Jag läste i Resumé om att verktygsföretaget Black & Decker har fällts av ERK, som betyder Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande Reklam.
Annonsen består av en röd splashstjärna i vänsterdelen med texten ”Världsnyhet! Nöjd-fru-garanti!” och en rubrik till höger med texten ”Köp elverktyg för minst 1.500 kr så bjuder vi på en skönhetsbehandling värd 350 kr.”
ERKs utlåtande kan vara av intresse:
”Genom texten förmedlas enligt rådets mening en otidsenlig syn på könsrollerna där kvinnor förväntas gå att blidka med en skönhetsbehandling då mannen köpt verktyg. Det är nedvärderande för såväl kvinnor som män. Reklamen är därmed könsdiskriminerande och strider mot ICC:s grundregler för reklam.”
Över detta kan man reflektera en stund. Är detta könsdiskriminerande reklam eller är det bara rolig reklam, utformad av människor som känner till mäns och kvinnors intressen och preferenser? Det vet ju varenda människa att killar gillar verktyg och tjejer gillar skönhetsbehandlingar, och vem har intresse av att börja kvotera detta?
Jag kommer nu att tänka på när IFK Göteborg inför höstens fotbollsderby startade en insamling med namnet Gaisblomman. Gais hade inte vunnit över IFK på många år, och nu manade IFK folk att köpa Gaisblomman för att samla ihop pengar så att man kunde köpa fotbollar till Gais så att de kunde träna mer.
Och det är ju roligt.
Detta väckte irritation hos organisationen Majblomman, som hotade med stämning. ”Det handlar om rent plagiat”, sa man, och IFK drog genast tillbaka kampanjen. ”Dom stoppar insamlingen direkt och det är vi nöjda med”, sa organisationens generaldirektör Lena Holm.
(För övrigt köpte IFK fotbollar för de inkomna bidragen och tippade av ett billass med dessa bollar på Gaisgården. Efter att IFK förlorat derbyt med 1–0, i konsekvens med ordspråket ”Högmod går före fall”, lät Gais en lastbil tippa av samma bollar vid Kamratgården och meddelade ”Vi behöver dem inte längre”.)
Jag tror att Lena Holm skadade Majblommans varumärke mycket mer än vad IFK gjorde. Ett så starkt varumärke klarar väl godmodig humor? (Kolla förresten http://www.gaisblomman.se)
Såväl ERK som Majblomman visar en sorglig brist på humor. Vanligt folk höjer nog förvånat på ögonbrynen lika mycket åt detta som när Centrum mot rasism bestämde sig för att anmäla GB:s glass Nogger Black till Diskrimineringsombudsmannen. Ordföranden Stig Wallin hade sett affischen med texten ”Nogger + lakrits är sant”. – ”Jag läste dem som ’Nigger + lakrits = sant’, sa han till aftonbladet.se. ”Det var omöjligt att inte se det som en anspelning på rasism.”
Amina Ek på organisationen fyllde i: ”Vi är inte kritiska mot färgsättningen av glassen eller namnet Black, utan mot hela tankemönstret i reklamen.”
Man kan ju också vara kritisk mot Amina Eks och Stig Wallins tankemönster, men det lär väl ta tid att ändra på.
Jag tror att Black & Deckers annons och IFKs kampanj utlöste leenden, medan GBs glassreklam inte gjorde det förrän Centrum mot rasism gjort sitt utspel.
Diskriminering ska bekämpas, och politisk korrekthet ska beskrattas.
Och för att återgå till ett studium av verktygsreklamen, så står det ju i annonsen inget om vem som ska genomgå skönhetsbehandlingen. ERKs slutsats att det måste vara kvinnan verkar väldigt fördomsfull, tycker jag. Varpå byggde de sin slutsats? På sina fördomar, kantänka.
Vid närmare eftertanke anger annonsen inte vem som ska köpa elverktyget. Det kan ju lika gärna vara en kvinna som köper verktyget och sedan antingen låter sig skönhetsbehandlas själv eller låter sin man genomgå denna behandling, varefter hon blir nöjd med mannen.
Eller det kanske rör sig om en tidigare gift, numera skild kvinna (en fri fru) som köper verktyg helt för eget bruk och får en skönhetsbehandling på köpet. I så fall är ju detta en feministisk annons!
Det hela är väldigt öppet, faktiskt.
Hur ska då Black & Deckers reklambyrå resonera för att skapa en annons för Black & Decker som inte är könsdiskriminerande? Här är några tips:
1. Se till att produkten, till exempel en borrmaskin, är med i bild. Det kan ingen klaga på.
2. Välj en kvinna istället för en man som håller i produkten, alltså borrmaskinen. Detta motverkar fördomen att bara män gillar verktyg.
3. Hantverk görs på sommaren, och då är det varmt, till och med svettigt. Därför bör den kvinnliga fotomodellen vara lättklädd, gärna med trasiga jeansshorts och sliten t-shirt (eftersom de flesta av oss ju hantverkar i avlagda kläder) och gärna svettig för att visa hur hon hängivit sig åt sin favoritsysselsättning i sommarhettan.
4. För att motverka fördomen att kvinnor inte är intresserade av hantverk bör kvinnan ha ett lustfyllt uttryck i ansiktet.
5. Om man väljer en välväxt blondin garderar man sig mot ERKs kritik. För varför skulle välväxta blondiner diskrimineras som fotomodeller? Det vore ju diskriminering.
Slutsatsen av detta är att politisk korrekthet och humor är oförenliga egenskaper. Och eftersom det finns en betydande stockholmsk kader av politiskt-korrekt-tjänstemän som tjänar sitt levebröd på att mjölka statens kista med pengar från skattebetalarna så kan även vi med humor hålla oss för skratt.
måndag 17 november 2008
fredag 7 november 2008
Doublebaggers revisited
Jag har ett urklipp från Veckans Affärer där det hävdas att bristande service krossar SAS. Ett dalande nöjd-kund-index är givetvis allvarligt i en servicebransch.
Det är personalen som ska ge service, men det kanske inte är personalen som är orsaken. Våra företag och organisationer styrs av ekonomer, och ekonomer tenderar att se personal som kostnader. Ett effektivt sätt att snabbt minska kostnaderna (och förbättra vinsten) (och stimulera aktiekursen) (och öka ledningens bonus) är att skära ner på personalen.
Jag kan tänka mig att det finns en smärtgräns där arbetsuppgifterna överskrider den egna orken så att man inte längre kan le.
Och le, det är ju det man ska göra i serviceyrken.
Jag minns ett TV-program från åttiotalet som handlade om att SAS hjärntvättar sin personal.(Det var i Public Service.) Man fick se en fullsatt aula där en person på scenen ropade: ”Vem vill vara en singlebagger?” Ingen anmälde sig. Personen ropade då: ”Vem vill vara en doublebagger?” Hela auditoriet räckte upp handen och jublade.
Och det låter ju hjärntvättat, eller hur?
Några år senare ordnade Göteborgs kommun, där jag då arbetade, en heldag om serviceutbildning. Mannen på scenen, som kom från det utbildningsföretag som SAS anlitat, berättade om att det i amerikanska livsmedelshallar finns unga grabbar som hjälper till med att packa varupåsarna.
”En del är singlebaggers”, berättade han. ”De tar en påse, lägger äggen underst och staplar allt huller om buller. Man hinner inte fram till bilen förrän äggen har krossats och påsen går sönder. Andra är doublebaggers. De tar dubbla påsar, staplar robusta förpackningar nederst, ömtåligare överst, äggen allra överst och säger ’Ha en bra dag’.”
Där fick jag förklaringen till den påstådda hjärntvätten. Det var ju ett lysande exempel på storytelling. Vem vill vara en singlebagger? Och en doublebagger? Just det.
Jag tror att företag och organisationer skulle fungera mycket bättre om de istället för att se medarbetarna som kostnadsposter betraktade dem som värdeskapare. Egentligen kan man sammanfatta ledarskap som uppgiften att maximera medarbetarnas möjligheter att vara värdeskapare i organisationen.
Och uppgiften att vara sin egen ledare kan sammanfattas i viljan att vara en doublebagger.
Det är personalen som ska ge service, men det kanske inte är personalen som är orsaken. Våra företag och organisationer styrs av ekonomer, och ekonomer tenderar att se personal som kostnader. Ett effektivt sätt att snabbt minska kostnaderna (och förbättra vinsten) (och stimulera aktiekursen) (och öka ledningens bonus) är att skära ner på personalen.
Jag kan tänka mig att det finns en smärtgräns där arbetsuppgifterna överskrider den egna orken så att man inte längre kan le.
Och le, det är ju det man ska göra i serviceyrken.
Jag minns ett TV-program från åttiotalet som handlade om att SAS hjärntvättar sin personal.(Det var i Public Service.) Man fick se en fullsatt aula där en person på scenen ropade: ”Vem vill vara en singlebagger?” Ingen anmälde sig. Personen ropade då: ”Vem vill vara en doublebagger?” Hela auditoriet räckte upp handen och jublade.
Och det låter ju hjärntvättat, eller hur?
Några år senare ordnade Göteborgs kommun, där jag då arbetade, en heldag om serviceutbildning. Mannen på scenen, som kom från det utbildningsföretag som SAS anlitat, berättade om att det i amerikanska livsmedelshallar finns unga grabbar som hjälper till med att packa varupåsarna.
”En del är singlebaggers”, berättade han. ”De tar en påse, lägger äggen underst och staplar allt huller om buller. Man hinner inte fram till bilen förrän äggen har krossats och påsen går sönder. Andra är doublebaggers. De tar dubbla påsar, staplar robusta förpackningar nederst, ömtåligare överst, äggen allra överst och säger ’Ha en bra dag’.”
Där fick jag förklaringen till den påstådda hjärntvätten. Det var ju ett lysande exempel på storytelling. Vem vill vara en singlebagger? Och en doublebagger? Just det.
Jag tror att företag och organisationer skulle fungera mycket bättre om de istället för att se medarbetarna som kostnadsposter betraktade dem som värdeskapare. Egentligen kan man sammanfatta ledarskap som uppgiften att maximera medarbetarnas möjligheter att vara värdeskapare i organisationen.
Och uppgiften att vara sin egen ledare kan sammanfattas i viljan att vara en doublebagger.
Reflektioner kring ett presidentval
Det amerikanska presidentvalet är över. Barack Obama vann en förkrossande seger. Som svensk TV-tittaren kunde man välja mellan tre valvakor: SVT, TV4 och TV5. I den senare regerade radarparet Filip & Fredrik.
Tittarsiffrorna är intressanta. Sammanlagt följdes röstsammanräkningen av 325.000 tittare – flest tittade på Filip & Fredrik, 125.000.
Utgångspunkten för en seriös TV-kanals valbevakning är rimligen att man är någorlunda neutral. Filip & Fredrik stack inte under stol med att de var partiska – de hejade på Obama, därför att han är svart. Att man inte visste så mycket om amerikansk politik framhävde de närmast som en merit.
Filip och Fredrik beskriver de båda kandidaterna i valet som "en ung cool, svart presidentkandidat" och "en krigshetsare och hans bindgalna hockeymorsa", enligt Femmans egen webbsajt.
Över detta kan man reflektera. Att USA har fått sin första svarta president är fantastiskt, liksom att den väg som Obama vandrat från sin bakgrund till presidentposten är mycket lång och mycket målmedveten. Kontrasten mellan honom och föregångaren kunde knappast vara större.
Däremot är det stor skillnad mellan att säga ”Det är fantastiskt att USA fått en svart president” och att säga ”Jag hejar på Obama för att han är svart”. Det senare påståendet är rent rasistiskt, när man tänker efter. Det representerar positiv rasism, vilket innebär att man särbehandlar en person positivt till följd av hudfärgen. Positiv rasism är aningslös men likafullt rasism, nedsättande för personen.
Är det egentligen inte mer rasistiskt att reagera över ordet neger än att använda det?
Jag minns en notis i tidningen för några år sedan, som berättade om att Henrik Larsson, som då spelade i skotska Celtic, valts till Storbritanniens bäste färgade fotbollsspelare. Jag blev överraskad – jag tänkte inte på Henrik Larsson som svart utan som en skåning som har en tråkknarrig stämma men är en lysande fotbollsspelare.
Visst visste jag att Larsson har mörk hy – hans mamma är svenska och hans pappa från Västindien, vill jag minnas – men detta faktum låg långt ner på stegen över vad Henrik Larsson var för mig. Det var en skön upptäckt. Och jag tror att folk i allmänhet har en liknande stege.
Även Barack Obama har en svart far och en vit mor. Själv säger han att hudfärg inte har någon betydelse för honom – svart, vit, gul, röd. Och jag är säker på att det är för vad han säger och kommunicerar som han blivit vald, inte för sin färg. Må han bli lika framgångsrik i sitt regerande som han är lysande i sin retorik. Förändring som du kan tro på.
I SVTs uppföljning sa en amerikan att valet visar att rasismen i USA börjar förlora sitt grepp, bli föråldrad, dö ut. Det låter fantastiskt om det är så, och det är kanske inte resultatet av lagar utan av att folk märkt att hudfärgen inte har någon större betydelse (mer än att de dansar bättre, men det kan ju vara kulturellt också). Droppen urholkar stenen. Må denna insikt nå även Filip & Fredrik.
Ett parallellfall till detta diskrimineringstankemönster utspelar sig i Lund, där utnämningen av rektorn vid universitetet givit upphov till protester från ett antal professorer, forskare, studenter och kulturskribenter. Det har nämligen visat sig att rektorn, med en framgångsrik karriär inom tekniska och naturvetenskapliga områden, är medlem i en frikyrka.
Om ett sådant medlemskap ska utestänga en person från ett rektorsämbete kan man ställa sig två frågor:
1. Vilka andra bindningar ska utesluta personer från att bli rektorer? Muslimer, buddhister, troende judar? Mindre troende judar? Ateister? Medlemmar i vissa partier? Äldre? Yngre? Före detta journalister eller bilförsäljare? etc.
2. Vilka fler yrken och befattningar ska inkluderas i den grupp som kräver frihet från sådana bindningar?
Detta får mig att tänka på landsfiskalen som delade in socknens invånare i straffade och ännu inte straffade. Det är väl kanske inte vem man är som ska vara bedömningsgrunden utan vad man gör.
Tittarsiffrorna är intressanta. Sammanlagt följdes röstsammanräkningen av 325.000 tittare – flest tittade på Filip & Fredrik, 125.000.
Utgångspunkten för en seriös TV-kanals valbevakning är rimligen att man är någorlunda neutral. Filip & Fredrik stack inte under stol med att de var partiska – de hejade på Obama, därför att han är svart. Att man inte visste så mycket om amerikansk politik framhävde de närmast som en merit.
Filip och Fredrik beskriver de båda kandidaterna i valet som "en ung cool, svart presidentkandidat" och "en krigshetsare och hans bindgalna hockeymorsa", enligt Femmans egen webbsajt.
Över detta kan man reflektera. Att USA har fått sin första svarta president är fantastiskt, liksom att den väg som Obama vandrat från sin bakgrund till presidentposten är mycket lång och mycket målmedveten. Kontrasten mellan honom och föregångaren kunde knappast vara större.
Däremot är det stor skillnad mellan att säga ”Det är fantastiskt att USA fått en svart president” och att säga ”Jag hejar på Obama för att han är svart”. Det senare påståendet är rent rasistiskt, när man tänker efter. Det representerar positiv rasism, vilket innebär att man särbehandlar en person positivt till följd av hudfärgen. Positiv rasism är aningslös men likafullt rasism, nedsättande för personen.
Är det egentligen inte mer rasistiskt att reagera över ordet neger än att använda det?
Jag minns en notis i tidningen för några år sedan, som berättade om att Henrik Larsson, som då spelade i skotska Celtic, valts till Storbritanniens bäste färgade fotbollsspelare. Jag blev överraskad – jag tänkte inte på Henrik Larsson som svart utan som en skåning som har en tråkknarrig stämma men är en lysande fotbollsspelare.
Visst visste jag att Larsson har mörk hy – hans mamma är svenska och hans pappa från Västindien, vill jag minnas – men detta faktum låg långt ner på stegen över vad Henrik Larsson var för mig. Det var en skön upptäckt. Och jag tror att folk i allmänhet har en liknande stege.
Även Barack Obama har en svart far och en vit mor. Själv säger han att hudfärg inte har någon betydelse för honom – svart, vit, gul, röd. Och jag är säker på att det är för vad han säger och kommunicerar som han blivit vald, inte för sin färg. Må han bli lika framgångsrik i sitt regerande som han är lysande i sin retorik. Förändring som du kan tro på.
I SVTs uppföljning sa en amerikan att valet visar att rasismen i USA börjar förlora sitt grepp, bli föråldrad, dö ut. Det låter fantastiskt om det är så, och det är kanske inte resultatet av lagar utan av att folk märkt att hudfärgen inte har någon större betydelse (mer än att de dansar bättre, men det kan ju vara kulturellt också). Droppen urholkar stenen. Må denna insikt nå även Filip & Fredrik.
Ett parallellfall till detta diskrimineringstankemönster utspelar sig i Lund, där utnämningen av rektorn vid universitetet givit upphov till protester från ett antal professorer, forskare, studenter och kulturskribenter. Det har nämligen visat sig att rektorn, med en framgångsrik karriär inom tekniska och naturvetenskapliga områden, är medlem i en frikyrka.
Om ett sådant medlemskap ska utestänga en person från ett rektorsämbete kan man ställa sig två frågor:
1. Vilka andra bindningar ska utesluta personer från att bli rektorer? Muslimer, buddhister, troende judar? Mindre troende judar? Ateister? Medlemmar i vissa partier? Äldre? Yngre? Före detta journalister eller bilförsäljare? etc.
2. Vilka fler yrken och befattningar ska inkluderas i den grupp som kräver frihet från sådana bindningar?
Detta får mig att tänka på landsfiskalen som delade in socknens invånare i straffade och ännu inte straffade. Det är väl kanske inte vem man är som ska vara bedömningsgrunden utan vad man gör.
Det är inne denna vecka
En kväll i höstas när jag tog 3:ans spårvagn hem från jobbet och vi passerade Hagabadet på Södra Allégatan fick jag se en lustiger syn. På trottoaren utanför denna populära spaanläggning stod två herrar kring de 40, barfota, till synes enbart iklädda vita badrockar och konverserade. Och rökte.
Det var något speciellt med den vyn. Kanske var det ljuset; en sned septemberkvällssol gjorde badrockarna extremt vita.
När jag så här i efterhand tänker på denna vy kommer jag att minnas Konstalmanackan, en serie TV-program som gick i många år. Under fem minuter visades en enda målning som, permanent eller tillfälligt, hängde i något svenskt konstmuseum. Under dessa fem minuter pratade konstprofessorn Bengt Lagerkvist med en underbart välgörande stämma om tavlan.
Om denna tavla visats i TV-serien hade Lagerkvist kanske sagt:
”Hagabadet i Göteborg, tidigt 2000-tal. En av 80-talets artefakter, ett hälsohus för de välbeställda där förr i tiden vanligt folk utan egna badmöjligheter i hemmet kunde gå och tvaga sig inför söndagens gudstjänst. Vi ser två herrar i fyrtioårsåldern, iklädda oklanderligt vita badrockar. Kanske har de tagit en paus från den fuktiga, varma inomhusatmosfären.
Men det är något som inte stämmer. Den sneda eftermiddagssolen gör inte bara rockarna vita, utan också det de håller i händerna. De håller i var sin cigarrett. Denna vita färg kan ge intrycket att cigarretter är sunda. Man kan undra hur en lansering av cigarretter med grått eller svart papper skulle ha tagits emot på marknaden.
Kanske hade någon på herrarnas arbetsplats tagit initiativ till en konferens med temat friskvård och fått gehör för en eftermiddag på Hagabadet. Efter några timmar i sundhetsparadiset krävde de två herrarnas laster sin uppmärksamhet. De nakna fötterna mot trottoaren måste ha blivit kalla.
Jag föreställer mig att de två några minuter senare har sällat sig till sitt sällskap i detta Sundhetens Palats, och att övningen avslutades med en diskussion om vad företagets nästa sociala aktivitet ägnades åt.”
Ungefär så hade det nog låtit, tänker jag mig.
Det var något speciellt med den vyn. Kanske var det ljuset; en sned septemberkvällssol gjorde badrockarna extremt vita.
När jag så här i efterhand tänker på denna vy kommer jag att minnas Konstalmanackan, en serie TV-program som gick i många år. Under fem minuter visades en enda målning som, permanent eller tillfälligt, hängde i något svenskt konstmuseum. Under dessa fem minuter pratade konstprofessorn Bengt Lagerkvist med en underbart välgörande stämma om tavlan.
Om denna tavla visats i TV-serien hade Lagerkvist kanske sagt:
”Hagabadet i Göteborg, tidigt 2000-tal. En av 80-talets artefakter, ett hälsohus för de välbeställda där förr i tiden vanligt folk utan egna badmöjligheter i hemmet kunde gå och tvaga sig inför söndagens gudstjänst. Vi ser två herrar i fyrtioårsåldern, iklädda oklanderligt vita badrockar. Kanske har de tagit en paus från den fuktiga, varma inomhusatmosfären.
Men det är något som inte stämmer. Den sneda eftermiddagssolen gör inte bara rockarna vita, utan också det de håller i händerna. De håller i var sin cigarrett. Denna vita färg kan ge intrycket att cigarretter är sunda. Man kan undra hur en lansering av cigarretter med grått eller svart papper skulle ha tagits emot på marknaden.
Kanske hade någon på herrarnas arbetsplats tagit initiativ till en konferens med temat friskvård och fått gehör för en eftermiddag på Hagabadet. Efter några timmar i sundhetsparadiset krävde de två herrarnas laster sin uppmärksamhet. De nakna fötterna mot trottoaren måste ha blivit kalla.
Jag föreställer mig att de två några minuter senare har sällat sig till sitt sällskap i detta Sundhetens Palats, och att övningen avslutades med en diskussion om vad företagets nästa sociala aktivitet ägnades åt.”
Ungefär så hade det nog låtit, tänker jag mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)