PR som i propaganda

Jag såg i tidningen att Kinas propagandaminister uttalat sig om landets dåliga rykte (troligen i viss mån påverkat av aspekten mänskliga rättigheter). Han sa något i stil med ”För att förbättra Kinas dåliga rykte utomlands måste vi intensifiera våra propagandainsatser.”
Detta är ett tydligt exempel på hur en ledare blandar ihop ”hur vi är”, ”hur vi uppfattas” och ”hur vi vill vara”. Liknande exempel i det svenska näringslivet och övrigt samhällsliv finns det gott om, men de kanske inte är lika publika.
Uttalandet får mig att tänka på ett annat uttalande i pressen för en tid sedan. Hamnarbetarförbundet i Göteborg hade försatt Göteborg Hamn i övertidsblockad. En följd av detta blev att Maersk Line, ett av världens största linjerederier, meddelade sin avsikt att lämna Göteborg. Hamnen anlitade PR-byrån JKL i frågan. Detta fick Hamnarbetarförbundets ledning att uttala sig i GP om det osunda (osportsliga?) i att ta hjälp av en PR-byrå i konflikten. Konsultengagemanget kanske var otaktiskt, men visst har Hamnarbetarförbundet lika stor tilltro till PR som Kinas propagandaminister. Man sa nämligen så här:
”Grannarna till våra medlemmar kommer ju och undrar vad vi håller på med.”
Grannarna inser säkert att arbetstillfällena blir färre om stora rederier överger hamnen. Det krävs knappast indoktrinering av PR-folk för att man ska hamna i den opinionsfåran.

Därför tar statliga utredningar så lång tid

Jag förundras ofta över hur lång tid angelägna statliga utredningar tar. Om näringslivet skulle kosta på sig så långa utredningstider skulle det snart inte finnas något näringsliv kvar.
Statliga utredningar, däremot kan sitta så länge att utredningsdirektiven har föråldrats, vilket ger anledning att tillsätta en ny utredning samtidigt som man lägger ner den gamla.
Varför tar det så lång tid? Jag tror det började med Gustav Vasa. Han såg till att kärra efter kärra med skattepengar forslades från resten av landet till huvudstaden. Där lades alla mynten i en jättestor pengabinge. Av alla som såg dessa karavaner med mynt i alla valörer insåg en och annan att om man följde efter så skulle man kunna hyvla sig en bit av den där samlade skatten.
När dessa personer samlades i Stockholm bildades ett nytt skrå, de statliga utredarna. Deras jobb varade bara så länge som uppdraget pågick. De som var snabba blev arbetslösa och svalt ihjäl. De som fick det att dra ut på tiden blev välmående och förökade sig, varvid deras gener fördes vidare till kommande utredargenerationer. (Fast om långa utredningstider känns tröstlöst så gör begreppet "enmansutredare" snarare upphov till nervositet. Förhastade slutsatser presenterade för dåligt insatta beslutsfattare?)
I resten av landet, däremot, gällde det att samarbeta för att så snabbt som möjligt komma till skott och producera varor och tjänster.
Därav Göteborgsandan. Den är resultatet av att samarbete har lönat sig. Göteborgsandan kännetecknas av samarbete och hjärtlighet, s k ”go gubbe”, i arbetsumgänget. Man kan ha olika åsikter men man framför dem med respekt och glimten i ögat. Och man vet att man vinner på samarbete.
Sådan anda är dock inte unik för Göteborg. Den finns runt om i Sverige i stora och små industriorter, där man vet att ju snabbare man kommer till skott, desto bättre får alla det.
Sveriges industri var framgångsrik till mitten av 1970-talet, när storföretag efter storföretag flyttade sina huvudkontor till Stockholm. Av detta kan var och en dra sina egna slutsatser.
En rimlig slutsats av detta är att göra Göteborg till huvudstad. Jag åtar mig gärna att utreda den frågan.

Kortfilm med roligt slut

Jag gick på Göteborgs Filmfestival och skulle se en mexikansk film som heter Blue Eyelids. Programmet inleddes med en kortfilm som heter ”The legless boy cannot dance”. Kortfilm, tänkte jag. Härligt. Som en förrätt före huvudrätten.
Filmen handlade om en pojke som bodde med en gammal man (farfar, kanske?) i ett skjul på en soptipp. Ibland satt pojken, möjligen i sin fantasi, på en grön äng och lekte med en gris. Ibland såg han, möjligen också i sin fantasi, en våldsam animerad film om militaristiska grisar på teve. Farfar dog och pojken bodde kvar. Grisen flyttade in. Inga andra personer förekom. Sedan brann allt ner. Det var tjugo sega minuter.
Jag kunde inte låta bli att efteråt gå in på hemsidan till den i övrigt förträffliga göteborgska filmfestivalen. Först hittade jag detta: “Förfilmen av Michel Lipkes är en visuellt ambitiös, symbolladdad historia om en pojke och en gris.” Sedan fann jag en text om att en representant för festivalen hade varit på filmfestival i Toronto och där på ett latinamerikanskt party träffat Michel Lipkes, programchef för den internationella filmfestivalen i Mexiko City. Han överlämnade ”sin egen kortfilm The Legless Boy Cannot Dance som vi bjuder in till festivalen.” Så står det, och med tillägget ”En festival är aldrig bättre än sina kontakter.”
Så orsaken till att fyrahundra personer kastar bort 20 minuter (tillsammans 5,5 dygn) en söndagkväll är att en representant för en filmfestival i Göteborg på ett filmfestivalparty i Toronto träffar en representant för en filmfestival i Mexiko och tar emot dennes egenproducerade kortfilm som obesedd tas med till Göteborg och då givetvis måste visas här. Utan kortfilm hade man ju hunnit med att fika före nästa film.
Förfilmens behållning kom under eftertexterna. Skratten spred sig i salongen när det visade sig att uppåt ett hundratal namn varit engagerade. Hade ingen kommit sig för att påpeka att det här nog inte var någon bra idé?
Men huvudfilmen, Blue Eyelids, var mycket bra.