kunna” möter sådana texter min son och hans klasskamrater. Det är ju rena stoppsignalen för en genomsnittlig tonåring, eller hur?
Så skriver Skolverket, och sedan är det upp till alla skolor att formulera dem på ett begripligt sätt. Vilket således inte alltid sker. Och när det sker kan det ju bli hur som helst. Vilket säkert ofta sker. Olika målformuleringar ger ojämförbara betyg.
Själv undrar jag varför inte Skolverket själva formulerar sig så att eleverna begriper. Då skulle lärarna få mer tid och energi till att undervisa, alla elever skulle begripa målen, och betygen skulle bli mer rättvisa.
Frågorna hopar sig. Vem ansvarar till exempel för att det heter "area" i matematiken istället för "yta"? "Hur stor area har har din lägenhet?" säger man ju inte. Jag kan tänka mig att användandet av ordet "area" har del i de dåliga mattebetygen i grundskolan.
En gång gjorde jag ett skrivjobb om produktframtagning för Ericsson. Texten översattes till engelsk-engelska av en översättningsbyrå. Uttrycket köpa-tillverka-analys blev manufacture-purchase analysis. Vår kund tog texten till en amerikansk kollega på Ericssons fabrik i Lynchburg. Kollegan ändrade det till ”make-buy analysis”.
Detta kan man reflektera över. Medan den engelska versionen är ett exempel på hur man får makt genom ett komplicerat språk (engelsk tradition) visar den amerikanska varianten hur språket används för att få något gjort (amerikansk tradition). Sex uttalade stavelser i England blev två stavelser i USA – en effektivisering med 200 procent!
När min son gjorde teoriprovet för golf klarade han först inte ett skriftlig prov (har ni sett hur frågorna ser ut?) men blev sedan godkänd i ett muntligt förhör. Han kommenterade det så här:
”Det är inte reglerna som är svåra, det är orden.”
Det här tycker jag är utmärkt pedagogisk vishet. Kunskap kan ses som en glänta i skogen. För att förmedla kunskapen måste man först gallra bort kunskapsdöljande ord i form av slyn och buskar så att så få träd (ord) som möjligt finns kvar i en kristallklar struktur. Men – om man tar bort för många träd blir kunskapen till slut ordlös och kan inte förmedlas, möjligen undantagen enkla visuella instruktioner, typ IKEAs monteringsinstruktion för Billy-hyllor.

PR som i propaganda

2008-02-25T08:36:00.000-08:00

Jag såg i tidningen att Kinas propagandaminister uttalat sig om landets dåliga rykte (troligen i viss mån påverkat av aspekten mänskliga rättigheter). Han sa något i stil med ”För att förbättra Kinas dåliga rykte utomlands måste vi intensifiera våra propagandainsatser.”
Detta är ett tydligt exempel på hur en ledare blandar ihop ”hur vi är”, ”hur vi uppfattas” och ”hur vi vill vara”. Liknande exempel i det svenska näringslivet och övrigt samhällsliv finns det gott om, men de kanske inte är lika publika.
Uttalandet får mig att tänka på ett annat uttalande i pressen för en tid sedan. Hamnarbetarförbundet i Göteborg hade försatt Göteborg Hamn i övertidsblockad. En följd av detta blev att Maersk Line, ett av världens största linjerederier, meddelade sin avsikt att lämna Göteborg. Hamnen anlitade PR-byrån JKL i frågan. Detta fick Hamnarbetarförbundets ledning att uttala sig i GP om det osunda (osportsliga?) i att ta hjälp av en PR-byrå i konflikten. Konsultengagemanget kanske var otaktiskt, men visst har Hamnarbetarförbundet lika stor tilltro till PR som Kinas propagandaminister. Man sa nämligen så här:
”Grannarna till våra medlemmar kommer ju och undrar vad vi håller på med.”
Grannarna inser säkert att arbetstillfällena blir färre om stora rederier överger hamnen. Det krävs knappast indoktrinering av PR-folk för att man ska hamna i den opinionsfåran.

Därför tar statliga utredningar så lång tid

2008-02-25T07:41:00.000-08:00

Jag förundras ofta över hur lång tid angelägna statliga utredningar tar. Om näringslivet skulle kosta på sig så långa utredningstider skulle det snart inte finnas något näringsliv kvar.
Statliga utredningar, däremot kan sitta så länge att utredningsdirektiven har föråldrats, vilket ger anledning att tillsätta en ny utredning samtidigt som man lägger ner den gamla.
Varför tar det så lång tid? Jag tror det började med Gustav Vasa. Han såg till att kärra efter kärra med skattepengar forslades från resten av landet till huvudstaden. Där lades alla mynten i en jättestor pengabinge. Av alla som såg dessa karavaner med mynt i alla valörer insåg en och annan att om man följde efter så skulle man kunna hyvla sig en bit av den där samlade skatten.
När dessa personer samlades i Stockholm bildades ett nytt skrå, de statliga utredarna. Deras jobb varade bara så länge som uppdraget pågick. De som var snabba blev arbetslösa och svalt ihjäl. De som fick det att dra ut på tiden blev välmående och förökade sig, varvid deras gener fördes vidare till kommande utredargenerationer. (Fast om långa utredningstider känns tröstlöst så gör begreppet "enmansutredare" snarare upphov till nervositet. Förhastade slutsatser presenterade för dåligt insatta beslutsfattare?)
I resten av landet, däremot, gällde det att samarbeta för att så snabbt som möjligt komma till skott och producera varor och tjänster.
Därav Göteborgsandan. Den är resultatet av att samarbete har lönat sig. Göteborgsandan kännetecknas av samarbete och hjärtlighet, s k ”go gubbe”, i arbetsumgänget. Man kan ha olika åsikter men man framför dem med respekt och glimten i ögat. Och man vet att man vinner på samarbete.
Sådan anda är dock inte unik för Göteborg. Den finns runt om i Sverige i stora och små industriorter, där man vet att ju snabbare man kommer till skott, desto bättre får alla det.
Sveriges industri var framgångsrik till mitten av 1970-talet, när storföretag efter storföretag flyttade sina huvudkontor till Stockholm. Av detta kan var och en dra sina egna slutsatser.
En rimlig slutsats av detta är att göra Göteborg till huvudstad. Jag åtar mig gärna att utreda den frågan.

Kortfilm med roligt slut

2008-02-08T02:41:00.000-08:00

Jag gick på Göteborgs Filmfestival och skulle se en mexikansk film som heter Blue Eyelids. Programmet inleddes med en kortfilm som heter ”The legless boy cannot dance”. Kortfilm, tänkte jag. Härligt. Som en förrätt före huvudrätten.
Filmen handlade om en pojke som bodde med en gammal man (farfar, kanske?) i ett skjul på en soptipp. Ibland satt pojken, möjligen i sin fantasi, på en grön äng och lekte med en gris. Ibland såg han, möjligen också i sin fantasi, en våldsam animerad film om militaristiska grisar på teve. Farfar dog och pojken bodde kvar. Grisen flyttade in. Inga andra personer förekom. Sedan brann allt ner. Det var tjugo sega minuter.
Jag kunde inte låta bli att efteråt gå in på hemsidan till den i övrigt förträffliga göteborgska filmfestivalen. Först hittade jag detta: “Förfilmen av Michel Lipkes är en visuellt ambitiös, symbolladdad historia om en pojke och en gris.” Sedan fann jag en text om att en representant för festivalen hade varit på filmfestival i Toronto och där på ett latinamerikanskt party träffat Michel Lipkes, programchef för den internationella filmfestivalen i Mexiko City. Han överlämnade ”sin egen kortfilm The Legless Boy Cannot Dance som vi bjuder in till festivalen.” Så står det, och med tillägget ”En festival är aldrig bättre än sina kontakter.”
Så orsaken till att fyrahundra personer kastar bort 20 minuter (tillsammans 5,5 dygn) en söndagkväll är att en representant för en filmfestival i Göteborg på ett filmfestivalparty i Toronto träffar en representant för en filmfestival i Mexiko och tar emot dennes egenproducerade kortfilm som obesedd tas med till Göteborg och då givetvis måste visas här. Utan kortfilm hade man ju hunnit med att fika före nästa film.
Förfilmens behållning kom under eftertexterna. Skratten spred sig i salongen när det visade sig att uppåt ett hundratal namn varit engagerade. Hade ingen kommit sig för att påpeka att det här nog inte var någon bra idé?
Men huvudfilmen, Blue Eyelids, var mycket bra.