Hur kul får det bli?

Jag läste i Resumé om att verktygsföretaget Black & Decker har fällts av ERK, som betyder Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande Reklam.
Annonsen består av en röd splashstjärna i vänsterdelen med texten ”Världsnyhet! Nöjd-fru-garanti!” och en rubrik till höger med texten ”Köp elverktyg för minst 1.500 kr så bjuder vi på en skönhetsbehandling värd 350 kr.”
ERKs utlåtande kan vara av intresse:
”Genom texten förmedlas enligt rådets mening en otidsenlig syn på könsrollerna där kvinnor förväntas gå att blidka med en skönhetsbehandling då mannen köpt verktyg. Det är nedvärderande för såväl kvinnor som män. Reklamen är därmed könsdiskriminerande och strider mot ICC:s grundregler för reklam.”
Över detta kan man reflektera en stund. Är detta könsdiskriminerande reklam eller är det bara rolig reklam, utformad av människor som känner till mäns och kvinnors intressen och preferenser? Det vet ju varenda människa att killar gillar verktyg och tjejer gillar skönhetsbehandlingar, och vem har intresse av att börja kvotera detta?
Jag kommer nu att tänka på när IFK Göteborg inför höstens fotbollsderby startade en insamling med namnet Gaisblomman. Gais hade inte vunnit över IFK på många år, och nu manade IFK folk att köpa Gaisblomman för att samla ihop pengar så att man kunde köpa fotbollar till Gais så att de kunde träna mer.
Och det är ju roligt.
Detta väckte irritation hos organisationen Majblomman, som hotade med stämning. ”Det handlar om rent plagiat”, sa man, och IFK drog genast tillbaka kampanjen. ”Dom stoppar insamlingen direkt och det är vi nöjda med”, sa organisationens generaldirektör Lena Holm.
(För övrigt köpte IFK fotbollar för de inkomna bidragen och tippade av ett billass med dessa bollar på Gaisgården. Efter att IFK förlorat derbyt med 1–0, i konsekvens med ordspråket ”Högmod går före fall”, lät Gais en lastbil tippa av samma bollar vid Kamratgården och meddelade ”Vi behöver dem inte längre”.)
Jag tror att Lena Holm skadade Majblommans varumärke mycket mer än vad IFK gjorde. Ett så starkt varumärke klarar väl godmodig humor? (Kolla förresten http://www.gaisblomman.se)
Såväl ERK som Majblomman visar en sorglig brist på humor. Vanligt folk höjer nog förvånat på ögonbrynen lika mycket åt detta som när Centrum mot rasism bestämde sig för att anmäla GB:s glass Nogger Black till Diskrimineringsombudsmannen. Ordföranden Stig Wallin hade sett affischen med texten ”Nogger + lakrits är sant”. – ”Jag läste dem som ’Nigger + lakrits = sant’, sa han till aftonbladet.se. ”Det var omöjligt att inte se det som en anspelning på rasism.”
Amina Ek på organisationen fyllde i: ”Vi är inte kritiska mot färgsättningen av glassen eller namnet Black, utan mot hela tankemönstret i reklamen.”
Man kan ju också vara kritisk mot Amina Eks och Stig Wallins tankemönster, men det lär väl ta tid att ändra på.
Jag tror att Black & Deckers annons och IFKs kampanj utlöste leenden, medan GBs glassreklam inte gjorde det förrän Centrum mot rasism gjort sitt utspel.
Diskriminering ska bekämpas, och politisk korrekthet ska beskrattas.
Och för att återgå till ett studium av verktygsreklamen, så står det ju i annonsen inget om vem som ska genomgå skönhetsbehandlingen. ERKs slutsats att det måste vara kvinnan verkar väldigt fördomsfull, tycker jag. Varpå byggde de sin slutsats? På sina fördomar, kantänka.
Vid närmare eftertanke anger annonsen inte vem som ska köpa elverktyget. Det kan ju lika gärna vara en kvinna som köper verktyget och sedan antingen låter sig skönhetsbehandlas själv eller låter sin man genomgå denna behandling, varefter hon blir nöjd med mannen.
Eller det kanske rör sig om en tidigare gift, numera skild kvinna (en fri fru) som köper verktyg helt för eget bruk och får en skönhetsbehandling på köpet. I så fall är ju detta en feministisk annons!
Det hela är väldigt öppet, faktiskt.
Hur ska då Black & Deckers reklambyrå resonera för att skapa en annons för Black & Decker som inte är könsdiskriminerande? Här är några tips:
1. Se till att produkten, till exempel en borrmaskin, är med i bild. Det kan ingen klaga på.
2. Välj en kvinna istället för en man som håller i produkten, alltså borrmaskinen. Detta motverkar fördomen att bara män gillar verktyg.
3. Hantverk görs på sommaren, och då är det varmt, till och med svettigt. Därför bör den kvinnliga fotomodellen vara lättklädd, gärna med trasiga jeansshorts och sliten t-shirt (eftersom de flesta av oss ju hantverkar i avlagda kläder) och gärna svettig för att visa hur hon hängivit sig åt sin favoritsysselsättning i sommarhettan.
4. För att motverka fördomen att kvinnor inte är intresserade av hantverk bör kvinnan ha ett lustfyllt uttryck i ansiktet.
5. Om man väljer en välväxt blondin garderar man sig mot ERKs kritik. För varför skulle välväxta blondiner diskrimineras som fotomodeller? Det vore ju diskriminering.
Slutsatsen av detta är att politisk korrekthet och humor är oförenliga egenskaper. Och eftersom det finns en betydande stockholmsk kader av politiskt-korrekt-tjänstemän som tjänar sitt levebröd på att mjölka statens kista med pengar från skattebetalarna så kan även vi med humor hålla oss för skratt.

Doublebaggers revisited

Jag har ett urklipp från Veckans Affärer där det hävdas att bristande service krossar SAS. Ett dalande nöjd-kund-index är givetvis allvarligt i en servicebransch.
Det är personalen som ska ge service, men det kanske inte är personalen som är orsaken. Våra företag och organisationer styrs av ekonomer, och ekonomer tenderar att se personal som kostnader. Ett effektivt sätt att snabbt minska kostnaderna (och förbättra vinsten) (och stimulera aktiekursen) (och öka ledningens bonus) är att skära ner på personalen.
Jag kan tänka mig att det finns en smärtgräns där arbetsuppgifterna överskrider den egna orken så att man inte längre kan le.
Och le, det är ju det man ska göra i serviceyrken.
Jag minns ett TV-program från åttiotalet som handlade om att SAS hjärntvättar sin personal.(Det var i Public Service.) Man fick se en fullsatt aula där en person på scenen ropade: ”Vem vill vara en singlebagger?” Ingen anmälde sig. Personen ropade då: ”Vem vill vara en doublebagger?” Hela auditoriet räckte upp handen och jublade.
Och det låter ju hjärntvättat, eller hur?
Några år senare ordnade Göteborgs kommun, där jag då arbetade, en heldag om serviceutbildning. Mannen på scenen, som kom från det utbildningsföretag som SAS anlitat, berättade om att det i amerikanska livsmedelshallar finns unga grabbar som hjälper till med att packa varupåsarna.
”En del är singlebaggers”, berättade han. ”De tar en påse, lägger äggen underst och staplar allt huller om buller. Man hinner inte fram till bilen förrän äggen har krossats och påsen går sönder. Andra är doublebaggers. De tar dubbla påsar, staplar robusta förpackningar nederst, ömtåligare överst, äggen allra överst och säger ’Ha en bra dag’.”
Där fick jag förklaringen till den påstådda hjärntvätten. Det var ju ett lysande exempel på storytelling. Vem vill vara en singlebagger? Och en doublebagger? Just det.
Jag tror att företag och organisationer skulle fungera mycket bättre om de istället för att se medarbetarna som kostnadsposter betraktade dem som värdeskapare. Egentligen kan man sammanfatta ledarskap som uppgiften att maximera medarbetarnas möjligheter att vara värdeskapare i organisationen.
Och uppgiften att vara sin egen ledare kan sammanfattas i viljan att vara en doublebagger.

Reflektioner kring ett presidentval

Det amerikanska presidentvalet är över. Barack Obama vann en förkrossande seger. Som svensk TV-tittaren kunde man välja mellan tre valvakor: SVT, TV4 och TV5. I den senare regerade radarparet Filip & Fredrik.
Tittarsiffrorna är intressanta. Sammanlagt följdes röstsammanräkningen av 325.000 tittare – flest tittade på Filip & Fredrik, 125.000.
Utgångspunkten för en seriös TV-kanals valbevakning är rimligen att man är någorlunda neutral. Filip & Fredrik stack inte under stol med att de var partiska – de hejade på Obama, därför att han är svart. Att man inte visste så mycket om amerikansk politik framhävde de närmast som en merit.
Filip och Fredrik beskriver de båda kandidaterna i valet som "en ung cool, svart presidentkandidat" och "en krigshetsare och hans bindgalna hockeymorsa", enligt Femmans egen webbsajt.
Över detta kan man reflektera. Att USA har fått sin första svarta president är fantastiskt, liksom att den väg som Obama vandrat från sin bakgrund till presidentposten är mycket lång och mycket målmedveten. Kontrasten mellan honom och föregångaren kunde knappast vara större.
Däremot är det stor skillnad mellan att säga ”Det är fantastiskt att USA fått en svart president” och att säga ”Jag hejar på Obama för att han är svart”. Det senare påståendet är rent rasistiskt, när man tänker efter. Det representerar positiv rasism, vilket innebär att man särbehandlar en person positivt till följd av hudfärgen. Positiv rasism är aningslös men likafullt rasism, nedsättande för personen.
Är det egentligen inte mer rasistiskt att reagera över ordet neger än att använda det?
Jag minns en notis i tidningen för några år sedan, som berättade om att Henrik Larsson, som då spelade i skotska Celtic, valts till Storbritanniens bäste färgade fotbollsspelare. Jag blev överraskad – jag tänkte inte på Henrik Larsson som svart utan som en skåning som har en tråkknarrig stämma men är en lysande fotbollsspelare.
Visst visste jag att Larsson har mörk hy – hans mamma är svenska och hans pappa från Västindien, vill jag minnas – men detta faktum låg långt ner på stegen över vad Henrik Larsson var för mig. Det var en skön upptäckt. Och jag tror att folk i allmänhet har en liknande stege.
Även Barack Obama har en svart far och en vit mor. Själv säger han att hudfärg inte har någon betydelse för honom – svart, vit, gul, röd. Och jag är säker på att det är för vad han säger och kommunicerar som han blivit vald, inte för sin färg. Må han bli lika framgångsrik i sitt regerande som han är lysande i sin retorik. Förändring som du kan tro på.
I SVTs uppföljning sa en amerikan att valet visar att rasismen i USA börjar förlora sitt grepp, bli föråldrad, dö ut. Det låter fantastiskt om det är så, och det är kanske inte resultatet av lagar utan av att folk märkt att hudfärgen inte har någon större betydelse (mer än att de dansar bättre, men det kan ju vara kulturellt också). Droppen urholkar stenen. Må denna insikt nå även Filip & Fredrik.
Ett parallellfall till detta diskrimineringstankemönster utspelar sig i Lund, där utnämningen av rektorn vid universitetet givit upphov till protester från ett antal professorer, forskare, studenter och kulturskribenter. Det har nämligen visat sig att rektorn, med en framgångsrik karriär inom tekniska och naturvetenskapliga områden, är medlem i en frikyrka.
Om ett sådant medlemskap ska utestänga en person från ett rektorsämbete kan man ställa sig två frågor:
1. Vilka andra bindningar ska utesluta personer från att bli rektorer? Muslimer, buddhister, troende judar? Mindre troende judar? Ateister? Medlemmar i vissa partier? Äldre? Yngre? Före detta journalister eller bilförsäljare? etc.
2. Vilka fler yrken och befattningar ska inkluderas i den grupp som kräver frihet från sådana bindningar?
Detta får mig att tänka på landsfiskalen som delade in socknens invånare i straffade och ännu inte straffade. Det är väl kanske inte vem man är som ska vara bedömningsgrunden utan vad man gör.

Det är inne denna vecka

En kväll i höstas när jag tog 3:ans spårvagn hem från jobbet och vi passerade Hagabadet på Södra Allégatan fick jag se en lustiger syn. På trottoaren utanför denna populära spaanläggning stod två herrar kring de 40, barfota, till synes enbart iklädda vita badrockar och konverserade. Och rökte.
Det var något speciellt med den vyn. Kanske var det ljuset; en sned septemberkvällssol gjorde badrockarna extremt vita.
När jag så här i efterhand tänker på denna vy kommer jag att minnas Konstalmanackan, en serie TV-program som gick i många år. Under fem minuter visades en enda målning som, permanent eller tillfälligt, hängde i något svenskt konstmuseum. Under dessa fem minuter pratade konstprofessorn Bengt Lagerkvist med en underbart välgörande stämma om tavlan.
Om denna tavla visats i TV-serien hade Lagerkvist kanske sagt:

”Hagabadet i Göteborg, tidigt 2000-tal. En av 80-talets artefakter, ett hälsohus för de välbeställda där förr i tiden vanligt folk utan egna badmöjligheter i hemmet kunde gå och tvaga sig inför söndagens gudstjänst. Vi ser två herrar i fyrtioårsåldern, iklädda oklanderligt vita badrockar. Kanske har de tagit en paus från den fuktiga, varma inomhusatmosfären.
Men det är något som inte stämmer. Den sneda eftermiddagssolen gör inte bara rockarna vita, utan också det de håller i händerna. De håller i var sin cigarrett. Denna vita färg kan ge intrycket att cigarretter är sunda. Man kan undra hur en lansering av cigarretter med grått eller svart papper skulle ha tagits emot på marknaden.
Kanske hade någon på herrarnas arbetsplats tagit initiativ till en konferens med temat friskvård och fått gehör för en eftermiddag på Hagabadet. Efter några timmar i sundhetsparadiset krävde de två herrarnas laster sin uppmärksamhet. De nakna fötterna mot trottoaren måste ha blivit kalla.
Jag föreställer mig att de två några minuter senare har sällat sig till sitt sällskap i detta Sundhetens Palats, och att övningen avslutades med en diskussion om vad företagets nästa sociala aktivitet ägnades åt.”

Ungefär så hade det nog låtit, tänker jag mig.

Femtio års debattutveckling med public service

Herbert Tingsten sa en gång: "Att diskutera med fruntimmer är som att läsa tidningen när det blåser." Han måste ha haft otur med urvalet.
Jag kom att tänka på detta citat när jag härom kvällen såg teveprogrammet Debatt, som denna kväll enbart handlade om skolan. Janne Josefsson hade samlat ett antal politiker, fackliga företrädare, lärare, proffspedagoger, föräldrar och skolungdomar. Skolminister Jan Björklund satt på första raden.
”Att se på ett debattprogram i teve är som att läsa tidningen när det blåser”, kan man säga efter att ha sett sändningen. Efter 50 år med TV i Sverige har public service alltså kommit ända hit. Det var länge sedan jag såg ett sådant allmänt kollektivt urspårat pratkaos i munnen på varandra utan att man hörde någonting.
Debatten fastnade på att Jan Björklund har sagt och skrivit något om nivån i den svenska skolan som inte stämde med de statistiska undersökningar som åberopades. Man anade att han överdrivit för att göra sig hörd i debatten och nu skulle få äta upp sina överilade yttranden. Beslutsamhetens friska hy skulle övergå i eftertankens kranka blekhet, var det tänkt.
Det var uppenbart att programmets dolda (eller föga dolda) agenda var att få skolministern förbannad och ur gängorna, ungefär som när en skolklass provocerar en föga populär lärare, allt med programledaren i den pådrivande elevens roll.
Jag fick visionen av en visare på en mätskala som svänger åt vänster när Björklunds meningsmotståndare pratar och svänger till höger, till regeringens stöd, när ministern och hans sympatisörer lyckas få ordet. Konstigt att man inte infört något sådant ännu.
Men den konstruktiva frågan ”Vad tycker ni ska göras?” kom i skymundan. Man kanske skulle fokusera mindre på vad som sagts och mer på vad som bör göras. Den som uppmärksamt och med egen erfarenhet av skolan lyssnade kunde tydligt höra att ett centralt problem i skolan är att stödet till elever med särskilda behov borde sättas in tidigare än vad som nu görs, redan i lågstadiet. I gymnasiet är det för sent. Om detta var de två lärarfackens ordförande överens med ministern.
Om man hade lyft fram detta kunde man ha diskutera hur det blivit som det är och vad som kan göras för att rätta till detta. Man anar att de som har svårare för att prata för sin sak gentemot myndigheter (och deras barn) är de stora förlorarna i en skola som styrs av okunniga politiker och administratörer, som inte ger lärarna kunskap, resurser, verktyg och tid att behandla elever så olika som behövs.
Frågan är alldeles för viktig för att falla offer för behovet av en tevedramaturgi som public service tycks anta tilltalar tittarna – och som, är jag rädd, faktiskt gör det.
När jag ser betygsmotståndare ta plats i debatter som denna kan jag inte frigöra mig från känslan att betygsmotståndarna bedömer människor efter betygen och därför är emot betyg eftersom de inte tycker att elevernas människovärde ska klassificeras efter betygen – vilket man ju kan hålla med om men vilket motståndarna själva således omedvetet gör. Den som däremot inte bedömer människor efter betyget kan knappast ha några problem med betyg i skolan. Man kan ju istället rimligen anse att det är bra för elever och föräldrar att veta var man står och hur det går.
Jag undrar om inte grundproblemet istället är att den rådande skolpolitiken utgår från grundtanken att alla är lika. Vi som har en del livserfarenhet vet att alla istället är olika, ja rent ut sagt enormt olika, åtminstone 20 procent av oss och det är inte lite, och att skolan borde byggas efter den grundtanken.
Ytterst få som såg programmet kommer att minnas att tidigt stöd i skolan till elever med särskilda behov är enormt viktigt. De flesta kommer att minnas att Jan Björklund varit oförsiktig med hanteringen av statistik om den svenska skolans kvalitet.
Kanske borde programmet inte heta Debatt – kanske borde det istället heta Affekt.

Inget ”Äntligen” i år heller

Torsdagen den 9 oktober klockan 13.00 var det spännande igen. Horace Engdahl skulle avslöja namnet på årets nobelpristagare i litteratur. Numera följs inte beskedet av en maskerad Gert Fylkings utrop ”Äntligen!” i bakgrunden, en kul återkommande grej på sin tid men inte särskilt respektfull, kanske.
Vi har väl alla våra favoriter. Jag har sedan decennier läst det allra mesta av det som amerikanen Philip Roth kommit ut med. Med ett femtontal volymer i bokhyllan skulle jag givetvis tycka att det vore trevligt (kanske också prestigehöjande?) att säga ”Jaså fick Philip Roth nobelpriset? Ja se honom har jag det mesta av.”
Philip Roth har under många år funnits med som en av de hetaste kandidaterna i spekulationerna inför offentliggörandet. Hans senare böcker – en trilogi som innefattar En amerikans pastoral och Skamfläcken, följd av den lysande Konspirationen mot Amerika – borde ha skingrat Svenska Akademiens tvivel.
Nu blev det inte så. Fransmannen J M G Le Clézio – aldrig hört talas om – valdes som bekant ut.
Och hur skriver han? Så här skriver Bengt Söderhäll på ne.se:

Självkritik sprängs in i den löpande texten, liksom överstrykningar och direkta samtal med och frågor till läsaren. Och rätt vad det är har bokens "jag" blivit ett ”du" eller ett "han". En otålighet som retar läsaren, tvingar läsaren att hitta en ny vinkel, ett nytt spår, en ny möjlighet.

Det där låter inte som en text som man bara glider igenom.
En text som man däremot glider igenom är Stieg Larssons Millennium-trilogi. Jag har just avslutat del tre, Luftslottet som sprängdes. Spännande är den, och engagerande. Vem vill inte ana en konspiration där ute? (Är du inte paranoid har du bara helt enkelt inte full information, som någon sa.)
Däremot känns texten inte färdigbearbetad. Inte konstigt, eftersom författaren tragiskt rycktes bort i förtid innan trilogin kom ut. I boken är det säkert ett dussin personer som ”trutar med läpparna” när de tänker efter. Någon kunde ju istället ha kliat sig bakom örat, till exempel. Och journalisten som plåtar en skäligen misstänkt med sin digitalkamera och sedan säljer filmrullen till en kvällstidning för en mindre förmögenhet... här är det något som haltar.
Här klandras givetvis inte Stieg Larsson. Däremot blir det en infallsvinkel till frågan ”Vad är bra litteratur?”. Min kompanjon Eva säger i fråga om grafisk design att ”behövs det inte ska det tas bort”. Samma sak kan man säga om texter. Ernest Hemingway hade en teori om att det man stryker i en text på ett mystiskt sätt lever kvar i den text som blir kvar. För läsaren också, måste han ha menat.
Varför gillar vi läsare sådana texter? Säkerligen därför att vi gillar att fylla i, bli medskapande. Och för att övertydlighet tröttar. (”Vill du ha kaffe?” ”Ja tack.” Mjölk?” ”Nej tack.” ”Socker?” ”Har du vanligt bitsocker?”) (Det där med bitsockret kan för all del säga en del om den skildrade personen.)
Föreskriften i Nobels testamente anger att litteraturpriset skall gå till den författare som producerat ”det utmärktaste i idealisk rigtning”.
I de flesta fall fungerar nobelpriset så att det sätter ljuset på en författare som annars skulle förbli okänd för flertalet (berättigat okänd som Jelinek eller oberättigat som den lysande berättaren Singer) .
I andra fall kan det ses som en belöning till en allmänt läst författare som skriver fängslande historier och samtidigt har rensat bort allt onödigt (Hemingway, Steinbeck).
Philip Roth är född 1933, och således 75 år i år. Förhoppningsvis hinner han få nobelpriset medan tid är.
Om så sker får jag äntligen chansen att utropa ”Äntligen!”!

Källor: ne.se, corren.se, svenskaakademien.se

Streaming media för en stenåldershjärna

Jag läser om Radio Nord i Göran Häggs utmärkta bok Välfärdsåren. På 1950-talet bestod grammofonmusik, som det då hette, i radio i stort sett av en timme om dagen i P1. De avancerade tog in Radio Luxemburg på mellanvåg.
I mars 1961, när radiomonopolet fortfarande hade decennier kvar innan det skulle avvecklas, började Radio Nord sända från fartyget Bon Jour på internationellt vatten utanför Nynäshamn. Därmed fick musiktörstande ungdomar och andra äntligen sitt lystmäte. Särskilt populärt var Topp 20, som baserades på försäljningsstatistik. Radio Nord finansierades med annonsspots och sponsrade program med reklaminslag.
Programmen spelades in i en studio i Stockholm. De inspelade banden förpackades i en vattentät metallkapsel, som dagligen flögs från Bromma och släpptes ner vid fartyget, där kapseln fiskades upp av besättningen. Så gick det till!
Som en reaktion på Radio Nord startade Sveriges Radio redan två månader senare (ingen tung byråkrati där, inte!) Melodiradion, och med ens mångdubblades musikutbudet i den statliga radion. SRs motsvarighet till Topp 20, Tio i topp, byggde inte på försäljning utan på omröstningar med mentometerknappar skött av ett kringresande radiosällskap – som upplagt för röstkupper.
I maj 1962 antog riksdagen en lag som gjorde Radio Nords verksamhet olaglig. Samma öde mötte Radio Syd, som sände från fartyget Cheeta i Öresund. Det är en egen historia.
Konstruktionen med tre statliga radiokanaler och en statlig TV-kanal, senare två, kändes inte särskilt frihetlig för oss som försökte föreställa oss hur det skulle se ut om samma ordning rådde på tidnings- och tidskriftsmarknaden. Media som media, hade man skäl att tänka. Vi var många som längtade efter frihet i etern.
Och nu har vi fått det, en reglerad frihet kan man säga. Och vad har vi fått?
Min son lyssnar på ett morgonpratarprogram som, absurt nog, sänds direkt ut i TV. Det som slår mig när jag lyssnar är att programledarna är så illa förberedda. De kan prata om vad som helst och ständigt avslöja sin okunskap och sin självupptagenhet. Det östtyska bilmärket Trabant blir ryskt och får heta Drabant. En skådespelare var inte säkert med i en film utan ”Var inte han med i...” ”Kanske, jag minns inte...”
Till min förvåning upptäcker jag att en konkurrerande radiokanal sänder sin morgonpratarkanal direkt i en annan kanal – och att programmet dessutom går i repris på kvällarna. Man anar att det gäller att hitta billig utfyllnad för den sändningstid som man fått sig tilldelad av politikerna.
”Radio är för folk med fantasi”, sa Pekka Langer och syftade på lyssnarna. Genom att TV-sända radioprogrammen tar man bort radions stora fördel: att man slipper se den som pratar.
Det kan låta som ett fånigt skämt, men vänta tills jag har förklarat det:
Våra sinnen tar emot 11 miljoner bits per sekund, varav synen tar emot 10 miljoner bits och hörseln 100.000. All denna information kommer in i vår hjärnas omedvetna. Härifrån silas 40 bits per sekund ner till medvetandet. Det är lätt att inse att det krävs en effektiv sållningsmekanisk för att bara de viktigaste 40 bitsen ska silas ner. Det är väl sådant som kallas koncentration.
Vi ser med ögonen, och vi ser alla färger och former som projiceras på våra näthinnor. Men vi tänker inte med ögonen – i idealfallet passerar bara de relevanta bitsen ner till det medvetna, och det irrelevanta stannar kvar i det omedvetna. Vi har alla varit med om motsatsen.
Nu kommer vi till poängen. Radio överför 40 bits per sekund, lika mycket som vårt medvetande kan ta emot. Därför är det så behagligt att lyssna på radio. Vi hänger med. Och det är därför som alla som lyssnar på ljudböcker är så lyriska. Johan Rabéus kan läsa, han! I 40 bits per sekund, streaming media.
TV, däremot, överför fyra miljoner bits per sekund. När vi ser på TV blir vi lätt stressade. Vi tappar koncentrationen från det som säjs på grund av en avvikande slips, en patetisk min, en rörelse i bakgrunden, en märklig frisyr, en textremsa om något annat i förgrunden.
Därför känns det tråkigt att konstatera att makthavarna inte har fattat något av detta. P1 ifrågasätts i ambitionen att vinna lyssnare från de kommersiella kanalerna. Mindre substans, mer flams är receptet.
Att det blev så här är en besvikelse för mig. Det kunde blivit mycket bättre.
Olof Palmes uttalande "Jag skulle i all ödmjukhet vilja påstå att bland de allmännyttigast bäst använda åren av mitt liv var de jag i hög grad ägnade åt att bekämpa tanken på en kommersialisering av den svenska radion och televisionen" kan inleda en intressant diskussion vars slutsatser kan bli både det ena och det andra.

Källor: Välfärdsåren (Göran Hägg), www.samlaren.org, radio4all.se, dagens story.se, ne.se, Märk världen (Tor Nörretranders)

När min gamle vän B lärde sig webbmakt

För en tid sedan stötte jag på min gamle bekant B. Han driver sedan många år en verkstadsrörelse som underleverantör till bilindustrin, både Volvo och Saab.
”Hur är det”, sa jag.
”Jotack, sådär”, sa han. ”Hälsan är god men likviditeten dålig. Mina kunder är dåliga betalare.”
Jag hade just läst i tidningen att Volvo, Saab och flera andra stora företag satt i system att ligga på fakturorna i månader och strunta i räntefakturorna. Bolag med en omsättning på mer än 500 miljoner har fyra gånger fler betalningsanmärkningar än bolag som omsätter mindre än en miljon. Det var detta som B hade råkat ut för.
”När du och jag gick i skolan och stora killar var tykna mot små killar kallades det pennalism”, sa jag deltagande."Hur kan dom där ekonomikillarna se sig i badrumsspegeln på kvällen?"
”Precis. Och personalen ska ju ha sitt och skatteverket och mina leverantörer”, sa B. ”Så det blir nog inga julklappar i år. Och blodpudding istället för julskinka. När vi pratade om det hemma sa jag att det är konstigt att folk köper Volvo och Saab när deras underleverantörer går i konkurs och folk blir arbetslösa. Då sa min son att han skulle ordna en kampanjhemsida om det. Jag fattade inte vad han menade, på den vägen är det ju när det gäller konversation med tonåringar för min del. Hans jeans hänger nedanför rumpan, förresten.”
Ett par månader senare träffade jag på B igen.
”Hur är det”, sa jag.
”Jotack”, sa han. ”Mycket fritid blir det. Firman gick åt skogen. Men vet du vad, någon vecka efter att vi sågs senast kom min son och sa att kampanjhemsidan var klar. Han visade mig den. Den var upplagd som en protestsajt mot företag som ligger på fakturorna. ’Köp inte av dom här,’ hade han skrivit med röda bokstäver. ’Storföretag som inte betalar ger arbetslöshet bland småföretag,’ Han hade hittat hela listan hos Företagarna. Hotell- och restaurangbranschen och byggbranschen ligger sämst till. Sidan hade redan haft tusentals besökare. Det kallas visst sökordsoptimering.”
B höll upp en näringslivsbilaga från en framstående dagstidning.
”Se här”, sa han. ”Den totala bilförsäljningen gick ner med 7 procent i augusti. Volvo minskade med 19 procent och Saab med 23 procent. Tredubbelt sämre än branschen!”
B log triumferande.
”Konsumentmakt!” sa han och tillade medan han skyndade iväg. ”Måste rusa. Jag ska på jobbsökarkurs hos Arbetsförmedlingen.”

Bristvara

Mitt i semestern, när sommarvärmen började övergå i hetta, tog jag mig in till kontoret för att uträtta ett ärende. I brevhögen fann jag en försändelse från Bolagsverket, som inte kunde godkänna vår årsredovisning. Eftersom det kostar pengar om man inte har ett godkännande före 1 augusti så satte jag mig in i ärendet.
Det visade sig att revisorsberättelsen inte omfattade samma tidsperiod som bokslutsperioden. Vi hade startat vårt företag 13 mars, och revisorn hade angett granskningen till 1 mars - 31 december.
Jag ringde Bolagsverket och fick beskedet att om vi inte kommer in med en korrekt handling senast 31 juli så får vi betala 5.000 kronor. ”Men det är ju mitt i semestern”, sa jag. ”Ja se det hjälper inte”, sa handläggaren. ”Men felet ligger ju i att revisorn angivit en längre period än vårt verksamhetsperiod, och därmed har hon granskat vårt företag för hela verksamhetsperioden plus lite till, det inser man ju”, sa jag. ”Det har jag tyvärr inte befogenhet att överse med”, sa handläggaren.
Jag tänkte på detta när jag råkade läsa ett exemplar av Lerums Tidning. Ett bussbolag som sköter den kommunala kollektivtrafiken hade problem med farthinder i form av vägbulor, som ledde till arbetsskador hos förarna. Bussbolaget påpekade detta för kommunen, som har ansvar för vägbulorna. Arbetsmiljöverket ålade bussbolaget att åtgärda vägbulorna, ett ansvar som bussbolaget alltså inte har. Arbetsmiljöverket sa att ”man går på arbetsgivaren”.
Jag förstår principen men inte praktiken. Bussbolaget tilldömdes ett stort vite om man inte åtgärdar guppen. Därför ställde bussbolaget in alla turer där vägbulor ingick, vilket medförde att arbetsmiljöproblemet försvann. (Och trafiken också.)
Här kan man uppleva en bristvara i samhället – sunt förnuft. Finns det ingen som kan hålla upp handen och säga: ”Detta är ju inte sunt förnuft!”?
Alla medborgare borde utrustas med gula kort som fotbollsdomare har. När man hör något sådant här kan man hålla upp sitt gula kort och säga: ”Använd det sunda förnuftet!” (Två gula kort leder till rött kort och utvisning.)
Ett sådant gult kort kände jag behov av när jag läste att astronauten Christer Fuglesang felaktigt erhållit ett inbetalningskort för trängselavgift i Stockholm. Saken klarades ut, trodde Fuglesang tills det dök upp ett krav från kronofogden. Saken blev rättssak och Fuglesang fick rätt, varpå kronofogdechefen överklagade till högre instans, enligt uttalande ”för att klargöra rättsläget”. Kan inte rättsläget klargöras utan inblandning av oskyldiga enskilda medborgare?
Denna brist på sunt förnuft finns på alla möjliga håll. Att göra långtidssjukskrivna till förtidspensionärer för att bättra på sjukskrivningsstatistiken låter som statsfientlig verksamhet. En harmlösare variant som jag upplevde var när vår son skulle anmälas till dagiskön. Vi skickade in ansökan till Majornas stadsdelsförvaltning i Göteborg i februari 1996 med önskemål om dagis från augusti. Detta visade sig inte gå, eftersom ansökan skickats in för tidigt (!). Jag ringde handläggaren som sa att hon inte kunde registrera ansökningar tidigare än fyra månader före önskad första dagisdag "för då säger min dator Pling". Skattefinansierad verksamhet som inte vill ha planeringsunderlag för tidigt, känn på den!
Och hur gick det med revisorsintyget, undrar kanske någon? Jag fick tag på en person på revisionsföretaget som lyckades spåra vår semestrande revisor, så att ett korrigerat revisorsintyg kunde skickas in. När jag kom åter från semestern fanns ett brev från Bolagsverket med godkännande av vår årsredovisning.
Hade jag inte haft ärende till kontoret mitt i semestern så hade det kostat vårt företag 5.000 kronor, lika mycket som om man missar sista datum med hela årsredovisningen.
Gult kort, tycker jag!

Kostnadsbesparande semestertips

Semestern närmar sig och en trevlig utlandsresa skulle väl inspirera? I dessa tider när priserna på allt från ris till bensin går upp och räntegrytan står och puttrar, så är det nog intressant för de flesta att få mesta möjliga value for money.
Här kan mina reflektioner bidra till en starkare budget i höst. Jag har nämligen lagt märke till att Skandinavien är som ett Europa i miniatyr. Norge är som England, Danmark är som Frankrike, Sverige är som Tyskland och Finland är som Ryssland. Kolla här:
Språket: I Danmark och Frankrike hör man inte vad de säger. Det är mest ljud, mindre artikulation. Norrmän talar glatt och käckt liksom engelsmännen (när vi säger hörna säger både norrmän och engelsmän corner, och jämför window och vindue). Vi svenskar talar, liksom tyskarna, tydligt med alla konsonanter på plats. Finska är lika obegripligt som ryska.
Maten: I Danmark och Frankrike har man riktig matkultur, vilket innebär kulinariska upplevelser inte bara på de fina gatorna i städerna utan på minsta landsbygdskrog. Norska och engelska restauranger... tja. Svenska och tyska restauranger erbjuder rejäl husmanskost. Finnar och ryssar dricker vodka ur dricksglas.
Räknesättet: Danskar säger halvfjärs för 40 och halvfems för 50. Fransmännen säger quatre-vingt-douce (4 x 20 + 12) för 92. Norrmän säger to när engelsmännen säger two, nästan samma! Tysk och svensk räknelogik har klara samband (fast vi är lite bättre, åtta och tjugo är krångligare än tjugoåtta). Men känner du någon som kan räkna till tio på finska eller ryska?
Fotbollen: Sett över ett tidsperspektiv på några decennier kan man säga att danskar och fransmän spelar gladfotboll, norrmän och engelsmän spelar sparka-och-spring, svensk och tysk organisationsfotboll utmattar motståndarna, medan finsk och rysk fotboll med sin fysik bryter ned motståndet.
Nationell attityd: Norrmän menar att EU inte är med i Norge medan britter anser att kontinenten är isolerad när det är dimma över kanalen. Danskar och fransmän tar sig ett glas under gemytliga former. Tyskar tycker att de är bäst, medan vi svenskar tycker att vi är bäst, samma grundidé men med olika slutsatser. Finnar och ryssar frågar inte, de tar bara över företag, internationellt vatten, nationer...
Så varför kasta bort pengar på att resa ut i Europa när du kan få samma upplevelse i Skandinavien?

En dag på torget

Inför valet 1998 framträdde Göran Persson och Margot Wallström i en annons med påståendet ”Varje krona kan bara användas en gång”. Så kanske man uppfattar tillvaron om man betalar alla sina utgifter med plastkort. Vid en titt i min plånbok hittar jag emellertid en enkrona från 1990. Den låg där inte igår. Den ser ut att ha varit med om en hel del.
En ny regering kanske vet bättre. tänkte jag senare, men var det inte statsminister Reinfeldt som för en tid sedan sa ungefär ”Varje krona kan bara användas en gång”?
Alla före detta och nuvarande statsministrar och alla andra intresserade bjuder jag härmed på följande historia.

I en stad för länge sedan hölls marknad varje lördag. En lördagsmorgon, när regnmolnen hängde tunga över staden, kom fem personer och satte upp sina marknadsstånd. En hade en byrå, en hade ett antal tröjor, en hade några par skor, en hade en stor säck potatis och en hade några lådor brödlimpor. Alla hade satt priset för alla sina varor till 1.200 kronor.
Så kom en man gående in på marknadsplatsen. Han fick se byrån, blev förtjust, betalade 1.200 kronor och gick hem. Mannen som sålt byrån packade ihop sina grejor och skulle gå hem med sina pengar. De andra spanade förgäves efter köpare. De såg framför sig hur de skulle behöva släpa hem sina varor igen.
Men så sprack himlen upp och solen tittade fram. Mannen som sålt byrån blev konsumtionsbenägen och fick syn på bordet med tröjor. Eftersom han hade en stor familj köpte han allihop för sina 1.200 kronor. Därpå köpte tröjförsäljaren alla skorna, skoförsäljaren all potatisen och potatisförsäljaren alla lådorna med brödlimpor.
Sedan gick alla hem. Alla hade varor som de behövde istället för det de tillverkat - alla utom brödförsäljaren, som hade 1.200 kronor, samma 1.200 kronor som mannen som köpt byrån haft med sig till torget.
Dessa 1.200 kronor hade alltså på en kort stund lett till affärer för 6.000 kronor.
Bland besökarna på marknadsplatsen hade även stadens borgmästare befunnit sig. När han såg kommersen tänkte han att om han beskattade all försäljning, så skulle han få pengar till att måla om stadens skola. Han bestämde sig därför för att beskatta all försäljning på marknaden med 50 procent.
Så nästa lördag, när samma personer kom till marknaden, lade borgmästaren beslag på 600 kronor av byråförsäljaren så fort denne sålt sin byrå för 1.200 kronor. Byråförsäljaren köpte då tröjor för det han hade kvar, alltså 600 kronor, varpå tröjförsäljaren köpte skor för 300 kronor, skoförsäljaren potatis för 150 kronor och potatisförsäljaren bröd för 75 kronor. Som läsaren säkert redan har räknat ut inkasserade borgmästaren 600 + 300 + 150+ 75 + 38 kronor, summa 1.163 kronor.
De som handlat på torget hade sammanlagt köpt varor för 2.325 kronor, och brödförsäljaren hade 37 kronor kvar. Summa värde 2.362 kronor.
Nästa lördag kom alla dessa personer åter till marknadsplatsen. Nu behövde borgmästaren pengar till att måla om ålderdomshemmet. Det hade emellertid visat sig att ommålningen av skolan bara kostade 500 kronor, så borgmästaren beslöt sig för att sänka skatten till 25 procent.
Så när byråförsäljaren sålt sin byrå för 1.200 kronor inkasserade borgmästaren 300 kronor. Därefter köpte byråförsäljaren tröjor för sina återstående 900 kronor, varpå borgmästaren fick 225 kronor. Sedan köpte tröjförsäljaren skor för sina återstående 675 kronor, vilket gav borgmästaren 25 procent eller 170 kronor. Skoförsäljaren, som nu hade 500 kronor, köpte potatis, varvid borgmästaren genast klöste till sig 125 kronor. För sina återstående 375 kronor köpte potatisförsäljaren bröd, vilket gav borgmästaren 95 kronor. Brödförsäljaren tog sina 280 kronor och gick hem.
Totalt hade man köpt för 3.650 kronor. Med brödförsäljarens behållning blir detta 3.930 kronor.
Och borgmästaren summerade: med en skattesats på 25 procent hade han fått in 915 kronor, jämfört med 1.163 kronor med 50 procents skatt. Förvånat konstaterade han att han fick in nästan lika mycket skatt med halva skattesatsen. Minskningen var 21 procent. Samtidigt hade summan av inköpt varuvärde och behållning ökat med 66 procent, från 2.362 kr till 3.930 kr.
När borgmästaren diskuterade sina erfarenheter från torget med stadens ekonomichef, sa denne (en snabbräknande herre):
– Jag har läst någonstans att en krona byter ägare tio gånger på ett år. Om man räknar i tio led istället för i fem, så blir skatteintäkterna av 1.200 kr vid 50 procents skatt 1.191 kronor och vid 25 procents skatt 1.128 kronor. Den privata förmögenheten i varuvärde och kronor blir 2.391 kronor i det första fallet och 3.964 kronor i det andra. Skatteintäkterna minskar med 5 procent, medan förmögenheten ökar med 66 procent.”
– Detta ska hädanefter bli vår melodi, sa borgmästaren.

Och där var min lilla historia slut. Det kallas dynamiska effekter. Om man beskattar mindre i januari, så får man mer att beskatta i december. En del tror på det, andra inte.

Rapport på en förstasida – för kort 1997, för långt idag

Jag läste i Svenska Dagbladet om vilka artiklar som var de mest lästa på svd.se under 2007. Eller mest klickade-på, kanske man ska uttrycka det. För det är ju det man gör – man klickar på det som väcker nyfikenhet. Handen på hjärtat...
De tre mest klickade-på var hade rubrikerna ”Programledare på TV4 blottade sig”, ”Roger hittade den rätta – 50 gånger per år” och ”Stinkande hål slukade hus”.
Ingen av dessa artiklar lär ha innehållit något som bidrar till att bygga en bättre värld. Och ändå kommer vi att få se mer av detta. De som sätter samman materialet i webbtidningarna ser exakt vilken typ av rubriker som ger flest klick (och annonsintäkter). och vi kommer att läsa allt mindre av fördjupande texter.
En morgon under 1990-talets andra hälft blev Sydsvenska Dagbladets prenumeranter konfunderade när de hämtade tidningen i brevlådan. Hela förstasidan upptogs av text. Och inte vilket text som helst. Det var föregående kvälls Rapportsändning – alla orden, från ”Godafton” till ”Tack John, våren dröjer tydligen ett tag till, Rapport är slut, godafton.”
Den gången var budskapet att det finns mycket mer att läsa i en tidning än vad man kan höra i en rapportsändning. Idag kan man se Rapport-redovisningen i Sydsvenskan i kontrast till den textmängd som man är beredd att ta till sig på en webbsida. En helsida text i broadsheet-format är väldigt mycket för mycket för en webbsida.
Så oron att folk väljer bort morgontidningen och läser på webben istället handlar om mycket mer än dagstidningsföretagens ekonomiska överlevnad. Det är lätt att inse att vår kunskap om alla aspekter på omvärlden kommer att bli förytligad och fragmentiserad.
Så kan man i kanal 5 på morgnarna se tre radioprogramledare i reklamradiokanalen the Voice stå och prata in i mikrofoner ungefär så här: ”I Sovjetunionen fanns på sin tid en bil som hette Drabant.” ”Nej, den hette Trabant.” ”Den hette Drabant.” ”Nej, Trabant.” ”Nåja, oavsett vad den hette så...”
Min son som varje morgon lyssnar på denna TV-sända radiokanal kommer alltså att få leva sitt liv okunnig om att bilen hette Trabant och tillverkades i Östtyskland. Bara som ett exempel.
Jag läste att den genomsnittlige läsaren av världens mest framgångsrika webbtidning, New York Times (nytimes.com), stannar endast 68 sekunder om dagen på sajten. Jämför det med att dagstidningsläsaren i genomsnitt ägnar sin tidning 16 minuter dagligen.
Om vanliga dagstidningar inte bär sig, och om artiklar av sensationskaraktär är det som ger störst annonsintäkter på webben, så kan vi i framtiden förvänta oss mer yta och mindre djup, ökad specialisering och minskad allmänbildning, större okunnighet och fler fördomar, fler experter och färre humanister, populistiska politiker och oinformerade medborgare.
"Bildning är det som blir kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt oss", skrev Ellen Key. Ju mindre vi har att glömma, desto mindre bildning har vi kvar.
Ojdå, det här blev visst alldeles för mycket text för en webbsida. Vad gör vi nu?

Två frallor för åtta spänn, och se’n?

Färska frallor hör till en god lördagsfrukost. Min yngste son vill alltid ha frallor med sesamfrön, som brukar vara slut i bageriet innan jag hinner dit. Därför börjar jag alltid min inköpsrunda hos ICA som brukar ha sådana.
Härom lördagen var de slut även hos ICA, så jag tog mig till Konsum. Där hänvisades jag till brödskåpet, vars glesa utbud innehöll två frallor med sesamfrön. Jag tog den ena, misstänkte genast att den kanske inte var färsk (men inte har man väl gammalt bröd i brödskåpet?), övervägde priset (fyra kronor styck) och tog även den andra, ifall jag skulle ha misstagit mig om färskheten. Jag skulle även ha leverpastej, tänkte ta Coops egen men valde, med de eventuellt torra frallorna i färskt minne, istället Pastejkökets lite dyrare.
När jag sedan kom till bageriet fanns frallor med sesamfrön kvar, så jag köpte för säkerhets skull några tillsammans med sedvanliga grova frallor och källarfranska. Vid hemkomsten visade sig de två frallorna från Konsum mycket riktigt vara torra.
Här har vi alltså ett företag som lyckas sälja två torra frallor för åtta kronor till mig och som ett resultat av detta får en kund som inte kommer tillbaka på flera år och som, på grund av frallornas förmodade torrhet, valde ett konkurrerande pastejmärke istället för koncernens egna. Man fick in åtta spänn inklusive moms plus priset för leverpastejen (ett sammanlagt täckningsbidrag på kanske en tia) men missar betydligt mer.
Vi befinner oss i år 2008. Jag vet inte hur många kurser som genomförts i svenskt näringsliv om vikten av kvalitet på en konkurrensutsatt marknad. Lika förbaskat ligger det två torra frallor i ett brödskåp i Konsum en lördagsförmiddag i april.
Fortsätter det så här så kommer på sikt de enda kunder som Konsum har kvar att vara sådana som drivs av den i och för sig sympatiska kooperativa tanken, personer typ A nedan:
A: ”Jag köpte tre paprikor på Konsum, de kostade 50 kronor.”
B: ”Varför handlar du inte på ICA istället, häromdagen köpte jag tre paprikor där för 30 kronor.”
A: ”Jag betalar hellre mer om jag vet att ingen tjänar på det.”
Se där ett lämpligt fältrop för alla arbetsenheter som har någon form av kundkontakt: ”Inga gamla frallor i butiken!”

En målvakt med moral

Blåvitts nye målvakt gjorde en mycket bra match i den allsvenska premiären. Det var lugnande. Hans föregångare, Bengt Andersson, valde rätt ögonblick att lägga handskarna på hyllan i höstas, 41 år gammal och med ett nyvunnet allsvenskt guld.
Bengt tänker jag på ibland av ett speciellt skäl. För några år sedan när en diskussion om förlängning av hans kontrakt med IFK Göteborg pågick uttalade han sig i tidningen. ”Det blir en fortsättning”, sa han. ”Har ni skrivit under kontraktet?” frågade reportern. ”Nej, men vi har tagit i hand om saken, och det är samma sak för mig”, sa Bengt.
När jag läste det där blev jag glad. Tiderna har ju förändrats, och begreppet hedersman, en man som man kan lita på, där ett handslag räcker, känns som tillhörande en svunnen tid. Gentlemen’s agreement väger lätt, vi reagerar inte längre om muntliga avtal bryts ”eftersom inget är skrivet”, juridiken är det enda som gäller, och vi som minns folkhemmet blir färre och färre.
Och det som den yngre generationen inte känner till kan den ju inte sakna.
Men när jag läste om Bengt Anderssons handslag som räcker tänkte jag att begrepp som tillit och respekt kanske inte är helt borta i vårt samhälle. Det kändes hoppfullt.
Jag vill minnas att Bengt Andersson återgick till sitt snickaryrke. Jag kan tänka mig att det blir rejäla byggen.

Varför fågelskådare mår bättre

Jag läste någonstans en notis om att psykiska problem är mindre vanligt hos fågelskådare än hos folk i allmänhet. Var det inte det jag trodde.
Det som skiljer fågelskådande från många andra mänskliga aktiviteter är att du inte ska tro att målet för din koncentration, alltså fåglarna, ägnar dig någon större uppmärksamhet. Faktum är att just detta är en viktig del i fågelskådandet – att inte dra till sig uppmärksamheten. Därav dessa gröna jackor, gröna byxor, gröna stövlar och gröna kikare.
Och om en fågel skulle få syn på dig så skulle den bara ägna dig en förströdd blick, kalkylera över vilken fara du utgör, och sedan återgå till de för artens överlevnad basala aktiviteterna.
I bilköer har jag ofta förundrats över att kvinnliga förare i bilarna bredvid är så vackra. Det är något utöver det vanliga. Jag tror att det är koncentrationen på att göra något där man glömmer sig själv. Hantverkare i verksamhet är också vackra. Det är ett speciellt skimmer över vyn.
Filosofen René Descartes myntade uttrycket ”Cogito, ergo sum”. ”Jag tänker, alltså finns jag”. I dag hör man ofta uttrycket ”Syns du inte finns du inte”. Detta är givetvis ologiskt som det står, men för ett företag på en marknad kan man säga ”syns du inte finns du kanske snart inte”.
För människor är det ett skadligt uttryck. När Ebba von Sydow skriver att hon varit på en premiär där alla var så underbart trådsmala hoppas man att ingen läser.
Jag lyssnade nyligen i P1 på programmet Spanarna, där man talade om uttrycket ”showmantic” som har ersatt romantiken. Det går ut på att synas. I ett program i SVT tävlar ett antal personer om att få bli programledare. En av dem sa: ”Jag älskar att se mig själv i TV”. Jag vill se en programledare som säger: ”Det finns så mycket intressant att berätta”. I TV-programmet ”Packat och klart” nyligen besökte reportern Casablanca. Eter att ha beklagat sig över trafiken och på engelska frågat förbipasserande om de sett filmen, försökte han, fortfarande på engelska, framföra till en fransktalande servitör att han var laktosintolerant. Intresseklubben antecknar!
Jag undrar om Descartes idag skulle skrivit ”Jag syns, alltså finns jag” som ett uttryck för vår tids narcissistiska kultur. Och med filosofi som en bas för hur vi ska leva våra liv skulle Descartes kanske ha föreslagit att vi istället skulle ”fokusera” på ”Jag ser, alltså finns jag”.
En tillvaro med pressen att hela tiden leva upp till uttrycket ”Jag syns, alltså finns jag” kommer för de allra flesta att leda till tillkortakommanden, hur mycket man än deltar i dokusåpor, köper SUVar, piercar och tatuerar sig, bloggar (hmm...) eller vad man nu tar sig till. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med uppmärksamhet för att tillfredsställa det samlade behovet. De flesta av oss hamnar på underskott. Andy Warhols förutsägelse att alla i framtiden kommer att vara världsberömda i femton minuter håller nog inte.
Genom att byta fokus från ”att synas” till ”att se” förändrar vi i ett slag både vår strävan och vår tillvaro.
För den som börjar intressera sig för fågelskådning, till exempel, öppnar sig en värld som bara blir större – skönhet, vördnad, rikedom, frid.
Om vi lever efter mottot ”Jag ser, alltså finns jag” är framtiden obegränsad, både i naturen och kulturen. Den som vill få en annan person (sannolikt en ganska ung) att byta fokus från att vilja synas till att vilja se står dock inför en svår uppgift. Att säga ”Skaffa dig en hobby” ger nog ingen omedelbar framgång.
Det är klart att vi behöver bekräftelse. Hjalmar Söderberg skrev: ”Människan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon sorts känsla. Själen fryser inför tomrummet och vill kontakt till varje pris som helst.” Dessa rader tänker jag på när jag ser en busskur där någon har krossat glaset. Där har passerat någon som inte är tillräckligt älskad eller beundrad.
Med utgångspunkten ”Jag ser, alltså finns jag” får livet ett annat fokus. Och en dag upptäcker man kanske att man är älskad och beundrad, inte för att man försöker synas, utan för det man ser.

Filmens fiender – ett filmsynopsis

ANSLAG. Den 28 december 1895. Två bröder visar en film om ett ångtåg som ankommer till en järnvägsstation. Delar av publiken svimmar.
PRESENTATION. Stumfilmen blir populär underhållning. Den gyllene fars-eran följs av äventyrsfilmer, komedier, dramatiska filmer, nyhets- och dokumentärfilmer. Följetongfilmer med cliffhangers blir ett återkommande nöje för biopubliken. Ljudfilmen gör entré. 1927 hörs Al Jolson säga några repliker i Jazzsångaren – en sensation! Färgfilmen får sitt genombrott 1939 med "Borta med vinden”.
FÖRDJUPNING. Storfilmer i stora, breda format och med mängder av statister drar storpublik till biograferna. På 1950-talet kommer Cinerama med tre projektorer i specialbyggda biografer, Cinemascope med en extra bred filmduk, Todd-AO-systemet med 65 mm film i kameran – 70 mm film för sex ljudspår – och magnetisk inspelning av ljudet.
KONFLIKTUPPTRAPPNING 1. Televisionen slår igenom. Ska folk stanna hemma istället för att gå på bio?
KONFLIKTFÖRLÖSNING 1. Det visar sig att filmen överlever. Bättre ljusutrustning på 60-talet, lätta tystgående 35 mm-kameror på 70-talet och känsligare färgfilm på 80-talet skapar nya möjligheter för filmarna. Ständigt nya storfilmer drar rekordpublik, medan smalare film överlever med stöd från det offentliga, TV-kanaler m m.
KONFLIKTUPPTRAPPNING 2. Videobandspelaren och DVD-spelaren slår igenom. Ska folk hyra film och stanna hemma istället för att gå på bio?
KONFLIKTFÖRLÖSNING 2. Det visar sig att filmen överlever. Digital teknik revolutionerar filmskapandet och innebär utmaningar för skådespelarna, som ofta står i en studio med en grön bakgrund och försöker se ut att vara uppskrämda av dinosaurier, utomjordiska farkoster etc. Filmer som "Jurassic Park" (1993), "Forrest Gump" (1994) och "Independence Day" (1996) visar på de nya möjligheterna med digital filmbearbetning. La grande illusion har aldrig varit plus grande.
KONFLIKTUPPTRAPPNING 3. Filmer börjar säljas som DVD allt kortare tid efter premiären, med intressant extramaterial, t ex bortklippta scener som ibland tycks roa mer än själva filmen. Ska biograferna överleva?
KONFLIKTFÖRLÖSNING 3. Det visar sig att intresset för film ökar. Filmbolagen satsar enorma belopp på enstaka storfilmer. Allt är uträknat: DVD-försäljningen ger större intäkter än inkomsterna från biograferna, som i sin tur tjänar mer på att sälja popcorn och CocaCola än på själva filmvisningen. Filmerna, som uppskattas av både publiken och recensenterna, måste gå ihop ekonomiskt, annars... Allt fler skaffar hemmabioanläggningar. Vi tycks stå på randen till en cineastisk tidsålder.
KONFLIKTUPPTRAPPNING 4. Illegal nedladdning via Internet blir allt vanligare. I debattartiklar i tidningarna hävdar förespråkare för fri nedladdning att motståndarna inte inser att den nya tiden är här. På grund av ensidig kost och bristfälligheter i skolutbildningen kan dessa radikala debattörer inte räkna ut att illegal nedladdning av film via Internet ger 0 kronor i intäkt till dem som ska betala fakturor från filminspelningarna och löner till skådespelare och alla andra filmarbetare. Alla stora filmbolag går i konkurs. Den sista storfilmen – A man arrived by train at lunchtime (2013) – ger rekordmånga illegala nedladdningar på Internet. Alla biografer stängs. Biograffåtöljerna säljs till hemmabioägare. Biograferna blir gallerior. Utan affärsmässig filmproduktion blir de enda filmer som produceras sådana som tidigare i filmfestivalkataloger beskrivits som ”kompromisslösa”, ”originella”, ”andlöst estetiska upplevelser” och ”jag har träffat regissören”. I TV visas ändlösa såpor där varandra ständigt överbjudande annonsörers budskap ger handlingen ny riktning. En vegetarian börjar äta hamburgare, en smålänning klär sig i femtusenkronorsjeans, en trollhättebo skaffar en Volvo.
AVTONING. Den 28 december 2015. Två bröder, som med en vanlig DV-kamera har spelat in en film om ett snabbtåg som anländer till en järnvägsstation, visar filmen för bekanta i sin hemmabioanläggning. Delar av publiken somnar.
(Källa för fakta: ne.se)

Glöm inte kvittot!

En gång för några år sedan när jag verkade under enskild firma skulle jag köpa en miniräknare. Den kostade 99:90. Jag gav expediten en hundring, tog miniräknaren och gick. ”Glöm inte kvittot!” ropade då expediten efter mig. ”Det kan vara bra att ha till bokföringen.”
Jag tog kvittot och begav mig mot mitt kontor. Under tiden reflekterade jag över situationen. Utan kvitto hade jag inte kunnat dra av utgiften mot mina inkomster i deklarationen och därmed minska min skatt. Det hade blivit etthundra kronor mindre i plånboken, helt enkelt.
Om jag däremot hade tagit kvittot och glömt miniräknaren hade följande hänt:
1. Jag hade kunnat dra av momsen, 20 kronor mindre skatt.
2. Av den återstående utgiften på 80 kronor hade jag kunnat dra av en fjärdedel i form av egenavgifter, således 20 kronor mindre skatt.
3. Av de 60 kronor som återstod hade jag sluppit betala den skatt som 60 kronor ger (eftersom min skattepliktiga inkomst skulle minska med 60 kronor). Med en intäkt motsvarande en månadslön på minst 24.000 kronor hade jag, med 54 procents marginalskatt, minskat min skatt med 32 kronor.
Således en total skatteminskning med 72 kronor. Netto skulle den glömda miniräknaren alltså ha kostat mig 28 kronor. Jag kunde köpt en ny och därmed, med två kvitton (200:-) och en miniräknare, ha betalat netto 56 kronor.
Det innebär att tre miniräknare med kvitto kostar mindre än en miniräknare utan kvitto!
Visst är det häftigt att betala skatt, men nog är det märkligt med ett samhälle där kvittona är värdefullare än produkterna.
Lustigt nog har detta lett till att en betydande del av vår ekonomi är kvittofri till berörda parters stora belåtenhet.
Det borde kunna göras annorlunda!

Kunskap är en glänta i skogen

Välkommen till det här testet för blivande riksdagsmän. Du ska:
• redogöra för viktiga händelser under revolutionernas tid och jämföra med andra länder,
• redogöra för hur dessa förändringar har förändrat människors livsvillkor och vilken betydelse dessa har för vår egen tid,
• redogöra för samhällsekonomi, världsekonomi och miljöfrågor på olika nivåer i samhället samt jämföra några olika länder.
Samtidigt ska du
• kunna skriva olika sorters texter så att innehållet framgår tydligt samt tillämpa skriftspråkets normer, både vid skrivande för hand och med dator,
• ha kunskaper om språket som gör det möjligt att göra iakttagelser av eget och andras språkbruk,
• berätta om symboler, riter, centrala berättelser och trosuppfattningar i några världsreligioner samt om grundtankar och uttrycksformer i några andra livsåskådningar.
Nej, jag bara skojade. Det är inget test för riksdagsmän. Det är Skolverkets krav för godkänt i årskurs nio. Detta ska man klara för att komma in på gymnasiet, vilket som bekant numera krävs för alla yrken, även de praktiska. För att få jobb. Och alla måste få jobb nu när vi fyrtiotalister är på väg att pensionera oss.
Under rubriken ”Detta ska du kunna” möter sådana texter min son och hans klasskamrater. Det är ju rena stoppsignalen för en genomsnittlig tonåring, eller hur?
Så skriver Skolverket, och sedan är det upp till alla skolor att formulera dem på ett begripligt sätt. Vilket således inte alltid sker. Och när det sker kan det ju bli hur som helst. Vilket säkert ofta sker. Olika målformuleringar ger ojämförbara betyg.
Själv undrar jag varför inte Skolverket själva formulerar sig så att eleverna begriper. Då skulle lärarna få mer tid och energi till att undervisa, alla elever skulle begripa målen, och betygen skulle bli mer rättvisa.
Frågorna hopar sig. Vem ansvarar till exempel för att det heter "area" i matematiken istället för "yta"? "Hur stor area har har din lägenhet?" säger man ju inte. Jag kan tänka mig att användandet av ordet "area" har del i de dåliga mattebetygen i grundskolan.
En gång gjorde jag ett skrivjobb om produktframtagning för Ericsson. Texten översattes till engelsk-engelska av en översättningsbyrå. Uttrycket köpa-tillverka-analys blev manufacture-purchase analysis. Vår kund tog texten till en amerikansk kollega på Ericssons fabrik i Lynchburg. Kollegan ändrade det till ”make-buy analysis”.
Detta kan man reflektera över. Medan den engelska versionen är ett exempel på hur man får makt genom ett komplicerat språk (engelsk tradition) visar den amerikanska varianten hur språket används för att få något gjort (amerikansk tradition). Sex uttalade stavelser i England blev två stavelser i USA – en effektivisering med 200 procent!
När min son gjorde teoriprovet för golf klarade han först inte ett skriftlig prov (har ni sett hur frågorna ser ut?) men blev sedan godkänd i ett muntligt förhör. Han kommenterade det så här:
”Det är inte reglerna som är svåra, det är orden.”
Det här tycker jag är utmärkt pedagogisk vishet. Kunskap kan ses som en glänta i skogen. För att förmedla kunskapen måste man först gallra bort kunskapsdöljande ord i form av slyn och buskar så att så få träd (ord) som möjligt finns kvar i en kristallklar struktur. Men – om man tar bort för många träd blir kunskapen till slut ordlös och kan inte förmedlas, möjligen undantagen enkla visuella instruktioner, typ IKEAs monteringsinstruktion för Billy-hyllor.

PR som i propaganda

Jag såg i tidningen att Kinas propagandaminister uttalat sig om landets dåliga rykte (troligen i viss mån påverkat av aspekten mänskliga rättigheter). Han sa något i stil med ”För att förbättra Kinas dåliga rykte utomlands måste vi intensifiera våra propagandainsatser.”
Detta är ett tydligt exempel på hur en ledare blandar ihop ”hur vi är”, ”hur vi uppfattas” och ”hur vi vill vara”. Liknande exempel i det svenska näringslivet och övrigt samhällsliv finns det gott om, men de kanske inte är lika publika.
Uttalandet får mig att tänka på ett annat uttalande i pressen för en tid sedan. Hamnarbetarförbundet i Göteborg hade försatt Göteborg Hamn i övertidsblockad. En följd av detta blev att Maersk Line, ett av världens största linjerederier, meddelade sin avsikt att lämna Göteborg. Hamnen anlitade PR-byrån JKL i frågan. Detta fick Hamnarbetarförbundets ledning att uttala sig i GP om det osunda (osportsliga?) i att ta hjälp av en PR-byrå i konflikten. Konsultengagemanget kanske var otaktiskt, men visst har Hamnarbetarförbundet lika stor tilltro till PR som Kinas propagandaminister. Man sa nämligen så här:
”Grannarna till våra medlemmar kommer ju och undrar vad vi håller på med.”
Grannarna inser säkert att arbetstillfällena blir färre om stora rederier överger hamnen. Det krävs knappast indoktrinering av PR-folk för att man ska hamna i den opinionsfåran.

Därför tar statliga utredningar så lång tid

Jag förundras ofta över hur lång tid angelägna statliga utredningar tar. Om näringslivet skulle kosta på sig så långa utredningstider skulle det snart inte finnas något näringsliv kvar.
Statliga utredningar, däremot kan sitta så länge att utredningsdirektiven har föråldrats, vilket ger anledning att tillsätta en ny utredning samtidigt som man lägger ner den gamla.
Varför tar det så lång tid? Jag tror det började med Gustav Vasa. Han såg till att kärra efter kärra med skattepengar forslades från resten av landet till huvudstaden. Där lades alla mynten i en jättestor pengabinge. Av alla som såg dessa karavaner med mynt i alla valörer insåg en och annan att om man följde efter så skulle man kunna hyvla sig en bit av den där samlade skatten.
När dessa personer samlades i Stockholm bildades ett nytt skrå, de statliga utredarna. Deras jobb varade bara så länge som uppdraget pågick. De som var snabba blev arbetslösa och svalt ihjäl. De som fick det att dra ut på tiden blev välmående och förökade sig, varvid deras gener fördes vidare till kommande utredargenerationer. (Fast om långa utredningstider känns tröstlöst så gör begreppet "enmansutredare" snarare upphov till nervositet. Förhastade slutsatser presenterade för dåligt insatta beslutsfattare?)
I resten av landet, däremot, gällde det att samarbeta för att så snabbt som möjligt komma till skott och producera varor och tjänster.
Därav Göteborgsandan. Den är resultatet av att samarbete har lönat sig. Göteborgsandan kännetecknas av samarbete och hjärtlighet, s k ”go gubbe”, i arbetsumgänget. Man kan ha olika åsikter men man framför dem med respekt och glimten i ögat. Och man vet att man vinner på samarbete.
Sådan anda är dock inte unik för Göteborg. Den finns runt om i Sverige i stora och små industriorter, där man vet att ju snabbare man kommer till skott, desto bättre får alla det.
Sveriges industri var framgångsrik till mitten av 1970-talet, när storföretag efter storföretag flyttade sina huvudkontor till Stockholm. Av detta kan var och en dra sina egna slutsatser.
En rimlig slutsats av detta är att göra Göteborg till huvudstad. Jag åtar mig gärna att utreda den frågan.

Kortfilm med roligt slut

Jag gick på Göteborgs Filmfestival och skulle se en mexikansk film som heter Blue Eyelids. Programmet inleddes med en kortfilm som heter ”The legless boy cannot dance”. Kortfilm, tänkte jag. Härligt. Som en förrätt före huvudrätten.
Filmen handlade om en pojke som bodde med en gammal man (farfar, kanske?) i ett skjul på en soptipp. Ibland satt pojken, möjligen i sin fantasi, på en grön äng och lekte med en gris. Ibland såg han, möjligen också i sin fantasi, en våldsam animerad film om militaristiska grisar på teve. Farfar dog och pojken bodde kvar. Grisen flyttade in. Inga andra personer förekom. Sedan brann allt ner. Det var tjugo sega minuter.
Jag kunde inte låta bli att efteråt gå in på hemsidan till den i övrigt förträffliga göteborgska filmfestivalen. Först hittade jag detta: “Förfilmen av Michel Lipkes är en visuellt ambitiös, symbolladdad historia om en pojke och en gris.” Sedan fann jag en text om att en representant för festivalen hade varit på filmfestival i Toronto och där på ett latinamerikanskt party träffat Michel Lipkes, programchef för den internationella filmfestivalen i Mexiko City. Han överlämnade ”sin egen kortfilm The Legless Boy Cannot Dance som vi bjuder in till festivalen.” Så står det, och med tillägget ”En festival är aldrig bättre än sina kontakter.”
Så orsaken till att fyrahundra personer kastar bort 20 minuter (tillsammans 5,5 dygn) en söndagkväll är att en representant för en filmfestival i Göteborg på ett filmfestivalparty i Toronto träffar en representant för en filmfestival i Mexiko och tar emot dennes egenproducerade kortfilm som obesedd tas med till Göteborg och då givetvis måste visas här. Utan kortfilm hade man ju hunnit med att fika före nästa film.
Förfilmens behållning kom under eftertexterna. Skratten spred sig i salongen när det visade sig att uppåt ett hundratal namn varit engagerade. Hade ingen kommit sig för att påpeka att det här nog inte var någon bra idé?
Men huvudfilmen, Blue Eyelids, var mycket bra.