Bristvara

Mitt i semestern, när sommarvärmen började övergå i hetta, tog jag mig in till kontoret för att uträtta ett ärende. I brevhögen fann jag en försändelse från Bolagsverket, som inte kunde godkänna vår årsredovisning. Eftersom det kostar pengar om man inte har ett godkännande före 1 augusti så satte jag mig in i ärendet.
Det visade sig att revisorsberättelsen inte omfattade samma tidsperiod som bokslutsperioden. Vi hade startat vårt företag 13 mars, och revisorn hade angett granskningen till 1 mars - 31 december.
Jag ringde Bolagsverket och fick beskedet att om vi inte kommer in med en korrekt handling senast 31 juli så får vi betala 5.000 kronor. ”Men det är ju mitt i semestern”, sa jag. ”Ja se det hjälper inte”, sa handläggaren. ”Men felet ligger ju i att revisorn angivit en längre period än vårt verksamhetsperiod, och därmed har hon granskat vårt företag för hela verksamhetsperioden plus lite till, det inser man ju”, sa jag. ”Det har jag tyvärr inte befogenhet att överse med”, sa handläggaren.
Jag tänkte på detta när jag råkade läsa ett exemplar av Lerums Tidning. Ett bussbolag som sköter den kommunala kollektivtrafiken hade problem med farthinder i form av vägbulor, som ledde till arbetsskador hos förarna. Bussbolaget påpekade detta för kommunen, som har ansvar för vägbulorna. Arbetsmiljöverket ålade bussbolaget att åtgärda vägbulorna, ett ansvar som bussbolaget alltså inte har. Arbetsmiljöverket sa att ”man går på arbetsgivaren”.
Jag förstår principen men inte praktiken. Bussbolaget tilldömdes ett stort vite om man inte åtgärdar guppen. Därför ställde bussbolaget in alla turer där vägbulor ingick, vilket medförde att arbetsmiljöproblemet försvann. (Och trafiken också.)
Här kan man uppleva en bristvara i samhället – sunt förnuft. Finns det ingen som kan hålla upp handen och säga: ”Detta är ju inte sunt förnuft!”?
Alla medborgare borde utrustas med gula kort som fotbollsdomare har. När man hör något sådant här kan man hålla upp sitt gula kort och säga: ”Använd det sunda förnuftet!” (Två gula kort leder till rött kort och utvisning.)
Ett sådant gult kort kände jag behov av när jag läste att astronauten Christer Fuglesang felaktigt erhållit ett inbetalningskort för trängselavgift i Stockholm. Saken klarades ut, trodde Fuglesang tills det dök upp ett krav från kronofogden. Saken blev rättssak och Fuglesang fick rätt, varpå kronofogdechefen överklagade till högre instans, enligt uttalande ”för att klargöra rättsläget”. Kan inte rättsläget klargöras utan inblandning av oskyldiga enskilda medborgare?
Denna brist på sunt förnuft finns på alla möjliga håll. Att göra långtidssjukskrivna till förtidspensionärer för att bättra på sjukskrivningsstatistiken låter som statsfientlig verksamhet. En harmlösare variant som jag upplevde var när vår son skulle anmälas till dagiskön. Vi skickade in ansökan till Majornas stadsdelsförvaltning i Göteborg i februari 1996 med önskemål om dagis från augusti. Detta visade sig inte gå, eftersom ansökan skickats in för tidigt (!). Jag ringde handläggaren som sa att hon inte kunde registrera ansökningar tidigare än fyra månader före önskad första dagisdag "för då säger min dator Pling". Skattefinansierad verksamhet som inte vill ha planeringsunderlag för tidigt, känn på den!
Och hur gick det med revisorsintyget, undrar kanske någon? Jag fick tag på en person på revisionsföretaget som lyckades spåra vår semestrande revisor, så att ett korrigerat revisorsintyg kunde skickas in. När jag kom åter från semestern fanns ett brev från Bolagsverket med godkännande av vår årsredovisning.
Hade jag inte haft ärende till kontoret mitt i semestern så hade det kostat vårt företag 5.000 kronor, lika mycket som om man missar sista datum med hela årsredovisningen.
Gult kort, tycker jag!