Jag hade just lagt ett brev i den gula brevlådan utanför Elite Plaza Hotel på Västra Hamngatan och hade avlägsnat mig några dussin steg, när jag hörde en bilmotor. Jag vände mig om och såg en anonym skamfilad skåpbil modell mindre rulla fram på trottoaren och stanna framför brevlådan. Ur bilen hoppade en yngling i slitna jeansshorts och urtvättad t-shirt. Ynglingen tog fram en nyckel och öppnade brevlådan, vars innehåll (inklusive mitt brev) han tömde i en säck. Därefter slängde han in säcken i bilen, hoppade in och körde iväg.
Var detta en underentreprenör med affärsidé brevlådetömning? Detta fick mig att reflektera. I filmen Äppelkriget lurar Monica Zetterlund Gösta Ekman genom att ta på sig en egenmäktigt tillgripen brevbäraruniformsmössa och vägra ta emot ett kuvert vid brevlådan kl 18.01 med repliken. ”Vi har våra turer och bestämmelser.” Detta skämt är förmodligen obegripligt för yngre generationer. Varför har hon en skärmmössa?
Posten måste man kunna lita på, precis som resten av vår infrastruktur. Tågen ska komma och gå, vägarna ska hålla viss standard, rent och hälsosamt vatten ska komma ur kranarna, telefonerna ska fungera. Och Internet, nu för tiden.
Beslutet att tillåta konkurrens med det statliga Posten ledde till att Citymail kunde starta sin verksamhet 1991. Det är lätt att inse att ett företag som enbart hanterar post i de mest tätbefolkade städerna kan göra bättre affärer än ett företag som har ansvar för all postdistribution i hela landet, ut till den mest avlägsna avkrok. Ändå har Citymail gått i konkurs två gånger. Nu ägs Citymail av Bring, ett dotterföretag till Posten Norge.
Tänk på detta! Främmande makt kontrollerar en del av postdistributionen i Sverige. Bland kunderna finns diverse svenska företag, banker och myndigheter...
”Om du inte är paranoid har du helt enkelt inte all information”, har någon sagt.
Det må vara att Posten som monopolföretag inte alltid var helt servicevänligt, men var och en inser att när två brevbärare i samma trappuppgång ska dela på försändelserna så minskar lönsamheten för båda. Så har också varje cityman tre olika utdelningsområden: en A-dag, en B-dag, och en C-dag, vilket innebär att utdelning sker var tredje dag på ett och samma område. (Källa: Wikipedia).
Min första prenumererade morgontidning var den legendariska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, eller Handelstidningen i folkmun. En mycket bra tidning som lades ner 1973, främst därför att det blev för dyrt att dela ut den. Göteborgs-Posten, som hade mycket större upplaga, vägrade samdistribution och knäckte sin konkurrent.
(Efter Handelstidningens nedläggning krävde Göteborgs tidningsbud att även få dela ut andra morgontidningar. Detta krav gick igenom, och nu kan den kvalitetsmedvetna tidningsläsaren få även Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i brevlådan på morgonen. Där gjorde tidningsbuden, i ambitionen att öka lönsamheten i den egna verksamheten, en insats i valfrihetens och demokratins tjänst.)
Frågan är om det inte var bättre förr när en och samma uniformsbärande brevbärare svarade för all utdelning av posten i ett distrikt. Och på motsvarande sätt säger man redan att det var bättre förr när det bara fanns en apotekskedja. Man kommer kanske snart att säga samma sak apropå den nyligen konkurrensutsatta bilprovningsverksamheten. Och jämfört med de konkurrerande mobiltelefonföretagens olika taxor är en djungel ganska lik en öken.
På kollektivtrafiksidan ser vi förseningar och inställda turer, till stor del som ett resultat av att de buss- och tågföretag som minskar på underhållet och håller så många fordon som möjligt i trafik samtidigt kan ge de bästa priserna i upphandlingarna. När det gäller elen verkar det vara så att konkurrensen lett till högre elpriser, inte lägre.
Själv frågar jag mig; var dessa förändringar verkligen nödvändiga? Hade våra cirklar verkligen behövt rubbas inom dessa branscher? Konkurrens är utmärkt som princip (vässade fördelar, lägre priser, ökad tillgänglighet, förändringstryck) men när det gäller vår infrastruktur upplever jag någonstans att det har sina fördelar med offentligt ägda företag som på en monopolmarknad till självkostnadspris tillhandahåller tjänster till medborgarna, lugnt och fint.
Å andra sidan, jag minns en sann historia från Lerum ungefär när femtiotal gick över i sextiotal, där en person kom in på järnvägsstationen och frågade mannen i luckan om hur man bäst reser till en viss ort. SJ-tjänstemannen slängde fram Kommunikationstidtabellen (en tjock trycksak, f.y.i.) och sa: ”Glo själv!”
måndag 9 augusti 2010
onsdag 4 augusti 2010
What if?
Under sommaren har Svenska Dagbladet följt sin tradition att publicera en följetong. Denna gång är det Theodor Kallifatides som skrivit ner sina minnen. Äntligen en läsvärd sommarföljetong, kan man tänka efter att ha försökt sig på föregångarna under några år.
Under de senaste åren har följetongerna mest bestått av ruskiga historier. Om en berättelse har en bra storyline ökar meningsfullheten i läsandet. Så har det inte alltid varit. Så här såg resumén i tidningen ut för några år sedan när det var dags för upplösningen av det årets SvD-sommar-följetong (säg HÄPP när du tycker det blivit för mycket):
”92-åriga Gerda Persson har hittats död i sin lägenhet. Det visar sig att Gerda har varit hembiträde i den berömde författaren Axel Ragnefeldts familj.
Axel är invalidiserad efter en hjärtinfarkt. Boutredaren berättar för hustrun Alice och sonen Jan-Erik att Gerdas arv ska gå till Kristoffer Sandeblom – en för dem okänd ung man. Kristoffer vet inte mer om sin familj än att han har lämnats övergiven på Skansen som fyraåring.
Axel sitter på ett vårdhem och minns sin ödesdigra kärleksnatt på 70-talet med författarkollegan Torgny Wennbergs kvinna Halina. Trots att Axel avfärdat vidare inviter från Halina hade hon fortsatt att kontakta honom.
Axel hade till slut berättat för sin fru om Halina, dock ej erkänt att de legat med varandra. När Halina avslöjar sanningen dödar Alice henne.
Torgny hade senare krävt att få förgripa sig på Axels dotter Annika som hämnd efter att ha upptäckt att Axel gett ut Halinas roman som sin egen. Annika begick sedan självmord.
Av Torgny har Kristoffer fått veta att Halina är hans mamma och att Kristoffer själv blivit till efter en våldtäkt. Kristoffers bästa vän Jesper har just begått självmord, starkt pressad inför sin romandebut.
Hela Jan-Eriks liv är i kris. När Kristoffer dyker upp och berättar att hans mamma Halina ligger begravd i trädgården tappar Jan-Erik fattningen, slår ihjäl honom och begraver honom i Halinas redan halvt uppgrävda grav.
Gerdas begravning har nu just ägt rum – enbart i närvaro av boutredaren.”
Man undrar ju hur det gick i slutet.
När jag gick en kurs i dramaturgi fick jag lära mig att man kan använda What-if-tekniken när man skapar berättelser.
Pojke möter flicka. What if: deras respektive släkt är fiender. (Romeo och Julia.)
Pojke möter flicka. What if: Pojken är tonåring och flickan är 79 år (Harold och Maude, film från 1971).
Pojke möter flicka. What if: Han är hemvändande utbränd dirigent och hon är stukad snabbköpskassörska, parallellt med att en annan han är hustrumisshandlare och en annan hon sjunger otroligt bra (Såsom i himmelen).
Pojke möter flicka. What if: Han är fritänkande författare och hon är attraktiv, framgångsrik och av kulturministern åtrådd skådespelerska i Östberlin (De andras liv).
Pojke möter flicka. What if: Han är inbunden läkare, hon är doktorns patient som är gift med en av doktorn avskydd pastor och "har fått en så förfärlig avsky för sin man" (Doktor Glas).
I historien ovan har författaren tydligen lagt in en massa What-if-element.
Tack för att Theodor Kallifatides fick äran att underhålla läsarna i sommar!
Under de senaste åren har följetongerna mest bestått av ruskiga historier. Om en berättelse har en bra storyline ökar meningsfullheten i läsandet. Så har det inte alltid varit. Så här såg resumén i tidningen ut för några år sedan när det var dags för upplösningen av det årets SvD-sommar-följetong (säg HÄPP när du tycker det blivit för mycket):
”92-åriga Gerda Persson har hittats död i sin lägenhet. Det visar sig att Gerda har varit hembiträde i den berömde författaren Axel Ragnefeldts familj.
Axel är invalidiserad efter en hjärtinfarkt. Boutredaren berättar för hustrun Alice och sonen Jan-Erik att Gerdas arv ska gå till Kristoffer Sandeblom – en för dem okänd ung man. Kristoffer vet inte mer om sin familj än att han har lämnats övergiven på Skansen som fyraåring.
Axel sitter på ett vårdhem och minns sin ödesdigra kärleksnatt på 70-talet med författarkollegan Torgny Wennbergs kvinna Halina. Trots att Axel avfärdat vidare inviter från Halina hade hon fortsatt att kontakta honom.
Axel hade till slut berättat för sin fru om Halina, dock ej erkänt att de legat med varandra. När Halina avslöjar sanningen dödar Alice henne.
Torgny hade senare krävt att få förgripa sig på Axels dotter Annika som hämnd efter att ha upptäckt att Axel gett ut Halinas roman som sin egen. Annika begick sedan självmord.
Av Torgny har Kristoffer fått veta att Halina är hans mamma och att Kristoffer själv blivit till efter en våldtäkt. Kristoffers bästa vän Jesper har just begått självmord, starkt pressad inför sin romandebut.
Hela Jan-Eriks liv är i kris. När Kristoffer dyker upp och berättar att hans mamma Halina ligger begravd i trädgården tappar Jan-Erik fattningen, slår ihjäl honom och begraver honom i Halinas redan halvt uppgrävda grav.
Gerdas begravning har nu just ägt rum – enbart i närvaro av boutredaren.”
Man undrar ju hur det gick i slutet.
När jag gick en kurs i dramaturgi fick jag lära mig att man kan använda What-if-tekniken när man skapar berättelser.
Pojke möter flicka. What if: deras respektive släkt är fiender. (Romeo och Julia.)
Pojke möter flicka. What if: Pojken är tonåring och flickan är 79 år (Harold och Maude, film från 1971).
Pojke möter flicka. What if: Han är hemvändande utbränd dirigent och hon är stukad snabbköpskassörska, parallellt med att en annan han är hustrumisshandlare och en annan hon sjunger otroligt bra (Såsom i himmelen).
Pojke möter flicka. What if: Han är fritänkande författare och hon är attraktiv, framgångsrik och av kulturministern åtrådd skådespelerska i Östberlin (De andras liv).
Pojke möter flicka. What if: Han är inbunden läkare, hon är doktorns patient som är gift med en av doktorn avskydd pastor och "har fått en så förfärlig avsky för sin man" (Doktor Glas).
I historien ovan har författaren tydligen lagt in en massa What-if-element.
Tack för att Theodor Kallifatides fick äran att underhålla läsarna i sommar!
tisdag 3 augusti 2010
Vad vet Maria Wetterstrand om effektuttag?
När det gäller kärnkraftsfrågan är de rödgröna inte överens. Socialdemokraterna har väl någonstans i sin organisation en realistisk linje, angelägna om att behålla våra industrier och arbetstillfällen som de är, även om Mona Sahlin svingar sig i takkronorna med hoppfulla uttalanden om alternativ energi. Vänsterpartiet är emot, och Miljöpartiet vill avveckla kärnkraften omedelbart.
Dessa löften av företrädarna för ett politiskt block inom räckhåll för regeringsmakten kan man reflektera över. Man säger att kapaciteten att producera el i Sverige räcker och blir över. Det stämmer säkert om man räknar på vad som behövs under ett år. Att kärnkraftverken inte är i bruk under sommaren gör inget, eftersom de flesta inte behövs just då. Ett bra tillfälle för underhåll och ombyggnader.
Men - elektricitet kan man än så länge inte lagra på ett ekonomiskt sätt (tänk på vad batterier kostar) så därför är det viktigt att vårt system för elproduktion kan leverera tillräcklig kapacitet under årets kallaste dag.
Vi har ju just haft en ovanligt kall vinter. Räkna bort våra kärnreaktorer, så finns det inte en chans att det kan produceras tillräckligt med Watt under den kallaste timmen på året. Och det hjälper inte att köpa el från utlandet på marknaden, för finns inte kapaciteten så finns den inte. Och elräkningen kommer efteråt.
Man kan tycka vad man vill om kärnkraften, och självklart är det bättre att utnyttja flödande energi, men kanske är det bäst att vänta med att avveckla kärnkraften tills den förnybara energin kan produceras till sådana priser att kärnkraften blir för dyr.
Så varför lovar man något som man nog säkert vet inte kan genomföras? Är man okunnig eller räknar man med att det finns tillräckligt med väljare som önsketänker?
För visst är det en vacker vision med ett samhälle som får all sin energi från kretsloppet.
Dessa löften av företrädarna för ett politiskt block inom räckhåll för regeringsmakten kan man reflektera över. Man säger att kapaciteten att producera el i Sverige räcker och blir över. Det stämmer säkert om man räknar på vad som behövs under ett år. Att kärnkraftverken inte är i bruk under sommaren gör inget, eftersom de flesta inte behövs just då. Ett bra tillfälle för underhåll och ombyggnader.
Men - elektricitet kan man än så länge inte lagra på ett ekonomiskt sätt (tänk på vad batterier kostar) så därför är det viktigt att vårt system för elproduktion kan leverera tillräcklig kapacitet under årets kallaste dag.
Vi har ju just haft en ovanligt kall vinter. Räkna bort våra kärnreaktorer, så finns det inte en chans att det kan produceras tillräckligt med Watt under den kallaste timmen på året. Och det hjälper inte att köpa el från utlandet på marknaden, för finns inte kapaciteten så finns den inte. Och elräkningen kommer efteråt.
Man kan tycka vad man vill om kärnkraften, och självklart är det bättre att utnyttja flödande energi, men kanske är det bäst att vänta med att avveckla kärnkraften tills den förnybara energin kan produceras till sådana priser att kärnkraften blir för dyr.
Så varför lovar man något som man nog säkert vet inte kan genomföras? Är man okunnig eller räknar man med att det finns tillräckligt med väljare som önsketänker?
För visst är det en vacker vision med ett samhälle som får all sin energi från kretsloppet.
Vad vet Lars Ohly om timlöner?
Jag läste en intervju med Lars Ohly (GP 26/7 -10) att han ansåg att Vänsterpartiet, i och med att regeringstaburetter har blivit en snar möjlighet, har blivit ett ansvarstagande parti. ”Historiskt har det funnits ett drag av ansvarslöshet. Jag tror det beror på att vi varit så långt ifrån det politiska ansvaret att vi inte tyckte det var nödvändigt att räkna ihop slutraderna utan kunde använda samma pengar flera gånger. Men det var längesen.”
Detta uttalande ger anledning till en reflektion. På Vänsterpartiets kravlista (eller det kanske nu ska heta löfteslista) finns sextimmars dag med åtta timmars lön till alla.
Låt oss räkna på det. En person som tjänar 1.200 kronor på en åtta timmars arbetsdag har en timlön på 150 kronor. Om personen istället får 1.200 kronor för sex timmars arbete blir det 200 kronor i timmen. En ökning med 50 kronor ovanpå timlönen 150 kronor innebär 33 procents löneökning.
Om vi nu tänker oss att hälften av en kommuns utgifter består av lönekostnader, så innebär detta att kommunens utgifter ökar med 17,5 procent. Därmed behöver kommunalskatten ökas med ett liknande belopp, kanske sex kronor. Även statsskatten behöver troligen ökas i motsvarande grad. Denna skattehöjning gör att 6 x 12 = 72 kronor försvinner av daglönen på 1.200 kr, således en löneminskning på sex procent.
För de svenska privata företagen skulle en 33-procentig löneökning innebära att de allra flesta hyvlas bort från marknaden eftersom de inte har ett överskott som gör detta möjligt. I och för sig kan de höja sina priser, och då räcker de 1.200 kronorna per dag inte lika långt längre för löntagarna.
Även Miljöpartiet har målet om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön på agendan. Nu säger man att det inte är aktuellt att föra fram detta förslag i den rödgröna koalitionen.
Men vad är det för mening med att ha med ett förslag som man inte tror är realiserbart?
Det kan bero på att man fiskar i dyskalkylivatten. Dyslexi är säkert ett bekant begrepp för läsaren. Ett mindre känt begrepp är dyskalkyli - oförmågan att förstå sig på siffror. Jag har läst att ca 6 procent av befolkningen lider av detta. Det är ju faktiskt lika många som Vänsterns väljarunderlag.
Detta uttalande ger anledning till en reflektion. På Vänsterpartiets kravlista (eller det kanske nu ska heta löfteslista) finns sextimmars dag med åtta timmars lön till alla.
Låt oss räkna på det. En person som tjänar 1.200 kronor på en åtta timmars arbetsdag har en timlön på 150 kronor. Om personen istället får 1.200 kronor för sex timmars arbete blir det 200 kronor i timmen. En ökning med 50 kronor ovanpå timlönen 150 kronor innebär 33 procents löneökning.
Om vi nu tänker oss att hälften av en kommuns utgifter består av lönekostnader, så innebär detta att kommunens utgifter ökar med 17,5 procent. Därmed behöver kommunalskatten ökas med ett liknande belopp, kanske sex kronor. Även statsskatten behöver troligen ökas i motsvarande grad. Denna skattehöjning gör att 6 x 12 = 72 kronor försvinner av daglönen på 1.200 kr, således en löneminskning på sex procent.
För de svenska privata företagen skulle en 33-procentig löneökning innebära att de allra flesta hyvlas bort från marknaden eftersom de inte har ett överskott som gör detta möjligt. I och för sig kan de höja sina priser, och då räcker de 1.200 kronorna per dag inte lika långt längre för löntagarna.
Även Miljöpartiet har målet om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön på agendan. Nu säger man att det inte är aktuellt att föra fram detta förslag i den rödgröna koalitionen.
Men vad är det för mening med att ha med ett förslag som man inte tror är realiserbart?
Det kan bero på att man fiskar i dyskalkylivatten. Dyslexi är säkert ett bekant begrepp för läsaren. Ett mindre känt begrepp är dyskalkyli - oförmågan att förstå sig på siffror. Jag har läst att ca 6 procent av befolkningen lider av detta. Det är ju faktiskt lika många som Vänsterns väljarunderlag.
tisdag 18 maj 2010
Vad vet Mona Sahlin om priselasticitet?
”Vad händer med alla nya städföretag om RUT-avdraget försvinner?” frågade TV-reportern. ”De företagen ska finnas kvar”, sa Mona Sahlin.
Detta korta svar ger anledning att reflektera. Det så kallade RUT-avdraget kommer att avskaffas om de rödgröna kommer i regeringsställning. Som skäl brukar anges att det är fel att skattepengar skall gå till att subventionera städarbete hos rika när de kunde användas inom skola, vård och omsorg istället.
Låt oss skärskåda detta resonemang. Det sägs att 10.000 arbetstillfällen skapats som en följd av att den som anlitar företag för hushållsnära tjänster får dra av 50 procent av arbetskostnaden på sin deklaration. Dessa nya, växande företag erbjuder exempelvis städning och hjälp med trädgårdssysslor eller förmedlar sådana tjänster.
Mona Sahlin kanske får rätt i att dessa företag kommer att finnas kvar. Frågan är dock hur många av företagens anställda som mister jobbet. Det är här som priselasticiteten kommer in.
Priselasticitet är ett mått som anger hur känslig en marknad är för prisförändringar. Hög priselasticitet betyder att efterfrågan sjunker snabbt när priset stiger, medan låg priselasticitet betyder att lika mycket säljs av en vara även när priset stiger.
Kal, vår käre göteborgare, kan tjäna som ett exempel på det senare, när han säger: ”Priset på brännvin har ännu inte kommit upp i sitt rätta värde.”
Den aktuella prisförändringen innebär alltså en fördubbling av priset. Eftersom dessa jobb inte fanns innan RUT-avdraget infördes kommer de säkerligen att försvinna när avdraget tas bort och priset för tjänsten därmed fördubblas.
Låt oss anta att dessa 10.000 personer i genomsnitt tjänar 15.000 kr/månad och betalar en tredjedel av lönen i skatt. Arbetsgivaren betalar då 20.000 kr/månad inklusive arbetsgivaravgifter. Om denne lägger på 30 % (6.000 kr) för egna omkostnader och vinst, så faktureras kunderna 26.000 kr plus moms för en anställd under en månad. Momsen, 25 % är då 6.500 kr. Om arbetsgivaren med administrativ personal tar ut hälften av pålägget (hälften av 6.000 kr) i lön så blir det med egenavgifter 4.000 kr, varav 2.000 kr går till skatt och sociala avgifter. Det innebär att företaget som anlitar personen betalar in 5.000 för den anställdes skatt, 5.000 för den anställdes sociala avgifter, 6.500 kr i moms och 2.000 i skatt och sociala avgifter för administrativ personal. Summa 18.500 kr per månad eller 222.000 kr per år. För 10.000 anställda blir det på ett år 2,22 miljarder kronor.
Om dessa jobb försvinner minskar alltså skatteintäkterna med 2,22 miljarder. Samtidigt ska 10.000 personer ha arbetslöshetskassa (90 procent enligt de rödgrönas bud till väljarna). Det blir 13.500 kr/mån x 12 månader x 10.000 personer = 1,62 miljarder kronor. Lägg till sociala avgifter (A-kassan är pensionsgrundande) så blir A-kassenotan 2,02 miljarder kronor. Summan av inkomstminskningen och utgiftsökningen för det allmänna blir då 4,24 miljarder.
Från detta ska dragas de minskade RUT-avdragen. För en anställd faktureras kunderna 26.000 kronor. Avdraget, 50 %, blir då 13.000 kr. Detta gånger 12 månader gånger 10.000 personer är 1,56 miljarder kronor. Dessutom betalar de arbetslösa skatt, en tredjedel av 1,62 miljarder är 530 miljoner. Nettominskningen i skatteintäkter blir alltså 4,24 – 1,56 - 0,53 = 2,15 miljarder kronor.
Frågan är: Känner Mona Sahlin och Lars Ohly inte till detta förhållande, eller har deras kunniga rådgivare berättat detta men de bryr sig inte om det, eller känner de till detta men låtsas som ingenting därför att regeringsmakten kan vara värt det priset?
Eller är det för principens skull?
Och Miljöpartiet, som gillar RUT-avdraget, avstår från mer än 2 miljarder skattekronor för att få del av regeringsmakten.
Detta är pengar som skulle kunna användas till skola, vård och omsorg istället, samtidigt som allt fler medborgare med ansträngda tidsbudgetar skulle upptäcka fördelarna med att köpa dessa tjänster och få tid över till annat.
I själva verket är försöket med RUTavdrag en utmärkt lektion i dynamiska effekter. Sänkt marginalskatt ger fler jobb och ökade skatteintäkter.
Det vore bra om någon kunde undervisa Sahlin och Ohly om priselasticitet.
Fast, det är väl så, som Sven-Eric Liedman skriver, att ”makten flyr obekväm kunskap”.
Detta korta svar ger anledning att reflektera. Det så kallade RUT-avdraget kommer att avskaffas om de rödgröna kommer i regeringsställning. Som skäl brukar anges att det är fel att skattepengar skall gå till att subventionera städarbete hos rika när de kunde användas inom skola, vård och omsorg istället.
Låt oss skärskåda detta resonemang. Det sägs att 10.000 arbetstillfällen skapats som en följd av att den som anlitar företag för hushållsnära tjänster får dra av 50 procent av arbetskostnaden på sin deklaration. Dessa nya, växande företag erbjuder exempelvis städning och hjälp med trädgårdssysslor eller förmedlar sådana tjänster.
Mona Sahlin kanske får rätt i att dessa företag kommer att finnas kvar. Frågan är dock hur många av företagens anställda som mister jobbet. Det är här som priselasticiteten kommer in.
Priselasticitet är ett mått som anger hur känslig en marknad är för prisförändringar. Hög priselasticitet betyder att efterfrågan sjunker snabbt när priset stiger, medan låg priselasticitet betyder att lika mycket säljs av en vara även när priset stiger.
Kal, vår käre göteborgare, kan tjäna som ett exempel på det senare, när han säger: ”Priset på brännvin har ännu inte kommit upp i sitt rätta värde.”
Den aktuella prisförändringen innebär alltså en fördubbling av priset. Eftersom dessa jobb inte fanns innan RUT-avdraget infördes kommer de säkerligen att försvinna när avdraget tas bort och priset för tjänsten därmed fördubblas.
Låt oss anta att dessa 10.000 personer i genomsnitt tjänar 15.000 kr/månad och betalar en tredjedel av lönen i skatt. Arbetsgivaren betalar då 20.000 kr/månad inklusive arbetsgivaravgifter. Om denne lägger på 30 % (6.000 kr) för egna omkostnader och vinst, så faktureras kunderna 26.000 kr plus moms för en anställd under en månad. Momsen, 25 % är då 6.500 kr. Om arbetsgivaren med administrativ personal tar ut hälften av pålägget (hälften av 6.000 kr) i lön så blir det med egenavgifter 4.000 kr, varav 2.000 kr går till skatt och sociala avgifter. Det innebär att företaget som anlitar personen betalar in 5.000 för den anställdes skatt, 5.000 för den anställdes sociala avgifter, 6.500 kr i moms och 2.000 i skatt och sociala avgifter för administrativ personal. Summa 18.500 kr per månad eller 222.000 kr per år. För 10.000 anställda blir det på ett år 2,22 miljarder kronor.
Om dessa jobb försvinner minskar alltså skatteintäkterna med 2,22 miljarder. Samtidigt ska 10.000 personer ha arbetslöshetskassa (90 procent enligt de rödgrönas bud till väljarna). Det blir 13.500 kr/mån x 12 månader x 10.000 personer = 1,62 miljarder kronor. Lägg till sociala avgifter (A-kassan är pensionsgrundande) så blir A-kassenotan 2,02 miljarder kronor. Summan av inkomstminskningen och utgiftsökningen för det allmänna blir då 4,24 miljarder.
Från detta ska dragas de minskade RUT-avdragen. För en anställd faktureras kunderna 26.000 kronor. Avdraget, 50 %, blir då 13.000 kr. Detta gånger 12 månader gånger 10.000 personer är 1,56 miljarder kronor. Dessutom betalar de arbetslösa skatt, en tredjedel av 1,62 miljarder är 530 miljoner. Nettominskningen i skatteintäkter blir alltså 4,24 – 1,56 - 0,53 = 2,15 miljarder kronor.
Frågan är: Känner Mona Sahlin och Lars Ohly inte till detta förhållande, eller har deras kunniga rådgivare berättat detta men de bryr sig inte om det, eller känner de till detta men låtsas som ingenting därför att regeringsmakten kan vara värt det priset?
Eller är det för principens skull?
Och Miljöpartiet, som gillar RUT-avdraget, avstår från mer än 2 miljarder skattekronor för att få del av regeringsmakten.
Detta är pengar som skulle kunna användas till skola, vård och omsorg istället, samtidigt som allt fler medborgare med ansträngda tidsbudgetar skulle upptäcka fördelarna med att köpa dessa tjänster och få tid över till annat.
I själva verket är försöket med RUTavdrag en utmärkt lektion i dynamiska effekter. Sänkt marginalskatt ger fler jobb och ökade skatteintäkter.
Det vore bra om någon kunde undervisa Sahlin och Ohly om priselasticitet.
Fast, det är väl så, som Sven-Eric Liedman skriver, att ”makten flyr obekväm kunskap”.
måndag 11 januari 2010
Ska vi se Sound of Music eller inte? Fråga inte GT/Expressen.
Jag brukar köpa kvällstidningen vid några få tillfällen under året, nämligen inför de stora helgerna, när man kan få en diger TV-bilaga för en femma extra. Sedan skummar jag igenom bilagan för att se om det kommer några bra filmer i rutan.
I GT/Expressens jul-TV-bilaga för 2009 fastnade min blick på recensionen av Sound of Music. Den fick bara två getingar av fem och beskrivs så här:
”Sound of music. Musikal. Julie Andrews gjorde vad som går att göra av nunnan som ’förflyttas’ från klostret till en tjänst som guvernant. Musikaliskt låter det Broadway, och bildmässigt liknar det de av nazisterna prisade Heimat-filmerna (1965).”
Den recensionen är ju inte ens värd fem spänn. Papperet som den är tryckt på är värt mindre än före tryckningen.
Är detta konsumentupplysning? Den som inte känner till filmen lockas knappast att titta på en av de mest framgångsrika och populära filmer som gjorts, riktigt bra underhållning inte minst en stillsam helgdag.
Musikaliskt låter det musikal, skulle man kunna säga, och det är ju en musikal. Julie Andrews är lysande i sin roll, och berättelsen har det mesta. Sångerna av Richard Rogers och Oscar Hammerstein II har blivit klassiker.
Recensionens sista mening är särskilt intressant: ”Bildmässigt liknar det de av nazisterna prisade Heimat-filmerna”. Varför skriver man en sådan mening?
Den första Heimat-serien från 1984, Edgar Reitzs episka berättelse om en familj i Tyskland under flera generationer (1919 - 1982), tillhör de mest hyllade TV-serierna. Hur nazisterna kunde hylla dem är en gåta, dels kronologiskt och dels (om skribenten avser nynazister) innehållsmässigt. Och den bildmässiga likheten kan man undra över. Någon sorts ”guilt by association”, tycks avses. Sound of Music utspelar sig i Salzburg, och filmens skildring av hur en yngling väljer partiet före kärleken och hur nazisterna jagar den flyende familjen ger inga sympatier för den nazistiska ideologin och dess genomförande i praktiken.
Har en ung praktikant som ängsligt prövar en cynisk stil anlitats för recensionen, kan man undra. Överst på sidan förekommer dock en Torbjörn Wahlstedt, ca 45, med porträtt (till synes erfaren) och titeln filmkritiker.
När man läst detta kan man reflektera över om det kan vara så att man som läsare av TV-bilagan väljer bort många bra filmer på grund av missvisande negativa omdömen i GT/Expressens TV-bilaga, liksom om man luras att kasta bort ett antal timmar på mediokra filmer som fått missvisande höga betyg.
Jag skummar igenom julbilagans filmomdömen. Äppelkriget får bara tre getingar, den överreklamerade Så som i himmelen hela fyra, den lysande Förortsungar bara tre, den förutsägbara Maria Larssons eviga ögonblick hela fem, De omutbara med Kevin Costner bara tre (Costner nämns inte i recensionen), liksom Den engelske patienten och filmmusikalversionen av The Producers. Den lysande Nikita (den ursprungliga franska versionen i regi av Luc Besson) får bara en tvåa.
Min svensklärare i Munkebäcksgymnasiet i mitten av 1960-talet frågade oss vad man ska leta först efter när man ska läsa en filmrecension. Skådespelarna, sa vi, regissören sa de mer försigkomna, manusförfattaren sa någon. Fel, fel, fel, enligt magistern. Man skulle titta efter vem som skrivit recensionen. Om recensenten har samma smak som man själv så kan man lita på att filmen passar. Om recensenten har annorlunda smak så ska man vara mera skeptisk.
Jag ger min svensklärare (som jag träffade på några år senare när jag skulle se Tatis Semestersabotören‚ min lärare skulle se filmen för 14:e gången) rätt. När en film får sex prickar av sex på tärningen i Svenska Dagbladet, två getingar av fem i Expressen och tre fyrar av fem i GP inser man att smaken är olika även hos dem som fått uppdraget att konsumentupplysa sin tidnings läsare.
Jag kan tänka mig att en osäker och oerfaren filmrecensent har som mest förekommande mardröm att hylla en film som sågas av kollegorna på de andra kultursidorna, eller att ge en film dåliga recensioner för att dagen efter läsa entusiastiska recensioner i de konkurrerande bladen.
Nästa jul köper jag nog Aftonbladets bilaga istället.
I GT/Expressens jul-TV-bilaga för 2009 fastnade min blick på recensionen av Sound of Music. Den fick bara två getingar av fem och beskrivs så här:
”Sound of music. Musikal. Julie Andrews gjorde vad som går att göra av nunnan som ’förflyttas’ från klostret till en tjänst som guvernant. Musikaliskt låter det Broadway, och bildmässigt liknar det de av nazisterna prisade Heimat-filmerna (1965).”
Den recensionen är ju inte ens värd fem spänn. Papperet som den är tryckt på är värt mindre än före tryckningen.
Är detta konsumentupplysning? Den som inte känner till filmen lockas knappast att titta på en av de mest framgångsrika och populära filmer som gjorts, riktigt bra underhållning inte minst en stillsam helgdag.
Musikaliskt låter det musikal, skulle man kunna säga, och det är ju en musikal. Julie Andrews är lysande i sin roll, och berättelsen har det mesta. Sångerna av Richard Rogers och Oscar Hammerstein II har blivit klassiker.
Recensionens sista mening är särskilt intressant: ”Bildmässigt liknar det de av nazisterna prisade Heimat-filmerna”. Varför skriver man en sådan mening?
Den första Heimat-serien från 1984, Edgar Reitzs episka berättelse om en familj i Tyskland under flera generationer (1919 - 1982), tillhör de mest hyllade TV-serierna. Hur nazisterna kunde hylla dem är en gåta, dels kronologiskt och dels (om skribenten avser nynazister) innehållsmässigt. Och den bildmässiga likheten kan man undra över. Någon sorts ”guilt by association”, tycks avses. Sound of Music utspelar sig i Salzburg, och filmens skildring av hur en yngling väljer partiet före kärleken och hur nazisterna jagar den flyende familjen ger inga sympatier för den nazistiska ideologin och dess genomförande i praktiken.
Har en ung praktikant som ängsligt prövar en cynisk stil anlitats för recensionen, kan man undra. Överst på sidan förekommer dock en Torbjörn Wahlstedt, ca 45, med porträtt (till synes erfaren) och titeln filmkritiker.
När man läst detta kan man reflektera över om det kan vara så att man som läsare av TV-bilagan väljer bort många bra filmer på grund av missvisande negativa omdömen i GT/Expressens TV-bilaga, liksom om man luras att kasta bort ett antal timmar på mediokra filmer som fått missvisande höga betyg.
Jag skummar igenom julbilagans filmomdömen. Äppelkriget får bara tre getingar, den överreklamerade Så som i himmelen hela fyra, den lysande Förortsungar bara tre, den förutsägbara Maria Larssons eviga ögonblick hela fem, De omutbara med Kevin Costner bara tre (Costner nämns inte i recensionen), liksom Den engelske patienten och filmmusikalversionen av The Producers. Den lysande Nikita (den ursprungliga franska versionen i regi av Luc Besson) får bara en tvåa.
Min svensklärare i Munkebäcksgymnasiet i mitten av 1960-talet frågade oss vad man ska leta först efter när man ska läsa en filmrecension. Skådespelarna, sa vi, regissören sa de mer försigkomna, manusförfattaren sa någon. Fel, fel, fel, enligt magistern. Man skulle titta efter vem som skrivit recensionen. Om recensenten har samma smak som man själv så kan man lita på att filmen passar. Om recensenten har annorlunda smak så ska man vara mera skeptisk.
Jag ger min svensklärare (som jag träffade på några år senare när jag skulle se Tatis Semestersabotören‚ min lärare skulle se filmen för 14:e gången) rätt. När en film får sex prickar av sex på tärningen i Svenska Dagbladet, två getingar av fem i Expressen och tre fyrar av fem i GP inser man att smaken är olika även hos dem som fått uppdraget att konsumentupplysa sin tidnings läsare.
Jag kan tänka mig att en osäker och oerfaren filmrecensent har som mest förekommande mardröm att hylla en film som sågas av kollegorna på de andra kultursidorna, eller att ge en film dåliga recensioner för att dagen efter läsa entusiastiska recensioner i de konkurrerande bladen.
Nästa jul köper jag nog Aftonbladets bilaga istället.
fredag 4 december 2009
Den skrämmande maskinen
Jag såg i TV-nyheterna ett reportage om en cancersjuk kvinna, uppskattningsvis drygt 50 år, som inte hade lång tid kvar. Trots detta arbetade hon trekvartstid, som jag uppfattade det i en livsmedelsbutik. Hennes arbetsgivare tog stor hänsyn till hennes situation och gav henne arbetsuppgifter som hon för tillfället orkade med.
Och det lät ju bra. En sjuk människa hade meningsfulla arbetsuppgifter trots den hopplösa prognosen.
Men nu kom Försäkringskassan in i bilden. Med hänvisning till det nya regelverket krävde man att kvinnan skulle säga upp sig och söka ett heltidsjobb. Hon var inte tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven till 75 procent.
I studion fanns en politiskt ansvarig och en läkare. Den politiskt ansvarige sa att det av lagens förarbeten framgår att lagen i sådana här fall inte ska tillämpas på det sätt som gjort, med andra ord att man inte ska begära att kvinnan ska söka heltidsjobb. Läkare sa att hon läst förarbetena och hade tolkat dem så som Försäkringskassan tolkat dem.
Läkaren och regeringsrepresentanten var överens om det absurda i att kvinnan inte skulle tillåtas vara kvar vid sin anställning. Man talade om möjligheten att överklaga till länsrätten. Alla som drivit en process vet hur många månader, kanske rentav år, det kan ta.
Det som jag tycker är verkligt skämmande i detta är att en tjänsteman vid Försäkringskassan formulerar uppmaningen: ”Säg upp dig och sök heltidsarbete.”
Hur stora möjligheter har en sjuk person som passerat de 50 att få ett nytt heltidsarbete på dagens arbetsmarknad. Med största sannolikhet skulle resultatet bli att kvinnan skulle bli arbetslös.
Att någon formulerar meningen ”Säg upp dig och sök heltidsarbete” är upprörande inkompetent, eller hur? Förutom bristen på realism är det fruktansvärt cyniskt och en stötande behandling av en medborgare. Vi ser en skrämmande maskin här.
Detta räcker väl inte som anledning till åtgärder mot den aktuella tjänstemannen, men däremot detta: Det är oaktsamhet med skattemedel. Istället för en kvartssjukskriven person får vi en arbetslös person. Men då belastas ju inte Försäkringskassans budget utan A-kassan och den statliga budget som hör till detta.
Vi har en tradition av ombudsmän här i Sverige, men en saknar vi: SundaFörnufts-ombudsmannen.
Dit skulle man kunna vända sig med sådana här ärenden, och så skulle Sunda Förnuftsombudsmannen säga till Försäkringskassan: ”Det säger ju sunda förnuftet att kvinnan ska få vara kvar på sin arbetsplats. Ändra ert beslut!”
Och det lät ju bra. En sjuk människa hade meningsfulla arbetsuppgifter trots den hopplösa prognosen.
Men nu kom Försäkringskassan in i bilden. Med hänvisning till det nya regelverket krävde man att kvinnan skulle säga upp sig och söka ett heltidsjobb. Hon var inte tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven till 75 procent.
I studion fanns en politiskt ansvarig och en läkare. Den politiskt ansvarige sa att det av lagens förarbeten framgår att lagen i sådana här fall inte ska tillämpas på det sätt som gjort, med andra ord att man inte ska begära att kvinnan ska söka heltidsjobb. Läkare sa att hon läst förarbetena och hade tolkat dem så som Försäkringskassan tolkat dem.
Läkaren och regeringsrepresentanten var överens om det absurda i att kvinnan inte skulle tillåtas vara kvar vid sin anställning. Man talade om möjligheten att överklaga till länsrätten. Alla som drivit en process vet hur många månader, kanske rentav år, det kan ta.
Det som jag tycker är verkligt skämmande i detta är att en tjänsteman vid Försäkringskassan formulerar uppmaningen: ”Säg upp dig och sök heltidsarbete.”
Hur stora möjligheter har en sjuk person som passerat de 50 att få ett nytt heltidsarbete på dagens arbetsmarknad. Med största sannolikhet skulle resultatet bli att kvinnan skulle bli arbetslös.
Att någon formulerar meningen ”Säg upp dig och sök heltidsarbete” är upprörande inkompetent, eller hur? Förutom bristen på realism är det fruktansvärt cyniskt och en stötande behandling av en medborgare. Vi ser en skrämmande maskin här.
Detta räcker väl inte som anledning till åtgärder mot den aktuella tjänstemannen, men däremot detta: Det är oaktsamhet med skattemedel. Istället för en kvartssjukskriven person får vi en arbetslös person. Men då belastas ju inte Försäkringskassans budget utan A-kassan och den statliga budget som hör till detta.
Vi har en tradition av ombudsmän här i Sverige, men en saknar vi: SundaFörnufts-ombudsmannen.
Dit skulle man kunna vända sig med sådana här ärenden, och så skulle Sunda Förnuftsombudsmannen säga till Försäkringskassan: ”Det säger ju sunda förnuftet att kvinnan ska få vara kvar på sin arbetsplats. Ändra ert beslut!”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)