Jag fick en idé till en roman. Jag gick till min gamle vän, förläggaren E, och presenterade den.
”Tänk dig en rättrådig journalist”, sa jag. ”En som strider för en god sak. Vi kan kalla henne Sara. Stilig, etablerad i journalistkåren.”
”Okej”, sa förläggaren med en ton som antydde avvaktande skepsis. Jag lät mig inte nedslås.
”Tänk dej att hon får reda på en historia om en kvinna som lever under hot från sin exman. Kvinnan har ingen utbildning, saknar jobb, har barn med olika fäder, uppbär socialbidrag, festar på flyktingförläggningar. Kvinnan utsätts för våld, flyr utomlands med sitt och den libanesiske exmannens barn och en annan man, en från Chile som försökt ta livet av sin föregångare. Utomlands lever de med skyddad identitet. Den rättrådiga journalisten intervjuar kvinnan och skriver ner den sanna historien. Hon ger ut den för att berätta denna hemska sanna historia. Av bara farten blir det en bästsäljare. Journalisten blir hyllad.”
”What if”, sa min förläggare och höll upp ett finger i luften.
”Vadå what if”, sa jag.
”Det blir intressantare om du lägger in några what if’s.”
”Som vad, till exempel?”
”Antag att journalisten inte är så god. Antag att hon ändrar i historien för att göra den smaskigare. Kvinnans bakgrund görs mer respektabel, hon kan till exempel sägas jobba på bank och gömma flyktingar på fritiden, du kan rensa bort den komplexa sociala situationen, göra exmannen elakare, göra den nya mannen till en trygg norrlänning, han kan ju heta Anders till exempel.”
”Jaha?”
”Släng in en annan journalist som blir kontaktad av kvinnans släktingar. De berättar att allt är påhitt. Hon skriver en avslöjande bok. Gör henne till en alldaglig tant med jobb i den kolorerade veckopressen medan Sara är blonderad och snygg på en kvällstidning med sina böcker utgivna på ett kaxigt framgångsrikt förlag. Veckotidningsjournalisten avslöjar att den gömda kvinnan med hjälp av kvällstidningsjournalisten har duperat riksdagsmän och fått en massa pengar så att hon kan flytta till USA under skyddad identitet.”
”Det var alltså ingen sann historia! Och när det blir känt blir det rabalder på kultursidorna”, sköt jag in.
”Ja”, sa förläggaren E. ”Eller... what if... tänk om Sara har sådana starka vänskapsband, kanske hållhakar, att ingen skriver.”
”Vad då för hållhakar?”
”Tja... knark, sex, kindpussarmaffian, vad vet jag? Kanske helt enkelt att man inte vill bli struken från en festlista?”
”Då kommer ju sanningen inte fram.”
”Tänk what if igen! Ta det här nya, det här med bloggar. Låt det bli en debatt i bloggvärlden och en massa sanningsbitar som kommer fram där. Den fjärde statsmakten övervakar den tredje! Det är bra. Sanningen på Internet, tyst i tidningarna. Förutom att förlaget försvarar sig med att man har ändrat i detaljer för att skydda anonymiteten, fast skälet var att göra en smaskigare historia som skulle sälja bättre. Resultatet: författaren blir miljonär och personerna i den gömda kvinnans gamla liv får sina liv förstörda. Du har en bra historia här! Skriv den. Ta med en ordförande i Författarförbundet som i en TV-debatt säger att för att berätta sanningen måste man ljuga. Det är bra.”
”Ehhh... det ska jag göra”, sa jag.
”Och du, what if... stava journalistens namn Zara. Det är tufft.”
”Men... är Zara vilseförd av en fantiserande kvinna eller är hon medspelare?”
”Det kan ju du lämna till läsarna att fundera över.”
måndag 9 mars 2009
Vem vill betala för reklam som är konst?
Sveriges Reklamförbund har fått en ny VD, Björn Rietz. I en intervju i Resumé citeras hans bloggtext där han ger sin definition av reklam.
”Reklam, oavsett var den framträder är en konstart. En dubiös sådan anser somliga, ändock en konstart eftersom den förlitar sig på människans skapandekraft. Det är samma del av hjärnan, samma del av mig, som hjälper mig att skriva en dikt och som driver mig att hitta på en smart rubrik på en utomhustavla. Det är samma kraft som bistår Kay Pollack eller bröderna Cohen som sporrar regissören bakom ICA’s reklamfilmer.”
Här vill jag inlägga en avvikande åsikt. Jag menar att man förirrar sig när man påstår att reklam är konst. Det vore illa om reklamköpare skulle köpa kampanjer därför att de är konst. Företag är inte konstmecenater (i alla fall inte när de anlitar reklambyråer).
Reklam är ett medel för kommunikation. Reklam ska ge mer pengar tillbaka än kostnaden för produktion och medieutrymme.
Däremot kan man väl säga att det är en konst att skapa reklam som kommunicerar, liksom det är en konst att rita ett vackert och funktionellt hus, bygga en säker och energisnål bil eller sätta ihop ett delikat matrecept. Men vart leder det?
Problemet med inställningen att reklam är konst är att man halkar fel. När reklamkreatörerna går in för att göra reklam som är konst kommer de att tappa fokus på det som reklam och annan kommunikation ska göra: kommunicera för att förändra. Istället kommer de att leka poeter, novellförfattare och spelfilmsmakare. De strävar efter att synas istället för efter att se.
Därför ser vi så många reklamfilmer som rent tekniskt och ofta även estetiskt är mycket skickligt gjorda – men som är helt obegripliga.
När Reklamförbundets nye VD kungör att reklam är konst känns det som att gå tjugo år tillbaka i tiden. Kreatörer som vill förverkliga sig själva! Sådant har dagens reklamköpare inte råd med.
I den utmärkta TV-serien Mad Men, som handlar om en reklambyrå på Madison Avenue i början av 1960-talet (TV9), säger byråns guru och creative director Don Draper: ”Jag säljer inte reklam. Jag säljer produkter.”
”Reklam, oavsett var den framträder är en konstart. En dubiös sådan anser somliga, ändock en konstart eftersom den förlitar sig på människans skapandekraft. Det är samma del av hjärnan, samma del av mig, som hjälper mig att skriva en dikt och som driver mig att hitta på en smart rubrik på en utomhustavla. Det är samma kraft som bistår Kay Pollack eller bröderna Cohen som sporrar regissören bakom ICA’s reklamfilmer.”
Här vill jag inlägga en avvikande åsikt. Jag menar att man förirrar sig när man påstår att reklam är konst. Det vore illa om reklamköpare skulle köpa kampanjer därför att de är konst. Företag är inte konstmecenater (i alla fall inte när de anlitar reklambyråer).
Reklam är ett medel för kommunikation. Reklam ska ge mer pengar tillbaka än kostnaden för produktion och medieutrymme.
Däremot kan man väl säga att det är en konst att skapa reklam som kommunicerar, liksom det är en konst att rita ett vackert och funktionellt hus, bygga en säker och energisnål bil eller sätta ihop ett delikat matrecept. Men vart leder det?
Problemet med inställningen att reklam är konst är att man halkar fel. När reklamkreatörerna går in för att göra reklam som är konst kommer de att tappa fokus på det som reklam och annan kommunikation ska göra: kommunicera för att förändra. Istället kommer de att leka poeter, novellförfattare och spelfilmsmakare. De strävar efter att synas istället för efter att se.
Därför ser vi så många reklamfilmer som rent tekniskt och ofta även estetiskt är mycket skickligt gjorda – men som är helt obegripliga.
När Reklamförbundets nye VD kungör att reklam är konst känns det som att gå tjugo år tillbaka i tiden. Kreatörer som vill förverkliga sig själva! Sådant har dagens reklamköpare inte råd med.
I den utmärkta TV-serien Mad Men, som handlar om en reklambyrå på Madison Avenue i början av 1960-talet (TV9), säger byråns guru och creative director Don Draper: ”Jag säljer inte reklam. Jag säljer produkter.”
Knapphetens lycka
Årets första dag inleddes som vanligt med frukost framför teven till nyårskonserten från Wien, denna gång med en strängt humoristisk Daniel Barenboim som dirigent.
När konserten var slut och jag skulle stänga av teven, såg jag att världens kanske främsta musikalfilm just skulle börja – Singin’ in the rain med den fantastiske Gene Kelly. Den har jag ju i DVD-hyllan, tänkte jag. Den kan man se när man vill.
Ändå satt jag kvar och såg inledningen, och min fru kom in i rummet och slog sig ner – och vi var fast.
Film handlar inte så mycket om att tillverka filmscener som att sätta ihop dem, och lyckas man bra fängslar man publiken. Scen följdes av scen på samma sätt som bra musik består av sekvenser av toner, meningslösa var för sig men som, när en ton följs av flera, ger resonans i vårt inre.
Vi hade tänkt ta en promenad, så vi stängde av filmen efter någon timme. Vi kan ju se resten sedan, sa vi. Vi har ju DVDn.
När vi kom åter från promenaden bryggde vi kaffe och såg slutet. Så blev det faktiskt. Det kunde lika gärna inte ha blivit av. Vi kunde ju ha sagt att vi kan se slutet när det passar oss.
Hur många lördagskvällar hade jag låtit mina ögon scanna av hyllan med DVD-filmer efter något som vi hade lust att titta på och inte hittat något som passade både hustrun och mig? Många. Och så hamnade man framför Travel Channel istället. Eller såg Änglagård en gång till.
Förr, innan man hade video, var favoritfilmernas starttider i TV heliga. Förtexterna fick icke missas. Det blev en högtidsstund. Missade man filmen fanns ingen återvändo.
Nu kan jag se favoritfilmen när som helst, hur många gånger som helst. Och jag kan köpa på mig ett rikt bibliotek. Riktigt bra filmer med några år på nacken kostar löjligt lite.
Man kan ju till och med hämta hem vilken film man vill via kabel, har jag förstått.
Och där står de i hyllan, de där bra filmerna. Många med omslagsplasten obruten.
För detta passar ordet blasé bra. Vi som är medelålders eller mer kunde, när vi var barn, bara se Kalle Anka & Co på den sedan decennier rituella jultimmen och kanske på bio någon gång per år. Dagens yngre publik som växt upp med Disneydags varje vecka inser inte vilken högtidsstund detta är. De är blasé.
Jag minns nu måndagarna hösten 1971, Krokslätts studenthem i Göteborg. Kl 19.57, vid Rapports väderprognos, var TV-salen nästan tom. Kl 20.00, när Monty Pythons Flygande Cirkus började, var salen full, ett hundratal sittande, folk stod längs väggarna. Vad vi skrattade! Och kl 20.33 var salen nästan tom igen.
Nu står Monty Python-boxen där i hyllan, alla fyra säsongerna. Hittills har jag bara sett de första programmen. Det har liksom inte blivit av att titta på fler. Boxen finns ju där när jag får lust.
Så märkligt detta är – överflödets likgiltighet och knapphetens lycka.
Jag kommer att tänka på romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Alexander Solsjenitsyn. Ivan Denisovitj Sjuchov befinner sig i ett sibiriskt arbetsläger, där reveljen, hammare mot räls, hörs klockan fem genom fönster klädda med tumstjock is, det är sibirisk kyla och sibiriskt mörker, och fångarna betraktar förhoppningsfullt termometern eftersom de vet att de slipper arbeta vid minus 41 grader. (Andas inte på termometern, kamrat, då stiger kvicksilverpelaren.)
Denna dag i Ivans liv är det minus 27,5 grader. Ivan gömmer halva brödransonen i sågspånet i ett hål i madrassen, syr igen hålet, bär hela dagen på hemligheten om brödbiten och hoppas att inte vakterna upptäcker den.
”Här hade han nu fyra hundra gram bröd plus två hundra plus åtminstone ett par hundra till i madrassen. Två hundra gram tänkte han sätta i sig nu och femhundrafemti i morgon bitti och så skulle han ta med sig fyra hundra till arbetet – livet var en fest! Brödet i madrassen fick vara så länge.”
Kan man tänka sig att ritualerna får större betydelse för oss ju mer överflöd vi har? Vi bänkar oss framför På Spåret och Antikrundan, vi går hellre på After Work än går ut och tar en öl när som helst, vi rör oss i takt och grupp på gympan och cyklar ihop på spinningen, och vi vill veta vad våra friends gör på Facebook just nu – dricker kaffe, är arg, lyssnar på musik.
Det är nu som gäller.
När Ally McBeal får en mugg cappuccino av sin kvinnliga advokatkollega och ska dricka den bara så där utan vidare blir hon tillrättavisad och indragen i ett rum där de två under rituell tystnad förtär drycken. Sedan är de redo för dagen.
Denna känsla ”nu eller aldrig” kan man, när det gäller film, uppleva under Göteborg Film Festival. De allra flesta filmerna kommer man aldrig att få chansen att se igen. Så det gäller att passa på.
”Här hade han nu fyra franska filmer plus två kinesiska plus åtminstone ett par italienska till i biljettbunten. Två filmer tänkte han sätta i sig nu och tre i veckan och så skulle han ta med sig fyra nästa helg – livet var en fest! ”
En fullsatt biosalong ser ridån glida isär. Filmen börjar. Det är filmfestivalförväntan. Det är nu som gäller.
När konserten var slut och jag skulle stänga av teven, såg jag att världens kanske främsta musikalfilm just skulle börja – Singin’ in the rain med den fantastiske Gene Kelly. Den har jag ju i DVD-hyllan, tänkte jag. Den kan man se när man vill.
Ändå satt jag kvar och såg inledningen, och min fru kom in i rummet och slog sig ner – och vi var fast.
Film handlar inte så mycket om att tillverka filmscener som att sätta ihop dem, och lyckas man bra fängslar man publiken. Scen följdes av scen på samma sätt som bra musik består av sekvenser av toner, meningslösa var för sig men som, när en ton följs av flera, ger resonans i vårt inre.
Vi hade tänkt ta en promenad, så vi stängde av filmen efter någon timme. Vi kan ju se resten sedan, sa vi. Vi har ju DVDn.
När vi kom åter från promenaden bryggde vi kaffe och såg slutet. Så blev det faktiskt. Det kunde lika gärna inte ha blivit av. Vi kunde ju ha sagt att vi kan se slutet när det passar oss.
Hur många lördagskvällar hade jag låtit mina ögon scanna av hyllan med DVD-filmer efter något som vi hade lust att titta på och inte hittat något som passade både hustrun och mig? Många. Och så hamnade man framför Travel Channel istället. Eller såg Änglagård en gång till.
Förr, innan man hade video, var favoritfilmernas starttider i TV heliga. Förtexterna fick icke missas. Det blev en högtidsstund. Missade man filmen fanns ingen återvändo.
Nu kan jag se favoritfilmen när som helst, hur många gånger som helst. Och jag kan köpa på mig ett rikt bibliotek. Riktigt bra filmer med några år på nacken kostar löjligt lite.
Man kan ju till och med hämta hem vilken film man vill via kabel, har jag förstått.
Och där står de i hyllan, de där bra filmerna. Många med omslagsplasten obruten.
För detta passar ordet blasé bra. Vi som är medelålders eller mer kunde, när vi var barn, bara se Kalle Anka & Co på den sedan decennier rituella jultimmen och kanske på bio någon gång per år. Dagens yngre publik som växt upp med Disneydags varje vecka inser inte vilken högtidsstund detta är. De är blasé.
Jag minns nu måndagarna hösten 1971, Krokslätts studenthem i Göteborg. Kl 19.57, vid Rapports väderprognos, var TV-salen nästan tom. Kl 20.00, när Monty Pythons Flygande Cirkus började, var salen full, ett hundratal sittande, folk stod längs väggarna. Vad vi skrattade! Och kl 20.33 var salen nästan tom igen.
Nu står Monty Python-boxen där i hyllan, alla fyra säsongerna. Hittills har jag bara sett de första programmen. Det har liksom inte blivit av att titta på fler. Boxen finns ju där när jag får lust.
Så märkligt detta är – överflödets likgiltighet och knapphetens lycka.
Jag kommer att tänka på romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Alexander Solsjenitsyn. Ivan Denisovitj Sjuchov befinner sig i ett sibiriskt arbetsläger, där reveljen, hammare mot räls, hörs klockan fem genom fönster klädda med tumstjock is, det är sibirisk kyla och sibiriskt mörker, och fångarna betraktar förhoppningsfullt termometern eftersom de vet att de slipper arbeta vid minus 41 grader. (Andas inte på termometern, kamrat, då stiger kvicksilverpelaren.)
Denna dag i Ivans liv är det minus 27,5 grader. Ivan gömmer halva brödransonen i sågspånet i ett hål i madrassen, syr igen hålet, bär hela dagen på hemligheten om brödbiten och hoppas att inte vakterna upptäcker den.
”Här hade han nu fyra hundra gram bröd plus två hundra plus åtminstone ett par hundra till i madrassen. Två hundra gram tänkte han sätta i sig nu och femhundrafemti i morgon bitti och så skulle han ta med sig fyra hundra till arbetet – livet var en fest! Brödet i madrassen fick vara så länge.”
Kan man tänka sig att ritualerna får större betydelse för oss ju mer överflöd vi har? Vi bänkar oss framför På Spåret och Antikrundan, vi går hellre på After Work än går ut och tar en öl när som helst, vi rör oss i takt och grupp på gympan och cyklar ihop på spinningen, och vi vill veta vad våra friends gör på Facebook just nu – dricker kaffe, är arg, lyssnar på musik.
Det är nu som gäller.
När Ally McBeal får en mugg cappuccino av sin kvinnliga advokatkollega och ska dricka den bara så där utan vidare blir hon tillrättavisad och indragen i ett rum där de två under rituell tystnad förtär drycken. Sedan är de redo för dagen.
Denna känsla ”nu eller aldrig” kan man, när det gäller film, uppleva under Göteborg Film Festival. De allra flesta filmerna kommer man aldrig att få chansen att se igen. Så det gäller att passa på.
”Här hade han nu fyra franska filmer plus två kinesiska plus åtminstone ett par italienska till i biljettbunten. Två filmer tänkte han sätta i sig nu och tre i veckan och så skulle han ta med sig fyra nästa helg – livet var en fest! ”
En fullsatt biosalong ser ridån glida isär. Filmen börjar. Det är filmfestivalförväntan. Det är nu som gäller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)