Två frallor för åtta spänn, och se’n?

Färska frallor hör till en god lördagsfrukost. Min yngste son vill alltid ha frallor med sesamfrön, som brukar vara slut i bageriet innan jag hinner dit. Därför börjar jag alltid min inköpsrunda hos ICA som brukar ha sådana.
Härom lördagen var de slut även hos ICA, så jag tog mig till Konsum. Där hänvisades jag till brödskåpet, vars glesa utbud innehöll två frallor med sesamfrön. Jag tog den ena, misstänkte genast att den kanske inte var färsk (men inte har man väl gammalt bröd i brödskåpet?), övervägde priset (fyra kronor styck) och tog även den andra, ifall jag skulle ha misstagit mig om färskheten. Jag skulle även ha leverpastej, tänkte ta Coops egen men valde, med de eventuellt torra frallorna i färskt minne, istället Pastejkökets lite dyrare.
När jag sedan kom till bageriet fanns frallor med sesamfrön kvar, så jag köpte för säkerhets skull några tillsammans med sedvanliga grova frallor och källarfranska. Vid hemkomsten visade sig de två frallorna från Konsum mycket riktigt vara torra.
Här har vi alltså ett företag som lyckas sälja två torra frallor för åtta kronor till mig och som ett resultat av detta får en kund som inte kommer tillbaka på flera år och som, på grund av frallornas förmodade torrhet, valde ett konkurrerande pastejmärke istället för koncernens egna. Man fick in åtta spänn inklusive moms plus priset för leverpastejen (ett sammanlagt täckningsbidrag på kanske en tia) men missar betydligt mer.
Vi befinner oss i år 2008. Jag vet inte hur många kurser som genomförts i svenskt näringsliv om vikten av kvalitet på en konkurrensutsatt marknad. Lika förbaskat ligger det två torra frallor i ett brödskåp i Konsum en lördagsförmiddag i april.
Fortsätter det så här så kommer på sikt de enda kunder som Konsum har kvar att vara sådana som drivs av den i och för sig sympatiska kooperativa tanken, personer typ A nedan:
A: ”Jag köpte tre paprikor på Konsum, de kostade 50 kronor.”
B: ”Varför handlar du inte på ICA istället, häromdagen köpte jag tre paprikor där för 30 kronor.”
A: ”Jag betalar hellre mer om jag vet att ingen tjänar på det.”
Se där ett lämpligt fältrop för alla arbetsenheter som har någon form av kundkontakt: ”Inga gamla frallor i butiken!”

En målvakt med moral

Blåvitts nye målvakt gjorde en mycket bra match i den allsvenska premiären. Det var lugnande. Hans föregångare, Bengt Andersson, valde rätt ögonblick att lägga handskarna på hyllan i höstas, 41 år gammal och med ett nyvunnet allsvenskt guld.
Bengt tänker jag på ibland av ett speciellt skäl. För några år sedan när en diskussion om förlängning av hans kontrakt med IFK Göteborg pågick uttalade han sig i tidningen. ”Det blir en fortsättning”, sa han. ”Har ni skrivit under kontraktet?” frågade reportern. ”Nej, men vi har tagit i hand om saken, och det är samma sak för mig”, sa Bengt.
När jag läste det där blev jag glad. Tiderna har ju förändrats, och begreppet hedersman, en man som man kan lita på, där ett handslag räcker, känns som tillhörande en svunnen tid. Gentlemen’s agreement väger lätt, vi reagerar inte längre om muntliga avtal bryts ”eftersom inget är skrivet”, juridiken är det enda som gäller, och vi som minns folkhemmet blir färre och färre.
Och det som den yngre generationen inte känner till kan den ju inte sakna.
Men när jag läste om Bengt Anderssons handslag som räcker tänkte jag att begrepp som tillit och respekt kanske inte är helt borta i vårt samhälle. Det kändes hoppfullt.
Jag vill minnas att Bengt Andersson återgick till sitt snickaryrke. Jag kan tänka mig att det blir rejäla byggen.