Jag brukar köpa kvällstidningen vid några få tillfällen under året, nämligen inför de stora helgerna, när man kan få en diger TV-bilaga för en femma extra. Sedan skummar jag igenom bilagan för att se om det kommer några bra filmer i rutan.
I GT/Expressens jul-TV-bilaga för 2009 fastnade min blick på recensionen av Sound of Music. Den fick bara två getingar av fem och beskrivs så här:
”Sound of music. Musikal. Julie Andrews gjorde vad som går att göra av nunnan som ’förflyttas’ från klostret till en tjänst som guvernant. Musikaliskt låter det Broadway, och bildmässigt liknar det de av nazisterna prisade Heimat-filmerna (1965).”
Den recensionen är ju inte ens värd fem spänn. Papperet som den är tryckt på är värt mindre än före tryckningen.
Är detta konsumentupplysning? Den som inte känner till filmen lockas knappast att titta på en av de mest framgångsrika och populära filmer som gjorts, riktigt bra underhållning inte minst en stillsam helgdag.
Musikaliskt låter det musikal, skulle man kunna säga, och det är ju en musikal. Julie Andrews är lysande i sin roll, och berättelsen har det mesta. Sångerna av Richard Rogers och Oscar Hammerstein II har blivit klassiker.
Recensionens sista mening är särskilt intressant: ”Bildmässigt liknar det de av nazisterna prisade Heimat-filmerna”. Varför skriver man en sådan mening?
Den första Heimat-serien från 1984, Edgar Reitzs episka berättelse om en familj i Tyskland under flera generationer (1919 - 1982), tillhör de mest hyllade TV-serierna. Hur nazisterna kunde hylla dem är en gåta, dels kronologiskt och dels (om skribenten avser nynazister) innehållsmässigt. Och den bildmässiga likheten kan man undra över. Någon sorts ”guilt by association”, tycks avses. Sound of Music utspelar sig i Salzburg, och filmens skildring av hur en yngling väljer partiet före kärleken och hur nazisterna jagar den flyende familjen ger inga sympatier för den nazistiska ideologin och dess genomförande i praktiken.
Har en ung praktikant som ängsligt prövar en cynisk stil anlitats för recensionen, kan man undra. Överst på sidan förekommer dock en Torbjörn Wahlstedt, ca 45, med porträtt (till synes erfaren) och titeln filmkritiker.
När man läst detta kan man reflektera över om det kan vara så att man som läsare av TV-bilagan väljer bort många bra filmer på grund av missvisande negativa omdömen i GT/Expressens TV-bilaga, liksom om man luras att kasta bort ett antal timmar på mediokra filmer som fått missvisande höga betyg.
Jag skummar igenom julbilagans filmomdömen. Äppelkriget får bara tre getingar, den överreklamerade Så som i himmelen hela fyra, den lysande Förortsungar bara tre, den förutsägbara Maria Larssons eviga ögonblick hela fem, De omutbara med Kevin Costner bara tre (Costner nämns inte i recensionen), liksom Den engelske patienten och filmmusikalversionen av The Producers. Den lysande Nikita (den ursprungliga franska versionen i regi av Luc Besson) får bara en tvåa.
Min svensklärare i Munkebäcksgymnasiet i mitten av 1960-talet frågade oss vad man ska leta först efter när man ska läsa en filmrecension. Skådespelarna, sa vi, regissören sa de mer försigkomna, manusförfattaren sa någon. Fel, fel, fel, enligt magistern. Man skulle titta efter vem som skrivit recensionen. Om recensenten har samma smak som man själv så kan man lita på att filmen passar. Om recensenten har annorlunda smak så ska man vara mera skeptisk.
Jag ger min svensklärare (som jag träffade på några år senare när jag skulle se Tatis Semestersabotören‚ min lärare skulle se filmen för 14:e gången) rätt. När en film får sex prickar av sex på tärningen i Svenska Dagbladet, två getingar av fem i Expressen och tre fyrar av fem i GP inser man att smaken är olika även hos dem som fått uppdraget att konsumentupplysa sin tidnings läsare.
Jag kan tänka mig att en osäker och oerfaren filmrecensent har som mest förekommande mardröm att hylla en film som sågas av kollegorna på de andra kultursidorna, eller att ge en film dåliga recensioner för att dagen efter läsa entusiastiska recensioner i de konkurrerande bladen.
Nästa jul köper jag nog Aftonbladets bilaga istället.
måndag 11 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)