En dag på torget

Inför valet 1998 framträdde Göran Persson och Margot Wallström i en annons med påståendet ”Varje krona kan bara användas en gång”. Så kanske man uppfattar tillvaron om man betalar alla sina utgifter med plastkort. Vid en titt i min plånbok hittar jag emellertid en enkrona från 1990. Den låg där inte igår. Den ser ut att ha varit med om en hel del.
En ny regering kanske vet bättre. tänkte jag senare, men var det inte statsminister Reinfeldt som för en tid sedan sa ungefär ”Varje krona kan bara användas en gång”?
Alla före detta och nuvarande statsministrar och alla andra intresserade bjuder jag härmed på följande historia.

I en stad för länge sedan hölls marknad varje lördag. En lördagsmorgon, när regnmolnen hängde tunga över staden, kom fem personer och satte upp sina marknadsstånd. En hade en byrå, en hade ett antal tröjor, en hade några par skor, en hade en stor säck potatis och en hade några lådor brödlimpor. Alla hade satt priset för alla sina varor till 1.200 kronor.
Så kom en man gående in på marknadsplatsen. Han fick se byrån, blev förtjust, betalade 1.200 kronor och gick hem. Mannen som sålt byrån packade ihop sina grejor och skulle gå hem med sina pengar. De andra spanade förgäves efter köpare. De såg framför sig hur de skulle behöva släpa hem sina varor igen.
Men så sprack himlen upp och solen tittade fram. Mannen som sålt byrån blev konsumtionsbenägen och fick syn på bordet med tröjor. Eftersom han hade en stor familj köpte han allihop för sina 1.200 kronor. Därpå köpte tröjförsäljaren alla skorna, skoförsäljaren all potatisen och potatisförsäljaren alla lådorna med brödlimpor.
Sedan gick alla hem. Alla hade varor som de behövde istället för det de tillverkat - alla utom brödförsäljaren, som hade 1.200 kronor, samma 1.200 kronor som mannen som köpt byrån haft med sig till torget.
Dessa 1.200 kronor hade alltså på en kort stund lett till affärer för 6.000 kronor.
Bland besökarna på marknadsplatsen hade även stadens borgmästare befunnit sig. När han såg kommersen tänkte han att om han beskattade all försäljning, så skulle han få pengar till att måla om stadens skola. Han bestämde sig därför för att beskatta all försäljning på marknaden med 50 procent.
Så nästa lördag, när samma personer kom till marknaden, lade borgmästaren beslag på 600 kronor av byråförsäljaren så fort denne sålt sin byrå för 1.200 kronor. Byråförsäljaren köpte då tröjor för det han hade kvar, alltså 600 kronor, varpå tröjförsäljaren köpte skor för 300 kronor, skoförsäljaren potatis för 150 kronor och potatisförsäljaren bröd för 75 kronor. Som läsaren säkert redan har räknat ut inkasserade borgmästaren 600 + 300 + 150+ 75 + 38 kronor, summa 1.163 kronor.
De som handlat på torget hade sammanlagt köpt varor för 2.325 kronor, och brödförsäljaren hade 37 kronor kvar. Summa värde 2.362 kronor.
Nästa lördag kom alla dessa personer åter till marknadsplatsen. Nu behövde borgmästaren pengar till att måla om ålderdomshemmet. Det hade emellertid visat sig att ommålningen av skolan bara kostade 500 kronor, så borgmästaren beslöt sig för att sänka skatten till 25 procent.
Så när byråförsäljaren sålt sin byrå för 1.200 kronor inkasserade borgmästaren 300 kronor. Därefter köpte byråförsäljaren tröjor för sina återstående 900 kronor, varpå borgmästaren fick 225 kronor. Sedan köpte tröjförsäljaren skor för sina återstående 675 kronor, vilket gav borgmästaren 25 procent eller 170 kronor. Skoförsäljaren, som nu hade 500 kronor, köpte potatis, varvid borgmästaren genast klöste till sig 125 kronor. För sina återstående 375 kronor köpte potatisförsäljaren bröd, vilket gav borgmästaren 95 kronor. Brödförsäljaren tog sina 280 kronor och gick hem.
Totalt hade man köpt för 3.650 kronor. Med brödförsäljarens behållning blir detta 3.930 kronor.
Och borgmästaren summerade: med en skattesats på 25 procent hade han fått in 915 kronor, jämfört med 1.163 kronor med 50 procents skatt. Förvånat konstaterade han att han fick in nästan lika mycket skatt med halva skattesatsen. Minskningen var 21 procent. Samtidigt hade summan av inköpt varuvärde och behållning ökat med 66 procent, från 2.362 kr till 3.930 kr.
När borgmästaren diskuterade sina erfarenheter från torget med stadens ekonomichef, sa denne (en snabbräknande herre):
– Jag har läst någonstans att en krona byter ägare tio gånger på ett år. Om man räknar i tio led istället för i fem, så blir skatteintäkterna av 1.200 kr vid 50 procents skatt 1.191 kronor och vid 25 procents skatt 1.128 kronor. Den privata förmögenheten i varuvärde och kronor blir 2.391 kronor i det första fallet och 3.964 kronor i det andra. Skatteintäkterna minskar med 5 procent, medan förmögenheten ökar med 66 procent.”
– Detta ska hädanefter bli vår melodi, sa borgmästaren.

Och där var min lilla historia slut. Det kallas dynamiska effekter. Om man beskattar mindre i januari, så får man mer att beskatta i december. En del tror på det, andra inte.

Rapport på en förstasida – för kort 1997, för långt idag

Jag läste i Svenska Dagbladet om vilka artiklar som var de mest lästa på svd.se under 2007. Eller mest klickade-på, kanske man ska uttrycka det. För det är ju det man gör – man klickar på det som väcker nyfikenhet. Handen på hjärtat...
De tre mest klickade-på var hade rubrikerna ”Programledare på TV4 blottade sig”, ”Roger hittade den rätta – 50 gånger per år” och ”Stinkande hål slukade hus”.
Ingen av dessa artiklar lär ha innehållit något som bidrar till att bygga en bättre värld. Och ändå kommer vi att få se mer av detta. De som sätter samman materialet i webbtidningarna ser exakt vilken typ av rubriker som ger flest klick (och annonsintäkter). och vi kommer att läsa allt mindre av fördjupande texter.
En morgon under 1990-talets andra hälft blev Sydsvenska Dagbladets prenumeranter konfunderade när de hämtade tidningen i brevlådan. Hela förstasidan upptogs av text. Och inte vilket text som helst. Det var föregående kvälls Rapportsändning – alla orden, från ”Godafton” till ”Tack John, våren dröjer tydligen ett tag till, Rapport är slut, godafton.”
Den gången var budskapet att det finns mycket mer att läsa i en tidning än vad man kan höra i en rapportsändning. Idag kan man se Rapport-redovisningen i Sydsvenskan i kontrast till den textmängd som man är beredd att ta till sig på en webbsida. En helsida text i broadsheet-format är väldigt mycket för mycket för en webbsida.
Så oron att folk väljer bort morgontidningen och läser på webben istället handlar om mycket mer än dagstidningsföretagens ekonomiska överlevnad. Det är lätt att inse att vår kunskap om alla aspekter på omvärlden kommer att bli förytligad och fragmentiserad.
Så kan man i kanal 5 på morgnarna se tre radioprogramledare i reklamradiokanalen the Voice stå och prata in i mikrofoner ungefär så här: ”I Sovjetunionen fanns på sin tid en bil som hette Drabant.” ”Nej, den hette Trabant.” ”Den hette Drabant.” ”Nej, Trabant.” ”Nåja, oavsett vad den hette så...”
Min son som varje morgon lyssnar på denna TV-sända radiokanal kommer alltså att få leva sitt liv okunnig om att bilen hette Trabant och tillverkades i Östtyskland. Bara som ett exempel.
Jag läste att den genomsnittlige läsaren av världens mest framgångsrika webbtidning, New York Times (nytimes.com), stannar endast 68 sekunder om dagen på sajten. Jämför det med att dagstidningsläsaren i genomsnitt ägnar sin tidning 16 minuter dagligen.
Om vanliga dagstidningar inte bär sig, och om artiklar av sensationskaraktär är det som ger störst annonsintäkter på webben, så kan vi i framtiden förvänta oss mer yta och mindre djup, ökad specialisering och minskad allmänbildning, större okunnighet och fler fördomar, fler experter och färre humanister, populistiska politiker och oinformerade medborgare.
"Bildning är det som blir kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt oss", skrev Ellen Key. Ju mindre vi har att glömma, desto mindre bildning har vi kvar.
Ojdå, det här blev visst alldeles för mycket text för en webbsida. Vad gör vi nu?