Jag såg i TV-nyheterna ett reportage om en cancersjuk kvinna, uppskattningsvis drygt 50 år, som inte hade lång tid kvar. Trots detta arbetade hon trekvartstid, som jag uppfattade det i en livsmedelsbutik. Hennes arbetsgivare tog stor hänsyn till hennes situation och gav henne arbetsuppgifter som hon för tillfället orkade med.
Och det lät ju bra. En sjuk människa hade meningsfulla arbetsuppgifter trots den hopplösa prognosen.
Men nu kom Försäkringskassan in i bilden. Med hänvisning till det nya regelverket krävde man att kvinnan skulle säga upp sig och söka ett heltidsjobb. Hon var inte tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven till 75 procent.
I studion fanns en politiskt ansvarig och en läkare. Den politiskt ansvarige sa att det av lagens förarbeten framgår att lagen i sådana här fall inte ska tillämpas på det sätt som gjort, med andra ord att man inte ska begära att kvinnan ska söka heltidsjobb. Läkare sa att hon läst förarbetena och hade tolkat dem så som Försäkringskassan tolkat dem.
Läkaren och regeringsrepresentanten var överens om det absurda i att kvinnan inte skulle tillåtas vara kvar vid sin anställning. Man talade om möjligheten att överklaga till länsrätten. Alla som drivit en process vet hur många månader, kanske rentav år, det kan ta.
Det som jag tycker är verkligt skämmande i detta är att en tjänsteman vid Försäkringskassan formulerar uppmaningen: ”Säg upp dig och sök heltidsarbete.”
Hur stora möjligheter har en sjuk person som passerat de 50 att få ett nytt heltidsarbete på dagens arbetsmarknad. Med största sannolikhet skulle resultatet bli att kvinnan skulle bli arbetslös.
Att någon formulerar meningen ”Säg upp dig och sök heltidsarbete” är upprörande inkompetent, eller hur? Förutom bristen på realism är det fruktansvärt cyniskt och en stötande behandling av en medborgare. Vi ser en skrämmande maskin här.
Detta räcker väl inte som anledning till åtgärder mot den aktuella tjänstemannen, men däremot detta: Det är oaktsamhet med skattemedel. Istället för en kvartssjukskriven person får vi en arbetslös person. Men då belastas ju inte Försäkringskassans budget utan A-kassan och den statliga budget som hör till detta.
Vi har en tradition av ombudsmän här i Sverige, men en saknar vi: SundaFörnufts-ombudsmannen.
Dit skulle man kunna vända sig med sådana här ärenden, och så skulle Sunda Förnuftsombudsmannen säga till Försäkringskassan: ”Det säger ju sunda förnuftet att kvinnan ska få vara kvar på sin arbetsplats. Ändra ert beslut!”
fredag 4 december 2009
måndag 16 november 2009
Instängd i tornet?
Under en bilfärd för några veckor sedan kom jag att lyssna på det förträffliga radioprogrammet Spanarna i P1. Denna gång (17/10 -09) diskuterade man kristdemokraternas partiledare Göran Hägglunds uttalande om eliten kontra verklighetens folk. Tonen i programmet var raljerande, och när Jonas Hallberg sade ”Hur kan man vara minister och samtidigt tala om att politikerna lägger sig i för mycket?” började jag reflektera.
Det är ju inte alls självklart att politiker med någon sorts naturlag alltid villl lägga sig i överallt. Det är ju till och med en sympatisk tanke att politiker bara vill lägga sig i så mycket som behövs.
Problematiken kan exemplifieras av frågan om kvoterad föräldraförsäkring, ni vet ”Hur många månader” etc. Här kan man tycka att folk kan få bestämma själva (vilket de flesta vill i dagsläget), eller man kan tycka att folk måste finna sig i det som politikerna tycker är bäst. Detta kallas att ”gå före opinionen”. I samband med Socialdemokraternas partikongress intervjuades Mona Sahlin i GP (7/11 -09) om detta och fick frågan: ”Är inte det att ge sig in i människors privatliv?” Sahlin svarade: ”Jo, det är det. Precis som det var att förbjuda barnaga.”
Bortsett från att en så grotesk jämförelse väcker starka tvivel om lämpligheten när uttalandet kommer från en person som kandiderar till jobbet som statsminister, finns det anledning att fundera över bristen på respekt för att människor vill bestämma över sina egna liv.
Apropå föräldradagar så är vårdnadsbidrag ett näraliggande ämne. För några år sedan införde den borgerliga regeringen möjligheten för kommuner att ge vårdnadsbidrag – 3.000 kr per månad för helt vårdnadsbidrag – för barn i åldern 1–3 år som inte har plats i förskoleverksamheten.
Det är inte så många som har valt denna möjlighet. De flesta väljer att istället ha sina barn i förskoleverksamhet.
I en motion till Stockholms kommunfullmäktige (2008:88) föreslås att möjligheten avskaffas därför att det är ett misslyckande – endast ca 2-3 procent av de familjer som har denna (ur skatteutgiftssynpunkt gynnsamma) möjlighet har begärt detta.
Det intressanta är att reformen betraktas som ett misslyckande därför att inte så många valt den. Om man inte är politiker kan man istället tänka att det är ett framsteg att det nu finns fler alternativ att välja mellan. Om inte så många väljer detta alternativ – än sen?, kan man fråga sig.
Liksom Jonas Hallberg blir förvånad över att det finns politiker som inte vill ha monopol på att bestämma över människor, politiker som tycker att det finns ett värde i att människor får bestämma över sina egna liv, så är bristen i insikt över vad man egentligen håller på med när man inskränker medborgarnas valfrihet som i fallet med föräldraförsäkringen väldigt intressant.
Jag kommer att tänka på Werner Herzogs film Kaspar Hauser (1974). Filmen handlar om en okänd man i tjugoårsåldern som dyker upp i Nürnberg i början av 1800-talet. Det visar sig att han har varit inspärrad i ett källarrum i nästan hela sitt liv. En lärd man tar hand om honom för att undersöka hur en person som levt på detta sätt tänker. I en scen står dessa två personer och betraktar ett torn. Kaspar Hauser säger: ”Tornet är större inuti än utanpå. När man är inne i tornet ser man bara tornet hur man än vänder sig. När man är utanför kan man vända sig om och inte se tornet. Alltså är tornet större inuti.”
Det är detta som det handlar om. Vi är alla innestängda i våra egna verkligheter och utestängda från alla andra verkligheter. Vi kan lära oss om andras verkligheter genom att diskutera och jämföra.
Det är detta som är en stor brist hos många av dagens politiker, som ägnat sig åt politik i hela sina vuxna liv: Man är innestängd i sin egen verklighet, man är övertygad om vad som är rätt och driver i denna riktning. Bristen på distans är lite skrämmande, tycker jag.
En annan attityd skulle kunna vara att man vill skapa möjligheter, alternativ, för medborgarna att välja mellan.
Detta får mig att tänka på ett citat av Paul Valéry: ”Politik är konsten att hindra en människa att lägga sig i vad som angår henne.”
Det är ju inte alls självklart att politiker med någon sorts naturlag alltid villl lägga sig i överallt. Det är ju till och med en sympatisk tanke att politiker bara vill lägga sig i så mycket som behövs.
Problematiken kan exemplifieras av frågan om kvoterad föräldraförsäkring, ni vet ”Hur många månader” etc. Här kan man tycka att folk kan få bestämma själva (vilket de flesta vill i dagsläget), eller man kan tycka att folk måste finna sig i det som politikerna tycker är bäst. Detta kallas att ”gå före opinionen”. I samband med Socialdemokraternas partikongress intervjuades Mona Sahlin i GP (7/11 -09) om detta och fick frågan: ”Är inte det att ge sig in i människors privatliv?” Sahlin svarade: ”Jo, det är det. Precis som det var att förbjuda barnaga.”
Bortsett från att en så grotesk jämförelse väcker starka tvivel om lämpligheten när uttalandet kommer från en person som kandiderar till jobbet som statsminister, finns det anledning att fundera över bristen på respekt för att människor vill bestämma över sina egna liv.
Apropå föräldradagar så är vårdnadsbidrag ett näraliggande ämne. För några år sedan införde den borgerliga regeringen möjligheten för kommuner att ge vårdnadsbidrag – 3.000 kr per månad för helt vårdnadsbidrag – för barn i åldern 1–3 år som inte har plats i förskoleverksamheten.
Det är inte så många som har valt denna möjlighet. De flesta väljer att istället ha sina barn i förskoleverksamhet.
I en motion till Stockholms kommunfullmäktige (2008:88) föreslås att möjligheten avskaffas därför att det är ett misslyckande – endast ca 2-3 procent av de familjer som har denna (ur skatteutgiftssynpunkt gynnsamma) möjlighet har begärt detta.
Det intressanta är att reformen betraktas som ett misslyckande därför att inte så många valt den. Om man inte är politiker kan man istället tänka att det är ett framsteg att det nu finns fler alternativ att välja mellan. Om inte så många väljer detta alternativ – än sen?, kan man fråga sig.
Liksom Jonas Hallberg blir förvånad över att det finns politiker som inte vill ha monopol på att bestämma över människor, politiker som tycker att det finns ett värde i att människor får bestämma över sina egna liv, så är bristen i insikt över vad man egentligen håller på med när man inskränker medborgarnas valfrihet som i fallet med föräldraförsäkringen väldigt intressant.
Jag kommer att tänka på Werner Herzogs film Kaspar Hauser (1974). Filmen handlar om en okänd man i tjugoårsåldern som dyker upp i Nürnberg i början av 1800-talet. Det visar sig att han har varit inspärrad i ett källarrum i nästan hela sitt liv. En lärd man tar hand om honom för att undersöka hur en person som levt på detta sätt tänker. I en scen står dessa två personer och betraktar ett torn. Kaspar Hauser säger: ”Tornet är större inuti än utanpå. När man är inne i tornet ser man bara tornet hur man än vänder sig. När man är utanför kan man vända sig om och inte se tornet. Alltså är tornet större inuti.”
Det är detta som det handlar om. Vi är alla innestängda i våra egna verkligheter och utestängda från alla andra verkligheter. Vi kan lära oss om andras verkligheter genom att diskutera och jämföra.
Det är detta som är en stor brist hos många av dagens politiker, som ägnat sig åt politik i hela sina vuxna liv: Man är innestängd i sin egen verklighet, man är övertygad om vad som är rätt och driver i denna riktning. Bristen på distans är lite skrämmande, tycker jag.
En annan attityd skulle kunna vara att man vill skapa möjligheter, alternativ, för medborgarna att välja mellan.
Detta får mig att tänka på ett citat av Paul Valéry: ”Politik är konsten att hindra en människa att lägga sig i vad som angår henne.”
måndag 1 juni 2009
Nuet störs när framtiden pockar på uppmärksamhet
Kommersiella TV-kanaler upplever en kris varje gång ett program slutar och reklamblocket tar vid. Ska tittarna zappa vidare för att slippa reklamen eller ska de stanna kvar? Antagligen bidrar den där lilla texten som återkommer under programmets sista fem minuter till att fler stannar kvar. Det står ”strax...” och sedan anges titeln på nästa program.
Att man gör så i de kommersiella kanalerna får man väl ha överseende med eftersom man inte betalar något för att se programmen. Däremot tycker jag att det är synd att även SVT har börjat med sådant.
Det kan ju tyckas vara ett tittarintresse att man påminns om nästa program och inte stänger av teven av misstag. Med vad är det egentligen som händer?
Över detta kan man reflektera. Jag har märkt hur förtrollningen genast bryts av sådana meddelanden. Detta är särskilt tydligt när man ser filmer. Ta en film med en särskilt bra slutscen, till exempel ”Livet från den ljusa sidan”, där en relation till slut uppstår mellan den initialt aggressive och elake författaren Jack Nicholson och den reko ensamstående modern och servitrisen Helen Hunt, och där de i den sista scenen går in i ett bageri tidigt på morgonen för att köpa nybakat bröd medan kameran höjer sig över platsen. När denna scen störs av en liten skylt med texten ”Strax: sportnytt” rycks man ut ur filmen.
Detta utryckande, denna brustna bubbla, visar hur stark illusionen är när man tittar på en bra film.
En annan företeelse som jag tycker minskar tittarupplevelsen är när SVT före programmen låter programpresentatörerna utförligt informera om program som kommer någon timme senare. Koncentrationen på det som man just ska se försvinner, och upplevelsen av programmet minskar.
Det blir mindre nu och mer sedan, liksom ”snart kommer huvudattraktionen men håll under tiden till godo med...”. Tycker jag, alltså.
Att man gör så i de kommersiella kanalerna får man väl ha överseende med eftersom man inte betalar något för att se programmen. Däremot tycker jag att det är synd att även SVT har börjat med sådant.
Det kan ju tyckas vara ett tittarintresse att man påminns om nästa program och inte stänger av teven av misstag. Med vad är det egentligen som händer?
Över detta kan man reflektera. Jag har märkt hur förtrollningen genast bryts av sådana meddelanden. Detta är särskilt tydligt när man ser filmer. Ta en film med en särskilt bra slutscen, till exempel ”Livet från den ljusa sidan”, där en relation till slut uppstår mellan den initialt aggressive och elake författaren Jack Nicholson och den reko ensamstående modern och servitrisen Helen Hunt, och där de i den sista scenen går in i ett bageri tidigt på morgonen för att köpa nybakat bröd medan kameran höjer sig över platsen. När denna scen störs av en liten skylt med texten ”Strax: sportnytt” rycks man ut ur filmen.
Detta utryckande, denna brustna bubbla, visar hur stark illusionen är när man tittar på en bra film.
En annan företeelse som jag tycker minskar tittarupplevelsen är när SVT före programmen låter programpresentatörerna utförligt informera om program som kommer någon timme senare. Koncentrationen på det som man just ska se försvinner, och upplevelsen av programmet minskar.
Det blir mindre nu och mer sedan, liksom ”snart kommer huvudattraktionen men håll under tiden till godo med...”. Tycker jag, alltså.
måndag 9 mars 2009
”Vi säger att vi vill skydda anonymiteten”
Jag fick en idé till en roman. Jag gick till min gamle vän, förläggaren E, och presenterade den.
”Tänk dig en rättrådig journalist”, sa jag. ”En som strider för en god sak. Vi kan kalla henne Sara. Stilig, etablerad i journalistkåren.”
”Okej”, sa förläggaren med en ton som antydde avvaktande skepsis. Jag lät mig inte nedslås.
”Tänk dej att hon får reda på en historia om en kvinna som lever under hot från sin exman. Kvinnan har ingen utbildning, saknar jobb, har barn med olika fäder, uppbär socialbidrag, festar på flyktingförläggningar. Kvinnan utsätts för våld, flyr utomlands med sitt och den libanesiske exmannens barn och en annan man, en från Chile som försökt ta livet av sin föregångare. Utomlands lever de med skyddad identitet. Den rättrådiga journalisten intervjuar kvinnan och skriver ner den sanna historien. Hon ger ut den för att berätta denna hemska sanna historia. Av bara farten blir det en bästsäljare. Journalisten blir hyllad.”
”What if”, sa min förläggare och höll upp ett finger i luften.
”Vadå what if”, sa jag.
”Det blir intressantare om du lägger in några what if’s.”
”Som vad, till exempel?”
”Antag att journalisten inte är så god. Antag att hon ändrar i historien för att göra den smaskigare. Kvinnans bakgrund görs mer respektabel, hon kan till exempel sägas jobba på bank och gömma flyktingar på fritiden, du kan rensa bort den komplexa sociala situationen, göra exmannen elakare, göra den nya mannen till en trygg norrlänning, han kan ju heta Anders till exempel.”
”Jaha?”
”Släng in en annan journalist som blir kontaktad av kvinnans släktingar. De berättar att allt är påhitt. Hon skriver en avslöjande bok. Gör henne till en alldaglig tant med jobb i den kolorerade veckopressen medan Sara är blonderad och snygg på en kvällstidning med sina böcker utgivna på ett kaxigt framgångsrikt förlag. Veckotidningsjournalisten avslöjar att den gömda kvinnan med hjälp av kvällstidningsjournalisten har duperat riksdagsmän och fått en massa pengar så att hon kan flytta till USA under skyddad identitet.”
”Det var alltså ingen sann historia! Och när det blir känt blir det rabalder på kultursidorna”, sköt jag in.
”Ja”, sa förläggaren E. ”Eller... what if... tänk om Sara har sådana starka vänskapsband, kanske hållhakar, att ingen skriver.”
”Vad då för hållhakar?”
”Tja... knark, sex, kindpussarmaffian, vad vet jag? Kanske helt enkelt att man inte vill bli struken från en festlista?”
”Då kommer ju sanningen inte fram.”
”Tänk what if igen! Ta det här nya, det här med bloggar. Låt det bli en debatt i bloggvärlden och en massa sanningsbitar som kommer fram där. Den fjärde statsmakten övervakar den tredje! Det är bra. Sanningen på Internet, tyst i tidningarna. Förutom att förlaget försvarar sig med att man har ändrat i detaljer för att skydda anonymiteten, fast skälet var att göra en smaskigare historia som skulle sälja bättre. Resultatet: författaren blir miljonär och personerna i den gömda kvinnans gamla liv får sina liv förstörda. Du har en bra historia här! Skriv den. Ta med en ordförande i Författarförbundet som i en TV-debatt säger att för att berätta sanningen måste man ljuga. Det är bra.”
”Ehhh... det ska jag göra”, sa jag.
”Och du, what if... stava journalistens namn Zara. Det är tufft.”
”Men... är Zara vilseförd av en fantiserande kvinna eller är hon medspelare?”
”Det kan ju du lämna till läsarna att fundera över.”
”Tänk dig en rättrådig journalist”, sa jag. ”En som strider för en god sak. Vi kan kalla henne Sara. Stilig, etablerad i journalistkåren.”
”Okej”, sa förläggaren med en ton som antydde avvaktande skepsis. Jag lät mig inte nedslås.
”Tänk dej att hon får reda på en historia om en kvinna som lever under hot från sin exman. Kvinnan har ingen utbildning, saknar jobb, har barn med olika fäder, uppbär socialbidrag, festar på flyktingförläggningar. Kvinnan utsätts för våld, flyr utomlands med sitt och den libanesiske exmannens barn och en annan man, en från Chile som försökt ta livet av sin föregångare. Utomlands lever de med skyddad identitet. Den rättrådiga journalisten intervjuar kvinnan och skriver ner den sanna historien. Hon ger ut den för att berätta denna hemska sanna historia. Av bara farten blir det en bästsäljare. Journalisten blir hyllad.”
”What if”, sa min förläggare och höll upp ett finger i luften.
”Vadå what if”, sa jag.
”Det blir intressantare om du lägger in några what if’s.”
”Som vad, till exempel?”
”Antag att journalisten inte är så god. Antag att hon ändrar i historien för att göra den smaskigare. Kvinnans bakgrund görs mer respektabel, hon kan till exempel sägas jobba på bank och gömma flyktingar på fritiden, du kan rensa bort den komplexa sociala situationen, göra exmannen elakare, göra den nya mannen till en trygg norrlänning, han kan ju heta Anders till exempel.”
”Jaha?”
”Släng in en annan journalist som blir kontaktad av kvinnans släktingar. De berättar att allt är påhitt. Hon skriver en avslöjande bok. Gör henne till en alldaglig tant med jobb i den kolorerade veckopressen medan Sara är blonderad och snygg på en kvällstidning med sina böcker utgivna på ett kaxigt framgångsrikt förlag. Veckotidningsjournalisten avslöjar att den gömda kvinnan med hjälp av kvällstidningsjournalisten har duperat riksdagsmän och fått en massa pengar så att hon kan flytta till USA under skyddad identitet.”
”Det var alltså ingen sann historia! Och när det blir känt blir det rabalder på kultursidorna”, sköt jag in.
”Ja”, sa förläggaren E. ”Eller... what if... tänk om Sara har sådana starka vänskapsband, kanske hållhakar, att ingen skriver.”
”Vad då för hållhakar?”
”Tja... knark, sex, kindpussarmaffian, vad vet jag? Kanske helt enkelt att man inte vill bli struken från en festlista?”
”Då kommer ju sanningen inte fram.”
”Tänk what if igen! Ta det här nya, det här med bloggar. Låt det bli en debatt i bloggvärlden och en massa sanningsbitar som kommer fram där. Den fjärde statsmakten övervakar den tredje! Det är bra. Sanningen på Internet, tyst i tidningarna. Förutom att förlaget försvarar sig med att man har ändrat i detaljer för att skydda anonymiteten, fast skälet var att göra en smaskigare historia som skulle sälja bättre. Resultatet: författaren blir miljonär och personerna i den gömda kvinnans gamla liv får sina liv förstörda. Du har en bra historia här! Skriv den. Ta med en ordförande i Författarförbundet som i en TV-debatt säger att för att berätta sanningen måste man ljuga. Det är bra.”
”Ehhh... det ska jag göra”, sa jag.
”Och du, what if... stava journalistens namn Zara. Det är tufft.”
”Men... är Zara vilseförd av en fantiserande kvinna eller är hon medspelare?”
”Det kan ju du lämna till läsarna att fundera över.”
Vem vill betala för reklam som är konst?
Sveriges Reklamförbund har fått en ny VD, Björn Rietz. I en intervju i Resumé citeras hans bloggtext där han ger sin definition av reklam.
”Reklam, oavsett var den framträder är en konstart. En dubiös sådan anser somliga, ändock en konstart eftersom den förlitar sig på människans skapandekraft. Det är samma del av hjärnan, samma del av mig, som hjälper mig att skriva en dikt och som driver mig att hitta på en smart rubrik på en utomhustavla. Det är samma kraft som bistår Kay Pollack eller bröderna Cohen som sporrar regissören bakom ICA’s reklamfilmer.”
Här vill jag inlägga en avvikande åsikt. Jag menar att man förirrar sig när man påstår att reklam är konst. Det vore illa om reklamköpare skulle köpa kampanjer därför att de är konst. Företag är inte konstmecenater (i alla fall inte när de anlitar reklambyråer).
Reklam är ett medel för kommunikation. Reklam ska ge mer pengar tillbaka än kostnaden för produktion och medieutrymme.
Däremot kan man väl säga att det är en konst att skapa reklam som kommunicerar, liksom det är en konst att rita ett vackert och funktionellt hus, bygga en säker och energisnål bil eller sätta ihop ett delikat matrecept. Men vart leder det?
Problemet med inställningen att reklam är konst är att man halkar fel. När reklamkreatörerna går in för att göra reklam som är konst kommer de att tappa fokus på det som reklam och annan kommunikation ska göra: kommunicera för att förändra. Istället kommer de att leka poeter, novellförfattare och spelfilmsmakare. De strävar efter att synas istället för efter att se.
Därför ser vi så många reklamfilmer som rent tekniskt och ofta även estetiskt är mycket skickligt gjorda – men som är helt obegripliga.
När Reklamförbundets nye VD kungör att reklam är konst känns det som att gå tjugo år tillbaka i tiden. Kreatörer som vill förverkliga sig själva! Sådant har dagens reklamköpare inte råd med.
I den utmärkta TV-serien Mad Men, som handlar om en reklambyrå på Madison Avenue i början av 1960-talet (TV9), säger byråns guru och creative director Don Draper: ”Jag säljer inte reklam. Jag säljer produkter.”
”Reklam, oavsett var den framträder är en konstart. En dubiös sådan anser somliga, ändock en konstart eftersom den förlitar sig på människans skapandekraft. Det är samma del av hjärnan, samma del av mig, som hjälper mig att skriva en dikt och som driver mig att hitta på en smart rubrik på en utomhustavla. Det är samma kraft som bistår Kay Pollack eller bröderna Cohen som sporrar regissören bakom ICA’s reklamfilmer.”
Här vill jag inlägga en avvikande åsikt. Jag menar att man förirrar sig när man påstår att reklam är konst. Det vore illa om reklamköpare skulle köpa kampanjer därför att de är konst. Företag är inte konstmecenater (i alla fall inte när de anlitar reklambyråer).
Reklam är ett medel för kommunikation. Reklam ska ge mer pengar tillbaka än kostnaden för produktion och medieutrymme.
Däremot kan man väl säga att det är en konst att skapa reklam som kommunicerar, liksom det är en konst att rita ett vackert och funktionellt hus, bygga en säker och energisnål bil eller sätta ihop ett delikat matrecept. Men vart leder det?
Problemet med inställningen att reklam är konst är att man halkar fel. När reklamkreatörerna går in för att göra reklam som är konst kommer de att tappa fokus på det som reklam och annan kommunikation ska göra: kommunicera för att förändra. Istället kommer de att leka poeter, novellförfattare och spelfilmsmakare. De strävar efter att synas istället för efter att se.
Därför ser vi så många reklamfilmer som rent tekniskt och ofta även estetiskt är mycket skickligt gjorda – men som är helt obegripliga.
När Reklamförbundets nye VD kungör att reklam är konst känns det som att gå tjugo år tillbaka i tiden. Kreatörer som vill förverkliga sig själva! Sådant har dagens reklamköpare inte råd med.
I den utmärkta TV-serien Mad Men, som handlar om en reklambyrå på Madison Avenue i början av 1960-talet (TV9), säger byråns guru och creative director Don Draper: ”Jag säljer inte reklam. Jag säljer produkter.”
Knapphetens lycka
Årets första dag inleddes som vanligt med frukost framför teven till nyårskonserten från Wien, denna gång med en strängt humoristisk Daniel Barenboim som dirigent.
När konserten var slut och jag skulle stänga av teven, såg jag att världens kanske främsta musikalfilm just skulle börja – Singin’ in the rain med den fantastiske Gene Kelly. Den har jag ju i DVD-hyllan, tänkte jag. Den kan man se när man vill.
Ändå satt jag kvar och såg inledningen, och min fru kom in i rummet och slog sig ner – och vi var fast.
Film handlar inte så mycket om att tillverka filmscener som att sätta ihop dem, och lyckas man bra fängslar man publiken. Scen följdes av scen på samma sätt som bra musik består av sekvenser av toner, meningslösa var för sig men som, när en ton följs av flera, ger resonans i vårt inre.
Vi hade tänkt ta en promenad, så vi stängde av filmen efter någon timme. Vi kan ju se resten sedan, sa vi. Vi har ju DVDn.
När vi kom åter från promenaden bryggde vi kaffe och såg slutet. Så blev det faktiskt. Det kunde lika gärna inte ha blivit av. Vi kunde ju ha sagt att vi kan se slutet när det passar oss.
Hur många lördagskvällar hade jag låtit mina ögon scanna av hyllan med DVD-filmer efter något som vi hade lust att titta på och inte hittat något som passade både hustrun och mig? Många. Och så hamnade man framför Travel Channel istället. Eller såg Änglagård en gång till.
Förr, innan man hade video, var favoritfilmernas starttider i TV heliga. Förtexterna fick icke missas. Det blev en högtidsstund. Missade man filmen fanns ingen återvändo.
Nu kan jag se favoritfilmen när som helst, hur många gånger som helst. Och jag kan köpa på mig ett rikt bibliotek. Riktigt bra filmer med några år på nacken kostar löjligt lite.
Man kan ju till och med hämta hem vilken film man vill via kabel, har jag förstått.
Och där står de i hyllan, de där bra filmerna. Många med omslagsplasten obruten.
För detta passar ordet blasé bra. Vi som är medelålders eller mer kunde, när vi var barn, bara se Kalle Anka & Co på den sedan decennier rituella jultimmen och kanske på bio någon gång per år. Dagens yngre publik som växt upp med Disneydags varje vecka inser inte vilken högtidsstund detta är. De är blasé.
Jag minns nu måndagarna hösten 1971, Krokslätts studenthem i Göteborg. Kl 19.57, vid Rapports väderprognos, var TV-salen nästan tom. Kl 20.00, när Monty Pythons Flygande Cirkus började, var salen full, ett hundratal sittande, folk stod längs väggarna. Vad vi skrattade! Och kl 20.33 var salen nästan tom igen.
Nu står Monty Python-boxen där i hyllan, alla fyra säsongerna. Hittills har jag bara sett de första programmen. Det har liksom inte blivit av att titta på fler. Boxen finns ju där när jag får lust.
Så märkligt detta är – överflödets likgiltighet och knapphetens lycka.
Jag kommer att tänka på romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Alexander Solsjenitsyn. Ivan Denisovitj Sjuchov befinner sig i ett sibiriskt arbetsläger, där reveljen, hammare mot räls, hörs klockan fem genom fönster klädda med tumstjock is, det är sibirisk kyla och sibiriskt mörker, och fångarna betraktar förhoppningsfullt termometern eftersom de vet att de slipper arbeta vid minus 41 grader. (Andas inte på termometern, kamrat, då stiger kvicksilverpelaren.)
Denna dag i Ivans liv är det minus 27,5 grader. Ivan gömmer halva brödransonen i sågspånet i ett hål i madrassen, syr igen hålet, bär hela dagen på hemligheten om brödbiten och hoppas att inte vakterna upptäcker den.
”Här hade han nu fyra hundra gram bröd plus två hundra plus åtminstone ett par hundra till i madrassen. Två hundra gram tänkte han sätta i sig nu och femhundrafemti i morgon bitti och så skulle han ta med sig fyra hundra till arbetet – livet var en fest! Brödet i madrassen fick vara så länge.”
Kan man tänka sig att ritualerna får större betydelse för oss ju mer överflöd vi har? Vi bänkar oss framför På Spåret och Antikrundan, vi går hellre på After Work än går ut och tar en öl när som helst, vi rör oss i takt och grupp på gympan och cyklar ihop på spinningen, och vi vill veta vad våra friends gör på Facebook just nu – dricker kaffe, är arg, lyssnar på musik.
Det är nu som gäller.
När Ally McBeal får en mugg cappuccino av sin kvinnliga advokatkollega och ska dricka den bara så där utan vidare blir hon tillrättavisad och indragen i ett rum där de två under rituell tystnad förtär drycken. Sedan är de redo för dagen.
Denna känsla ”nu eller aldrig” kan man, när det gäller film, uppleva under Göteborg Film Festival. De allra flesta filmerna kommer man aldrig att få chansen att se igen. Så det gäller att passa på.
”Här hade han nu fyra franska filmer plus två kinesiska plus åtminstone ett par italienska till i biljettbunten. Två filmer tänkte han sätta i sig nu och tre i veckan och så skulle han ta med sig fyra nästa helg – livet var en fest! ”
En fullsatt biosalong ser ridån glida isär. Filmen börjar. Det är filmfestivalförväntan. Det är nu som gäller.
När konserten var slut och jag skulle stänga av teven, såg jag att världens kanske främsta musikalfilm just skulle börja – Singin’ in the rain med den fantastiske Gene Kelly. Den har jag ju i DVD-hyllan, tänkte jag. Den kan man se när man vill.
Ändå satt jag kvar och såg inledningen, och min fru kom in i rummet och slog sig ner – och vi var fast.
Film handlar inte så mycket om att tillverka filmscener som att sätta ihop dem, och lyckas man bra fängslar man publiken. Scen följdes av scen på samma sätt som bra musik består av sekvenser av toner, meningslösa var för sig men som, när en ton följs av flera, ger resonans i vårt inre.
Vi hade tänkt ta en promenad, så vi stängde av filmen efter någon timme. Vi kan ju se resten sedan, sa vi. Vi har ju DVDn.
När vi kom åter från promenaden bryggde vi kaffe och såg slutet. Så blev det faktiskt. Det kunde lika gärna inte ha blivit av. Vi kunde ju ha sagt att vi kan se slutet när det passar oss.
Hur många lördagskvällar hade jag låtit mina ögon scanna av hyllan med DVD-filmer efter något som vi hade lust att titta på och inte hittat något som passade både hustrun och mig? Många. Och så hamnade man framför Travel Channel istället. Eller såg Änglagård en gång till.
Förr, innan man hade video, var favoritfilmernas starttider i TV heliga. Förtexterna fick icke missas. Det blev en högtidsstund. Missade man filmen fanns ingen återvändo.
Nu kan jag se favoritfilmen när som helst, hur många gånger som helst. Och jag kan köpa på mig ett rikt bibliotek. Riktigt bra filmer med några år på nacken kostar löjligt lite.
Man kan ju till och med hämta hem vilken film man vill via kabel, har jag förstått.
Och där står de i hyllan, de där bra filmerna. Många med omslagsplasten obruten.
För detta passar ordet blasé bra. Vi som är medelålders eller mer kunde, när vi var barn, bara se Kalle Anka & Co på den sedan decennier rituella jultimmen och kanske på bio någon gång per år. Dagens yngre publik som växt upp med Disneydags varje vecka inser inte vilken högtidsstund detta är. De är blasé.
Jag minns nu måndagarna hösten 1971, Krokslätts studenthem i Göteborg. Kl 19.57, vid Rapports väderprognos, var TV-salen nästan tom. Kl 20.00, när Monty Pythons Flygande Cirkus började, var salen full, ett hundratal sittande, folk stod längs väggarna. Vad vi skrattade! Och kl 20.33 var salen nästan tom igen.
Nu står Monty Python-boxen där i hyllan, alla fyra säsongerna. Hittills har jag bara sett de första programmen. Det har liksom inte blivit av att titta på fler. Boxen finns ju där när jag får lust.
Så märkligt detta är – överflödets likgiltighet och knapphetens lycka.
Jag kommer att tänka på romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Alexander Solsjenitsyn. Ivan Denisovitj Sjuchov befinner sig i ett sibiriskt arbetsläger, där reveljen, hammare mot räls, hörs klockan fem genom fönster klädda med tumstjock is, det är sibirisk kyla och sibiriskt mörker, och fångarna betraktar förhoppningsfullt termometern eftersom de vet att de slipper arbeta vid minus 41 grader. (Andas inte på termometern, kamrat, då stiger kvicksilverpelaren.)
Denna dag i Ivans liv är det minus 27,5 grader. Ivan gömmer halva brödransonen i sågspånet i ett hål i madrassen, syr igen hålet, bär hela dagen på hemligheten om brödbiten och hoppas att inte vakterna upptäcker den.
”Här hade han nu fyra hundra gram bröd plus två hundra plus åtminstone ett par hundra till i madrassen. Två hundra gram tänkte han sätta i sig nu och femhundrafemti i morgon bitti och så skulle han ta med sig fyra hundra till arbetet – livet var en fest! Brödet i madrassen fick vara så länge.”
Kan man tänka sig att ritualerna får större betydelse för oss ju mer överflöd vi har? Vi bänkar oss framför På Spåret och Antikrundan, vi går hellre på After Work än går ut och tar en öl när som helst, vi rör oss i takt och grupp på gympan och cyklar ihop på spinningen, och vi vill veta vad våra friends gör på Facebook just nu – dricker kaffe, är arg, lyssnar på musik.
Det är nu som gäller.
När Ally McBeal får en mugg cappuccino av sin kvinnliga advokatkollega och ska dricka den bara så där utan vidare blir hon tillrättavisad och indragen i ett rum där de två under rituell tystnad förtär drycken. Sedan är de redo för dagen.
Denna känsla ”nu eller aldrig” kan man, när det gäller film, uppleva under Göteborg Film Festival. De allra flesta filmerna kommer man aldrig att få chansen att se igen. Så det gäller att passa på.
”Här hade han nu fyra franska filmer plus två kinesiska plus åtminstone ett par italienska till i biljettbunten. Två filmer tänkte han sätta i sig nu och tre i veckan och så skulle han ta med sig fyra nästa helg – livet var en fest! ”
En fullsatt biosalong ser ridån glida isär. Filmen börjar. Det är filmfestivalförväntan. Det är nu som gäller.
fredag 23 januari 2009
En förlorad illusion
Det råkar vara så att jag är släkt med Gustav Vasa i rakt nedstigande led.
Nu är ju detta inget unikt för mig. Om man antar att Gustav Vasa hade fyra barn som i sin tur vardera hade fyra barn och så vidare i tolv generationer (4, 16, 64, 256, 1.024 etc), så har Gustav Vasa 4,2 miljoner släktingar enbart i mitt led. Jag tillhör den minoritet som har papper på det.
Jag halkade ur det kungliga släktträdet redan ledet efter Erik XIV, som fick tre döttrar i sin utomäktenskapliga förbindelse med Agda Persdotter.
(Om någon tror att jag är högfärdig för mitt kungliga blod så vill jag påpeka att Erik XIV:s nämnda döttrar hade hälften kungablod, deras barn en fjärdedel och så vidare, och i tolfte generationen blir det 1/2.048-del kungligt blod och 2.047/2.048-delar allmogeblod, och kanske en skvätt adel och präster.)
Nu är det väl inte Agda Persdotter som man tänker på i samband med Erik XIV utan hans drottning Karin Månsdotter. Vi kom att prata om henne på jobbet härom dagen när det plötsligt slog mig att jag alltid associerat drottningens efternamn men måne, och därmed uttalat namnet så. Man såg henne stå på balkongen i månskenet och drömskt se ut över landskapet, kanske bestående av en sjö och några klungor med lövträd, och en och annan hjort. Karin Månsdotter.
När vi satt där på jobbet och pratade slog det mig plötsligt att efternamnet rimligen ska uttalas med hårt å, inte mjukt. Nog borde väl hennes far heta Måns? En sökning på Google gav genast informationen att hennes far hette Måns Månsson, slottsknekt från Uppland. När Erik XIV fängslades förvisades Karin till Finland. Ett föga romantiskt öde!
Så förlorades denna illusion. Det är inte ofta jag tänkt på Karin Månsdotter, men när jag, liksom mina arbetskamrater, tänkt på henne så har det varit i månsken.
Icke så nu längre. Förlorade illusioner!
Nu är ju detta inget unikt för mig. Om man antar att Gustav Vasa hade fyra barn som i sin tur vardera hade fyra barn och så vidare i tolv generationer (4, 16, 64, 256, 1.024 etc), så har Gustav Vasa 4,2 miljoner släktingar enbart i mitt led. Jag tillhör den minoritet som har papper på det.
Jag halkade ur det kungliga släktträdet redan ledet efter Erik XIV, som fick tre döttrar i sin utomäktenskapliga förbindelse med Agda Persdotter.
(Om någon tror att jag är högfärdig för mitt kungliga blod så vill jag påpeka att Erik XIV:s nämnda döttrar hade hälften kungablod, deras barn en fjärdedel och så vidare, och i tolfte generationen blir det 1/2.048-del kungligt blod och 2.047/2.048-delar allmogeblod, och kanske en skvätt adel och präster.)
Nu är det väl inte Agda Persdotter som man tänker på i samband med Erik XIV utan hans drottning Karin Månsdotter. Vi kom att prata om henne på jobbet härom dagen när det plötsligt slog mig att jag alltid associerat drottningens efternamn men måne, och därmed uttalat namnet så. Man såg henne stå på balkongen i månskenet och drömskt se ut över landskapet, kanske bestående av en sjö och några klungor med lövträd, och en och annan hjort. Karin Månsdotter.
När vi satt där på jobbet och pratade slog det mig plötsligt att efternamnet rimligen ska uttalas med hårt å, inte mjukt. Nog borde väl hennes far heta Måns? En sökning på Google gav genast informationen att hennes far hette Måns Månsson, slottsknekt från Uppland. När Erik XIV fängslades förvisades Karin till Finland. Ett föga romantiskt öde!
Så förlorades denna illusion. Det är inte ofta jag tänkt på Karin Månsdotter, men när jag, liksom mina arbetskamrater, tänkt på henne så har det varit i månsken.
Icke så nu längre. Förlorade illusioner!
onsdag 14 januari 2009
Hur stavas det? Låt google rösta!
En gång fick jag uppdraget att skriva en text där jag skulle ha med namnet på Göteborgs motsvarighet på den amerikanska västkusten, ni vet den där staden med hängbro, fiskrestauranger, spårvagnar och Masthugget-liknande höjder. "Det stavas 'San Francisco'", påpekade min kund, varvid jag upptäckte att jag skrivit "San Fransisco". Jag tog företaget Cisco som minnesregel för att stava rätt i fortsättningen.
Vid ett senare tillfälle visade en kollega hur man kan kolla stavning på Internet: man går in på Google och skriver in de alternativ som man tvekar om. Om man skriver "San Francisco" får man 249 miljoner träffar, medan "San Fransisco" ger 2,2 miljoner träffar. Ingen tvekan om vad som gäller här, således, och också intressant att det finns så många felstavade varianter, till exempel på www.sanfransisco.se.
Hyggliga Google tipsade mig även finkänsligt så här: Ville du egentligen söka efter: "San Francisco"?
Finns det då två godkända stavningar? På ne.se ger den rätta stavningen 157 träffar, medan den felaktiga ger 0.
Saken är klar.
Vid ett senare tillfälle visade en kollega hur man kan kolla stavning på Internet: man går in på Google och skriver in de alternativ som man tvekar om. Om man skriver "San Francisco" får man 249 miljoner träffar, medan "San Fransisco" ger 2,2 miljoner träffar. Ingen tvekan om vad som gäller här, således, och också intressant att det finns så många felstavade varianter, till exempel på www.sanfransisco.se.
Hyggliga Google tipsade mig även finkänsligt så här: Ville du egentligen söka efter: "San Francisco"?
Finns det då två godkända stavningar? På ne.se ger den rätta stavningen 157 träffar, medan den felaktiga ger 0.
Saken är klar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)