Herbert Tingsten sa en gång: "Att diskutera med fruntimmer är som att läsa tidningen när det blåser." Han måste ha haft otur med urvalet.
Jag kom att tänka på detta citat när jag härom kvällen såg teveprogrammet Debatt, som denna kväll enbart handlade om skolan. Janne Josefsson hade samlat ett antal politiker, fackliga företrädare, lärare, proffspedagoger, föräldrar och skolungdomar. Skolminister Jan Björklund satt på första raden.
”Att se på ett debattprogram i teve är som att läsa tidningen när det blåser”, kan man säga efter att ha sett sändningen. Efter 50 år med TV i Sverige har public service alltså kommit ända hit. Det var länge sedan jag såg ett sådant allmänt kollektivt urspårat pratkaos i munnen på varandra utan att man hörde någonting.
Debatten fastnade på att Jan Björklund har sagt och skrivit något om nivån i den svenska skolan som inte stämde med de statistiska undersökningar som åberopades. Man anade att han överdrivit för att göra sig hörd i debatten och nu skulle få äta upp sina överilade yttranden. Beslutsamhetens friska hy skulle övergå i eftertankens kranka blekhet, var det tänkt.
Det var uppenbart att programmets dolda (eller föga dolda) agenda var att få skolministern förbannad och ur gängorna, ungefär som när en skolklass provocerar en föga populär lärare, allt med programledaren i den pådrivande elevens roll.
Jag fick visionen av en visare på en mätskala som svänger åt vänster när Björklunds meningsmotståndare pratar och svänger till höger, till regeringens stöd, när ministern och hans sympatisörer lyckas få ordet. Konstigt att man inte infört något sådant ännu.
Men den konstruktiva frågan ”Vad tycker ni ska göras?” kom i skymundan. Man kanske skulle fokusera mindre på vad som sagts och mer på vad som bör göras. Den som uppmärksamt och med egen erfarenhet av skolan lyssnade kunde tydligt höra att ett centralt problem i skolan är att stödet till elever med särskilda behov borde sättas in tidigare än vad som nu görs, redan i lågstadiet. I gymnasiet är det för sent. Om detta var de två lärarfackens ordförande överens med ministern.
Om man hade lyft fram detta kunde man ha diskutera hur det blivit som det är och vad som kan göras för att rätta till detta. Man anar att de som har svårare för att prata för sin sak gentemot myndigheter (och deras barn) är de stora förlorarna i en skola som styrs av okunniga politiker och administratörer, som inte ger lärarna kunskap, resurser, verktyg och tid att behandla elever så olika som behövs.
Frågan är alldeles för viktig för att falla offer för behovet av en tevedramaturgi som public service tycks anta tilltalar tittarna – och som, är jag rädd, faktiskt gör det.
När jag ser betygsmotståndare ta plats i debatter som denna kan jag inte frigöra mig från känslan att betygsmotståndarna bedömer människor efter betygen och därför är emot betyg eftersom de inte tycker att elevernas människovärde ska klassificeras efter betygen – vilket man ju kan hålla med om men vilket motståndarna själva således omedvetet gör. Den som däremot inte bedömer människor efter betyget kan knappast ha några problem med betyg i skolan. Man kan ju istället rimligen anse att det är bra för elever och föräldrar att veta var man står och hur det går.
Jag undrar om inte grundproblemet istället är att den rådande skolpolitiken utgår från grundtanken att alla är lika. Vi som har en del livserfarenhet vet att alla istället är olika, ja rent ut sagt enormt olika, åtminstone 20 procent av oss och det är inte lite, och att skolan borde byggas efter den grundtanken.
Ytterst få som såg programmet kommer att minnas att tidigt stöd i skolan till elever med särskilda behov är enormt viktigt. De flesta kommer att minnas att Jan Björklund varit oförsiktig med hanteringen av statistik om den svenska skolans kvalitet.
Kanske borde programmet inte heta Debatt – kanske borde det istället heta Affekt.
torsdag 30 oktober 2008
tisdag 14 oktober 2008
Inget ”Äntligen” i år heller
Torsdagen den 9 oktober klockan 13.00 var det spännande igen. Horace Engdahl skulle avslöja namnet på årets nobelpristagare i litteratur. Numera följs inte beskedet av en maskerad Gert Fylkings utrop ”Äntligen!” i bakgrunden, en kul återkommande grej på sin tid men inte särskilt respektfull, kanske.
Vi har väl alla våra favoriter. Jag har sedan decennier läst det allra mesta av det som amerikanen Philip Roth kommit ut med. Med ett femtontal volymer i bokhyllan skulle jag givetvis tycka att det vore trevligt (kanske också prestigehöjande?) att säga ”Jaså fick Philip Roth nobelpriset? Ja se honom har jag det mesta av.”
Philip Roth har under många år funnits med som en av de hetaste kandidaterna i spekulationerna inför offentliggörandet. Hans senare böcker – en trilogi som innefattar En amerikans pastoral och Skamfläcken, följd av den lysande Konspirationen mot Amerika – borde ha skingrat Svenska Akademiens tvivel.
Nu blev det inte så. Fransmannen J M G Le Clézio – aldrig hört talas om – valdes som bekant ut.
Och hur skriver han? Så här skriver Bengt Söderhäll på ne.se:
Det där låter inte som en text som man bara glider igenom.
En text som man däremot glider igenom är Stieg Larssons Millennium-trilogi. Jag har just avslutat del tre, Luftslottet som sprängdes. Spännande är den, och engagerande. Vem vill inte ana en konspiration där ute? (Är du inte paranoid har du bara helt enkelt inte full information, som någon sa.)
Däremot känns texten inte färdigbearbetad. Inte konstigt, eftersom författaren tragiskt rycktes bort i förtid innan trilogin kom ut. I boken är det säkert ett dussin personer som ”trutar med läpparna” när de tänker efter. Någon kunde ju istället ha kliat sig bakom örat, till exempel. Och journalisten som plåtar en skäligen misstänkt med sin digitalkamera och sedan säljer filmrullen till en kvällstidning för en mindre förmögenhet... här är det något som haltar.
Här klandras givetvis inte Stieg Larsson. Däremot blir det en infallsvinkel till frågan ”Vad är bra litteratur?”. Min kompanjon Eva säger i fråga om grafisk design att ”behövs det inte ska det tas bort”. Samma sak kan man säga om texter. Ernest Hemingway hade en teori om att det man stryker i en text på ett mystiskt sätt lever kvar i den text som blir kvar. För läsaren också, måste han ha menat.
Varför gillar vi läsare sådana texter? Säkerligen därför att vi gillar att fylla i, bli medskapande. Och för att övertydlighet tröttar. (”Vill du ha kaffe?” ”Ja tack.” Mjölk?” ”Nej tack.” ”Socker?” ”Har du vanligt bitsocker?”) (Det där med bitsockret kan för all del säga en del om den skildrade personen.)
Föreskriften i Nobels testamente anger att litteraturpriset skall gå till den författare som producerat ”det utmärktaste i idealisk rigtning”.
I de flesta fall fungerar nobelpriset så att det sätter ljuset på en författare som annars skulle förbli okänd för flertalet (berättigat okänd som Jelinek eller oberättigat som den lysande berättaren Singer) .
I andra fall kan det ses som en belöning till en allmänt läst författare som skriver fängslande historier och samtidigt har rensat bort allt onödigt (Hemingway, Steinbeck).
Philip Roth är född 1933, och således 75 år i år. Förhoppningsvis hinner han få nobelpriset medan tid är.
Om så sker får jag äntligen chansen att utropa ”Äntligen!”!
Källor: ne.se, corren.se, svenskaakademien.se
Vi har väl alla våra favoriter. Jag har sedan decennier läst det allra mesta av det som amerikanen Philip Roth kommit ut med. Med ett femtontal volymer i bokhyllan skulle jag givetvis tycka att det vore trevligt (kanske också prestigehöjande?) att säga ”Jaså fick Philip Roth nobelpriset? Ja se honom har jag det mesta av.”
Philip Roth har under många år funnits med som en av de hetaste kandidaterna i spekulationerna inför offentliggörandet. Hans senare böcker – en trilogi som innefattar En amerikans pastoral och Skamfläcken, följd av den lysande Konspirationen mot Amerika – borde ha skingrat Svenska Akademiens tvivel.
Nu blev det inte så. Fransmannen J M G Le Clézio – aldrig hört talas om – valdes som bekant ut.
Och hur skriver han? Så här skriver Bengt Söderhäll på ne.se:
Självkritik sprängs in i den löpande texten, liksom överstrykningar och direkta samtal med och frågor till läsaren. Och rätt vad det är har bokens "jag" blivit ett ”du" eller ett "han". En otålighet som retar läsaren, tvingar läsaren att hitta en ny vinkel, ett nytt spår, en ny möjlighet.
Det där låter inte som en text som man bara glider igenom.
En text som man däremot glider igenom är Stieg Larssons Millennium-trilogi. Jag har just avslutat del tre, Luftslottet som sprängdes. Spännande är den, och engagerande. Vem vill inte ana en konspiration där ute? (Är du inte paranoid har du bara helt enkelt inte full information, som någon sa.)
Däremot känns texten inte färdigbearbetad. Inte konstigt, eftersom författaren tragiskt rycktes bort i förtid innan trilogin kom ut. I boken är det säkert ett dussin personer som ”trutar med läpparna” när de tänker efter. Någon kunde ju istället ha kliat sig bakom örat, till exempel. Och journalisten som plåtar en skäligen misstänkt med sin digitalkamera och sedan säljer filmrullen till en kvällstidning för en mindre förmögenhet... här är det något som haltar.
Här klandras givetvis inte Stieg Larsson. Däremot blir det en infallsvinkel till frågan ”Vad är bra litteratur?”. Min kompanjon Eva säger i fråga om grafisk design att ”behövs det inte ska det tas bort”. Samma sak kan man säga om texter. Ernest Hemingway hade en teori om att det man stryker i en text på ett mystiskt sätt lever kvar i den text som blir kvar. För läsaren också, måste han ha menat.
Varför gillar vi läsare sådana texter? Säkerligen därför att vi gillar att fylla i, bli medskapande. Och för att övertydlighet tröttar. (”Vill du ha kaffe?” ”Ja tack.” Mjölk?” ”Nej tack.” ”Socker?” ”Har du vanligt bitsocker?”) (Det där med bitsockret kan för all del säga en del om den skildrade personen.)
Föreskriften i Nobels testamente anger att litteraturpriset skall gå till den författare som producerat ”det utmärktaste i idealisk rigtning”.
I de flesta fall fungerar nobelpriset så att det sätter ljuset på en författare som annars skulle förbli okänd för flertalet (berättigat okänd som Jelinek eller oberättigat som den lysande berättaren Singer) .
I andra fall kan det ses som en belöning till en allmänt läst författare som skriver fängslande historier och samtidigt har rensat bort allt onödigt (Hemingway, Steinbeck).
Philip Roth är född 1933, och således 75 år i år. Förhoppningsvis hinner han få nobelpriset medan tid är.
Om så sker får jag äntligen chansen att utropa ”Äntligen!”!
Källor: ne.se, corren.se, svenskaakademien.se
Streaming media för en stenåldershjärna
Jag läser om Radio Nord i Göran Häggs utmärkta bok Välfärdsåren. På 1950-talet bestod grammofonmusik, som det då hette, i radio i stort sett av en timme om dagen i P1. De avancerade tog in Radio Luxemburg på mellanvåg.
I mars 1961, när radiomonopolet fortfarande hade decennier kvar innan det skulle avvecklas, började Radio Nord sända från fartyget Bon Jour på internationellt vatten utanför Nynäshamn. Därmed fick musiktörstande ungdomar och andra äntligen sitt lystmäte. Särskilt populärt var Topp 20, som baserades på försäljningsstatistik. Radio Nord finansierades med annonsspots och sponsrade program med reklaminslag.
Programmen spelades in i en studio i Stockholm. De inspelade banden förpackades i en vattentät metallkapsel, som dagligen flögs från Bromma och släpptes ner vid fartyget, där kapseln fiskades upp av besättningen. Så gick det till!
Som en reaktion på Radio Nord startade Sveriges Radio redan två månader senare (ingen tung byråkrati där, inte!) Melodiradion, och med ens mångdubblades musikutbudet i den statliga radion. SRs motsvarighet till Topp 20, Tio i topp, byggde inte på försäljning utan på omröstningar med mentometerknappar skött av ett kringresande radiosällskap – som upplagt för röstkupper.
I maj 1962 antog riksdagen en lag som gjorde Radio Nords verksamhet olaglig. Samma öde mötte Radio Syd, som sände från fartyget Cheeta i Öresund. Det är en egen historia.
Konstruktionen med tre statliga radiokanaler och en statlig TV-kanal, senare två, kändes inte särskilt frihetlig för oss som försökte föreställa oss hur det skulle se ut om samma ordning rådde på tidnings- och tidskriftsmarknaden. Media som media, hade man skäl att tänka. Vi var många som längtade efter frihet i etern.
Och nu har vi fått det, en reglerad frihet kan man säga. Och vad har vi fått?
Min son lyssnar på ett morgonpratarprogram som, absurt nog, sänds direkt ut i TV. Det som slår mig när jag lyssnar är att programledarna är så illa förberedda. De kan prata om vad som helst och ständigt avslöja sin okunskap och sin självupptagenhet. Det östtyska bilmärket Trabant blir ryskt och får heta Drabant. En skådespelare var inte säkert med i en film utan ”Var inte han med i...” ”Kanske, jag minns inte...”
Till min förvåning upptäcker jag att en konkurrerande radiokanal sänder sin morgonpratarkanal direkt i en annan kanal – och att programmet dessutom går i repris på kvällarna. Man anar att det gäller att hitta billig utfyllnad för den sändningstid som man fått sig tilldelad av politikerna.
”Radio är för folk med fantasi”, sa Pekka Langer och syftade på lyssnarna. Genom att TV-sända radioprogrammen tar man bort radions stora fördel: att man slipper se den som pratar.
Det kan låta som ett fånigt skämt, men vänta tills jag har förklarat det:
Våra sinnen tar emot 11 miljoner bits per sekund, varav synen tar emot 10 miljoner bits och hörseln 100.000. All denna information kommer in i vår hjärnas omedvetna. Härifrån silas 40 bits per sekund ner till medvetandet. Det är lätt att inse att det krävs en effektiv sållningsmekanisk för att bara de viktigaste 40 bitsen ska silas ner. Det är väl sådant som kallas koncentration.
Vi ser med ögonen, och vi ser alla färger och former som projiceras på våra näthinnor. Men vi tänker inte med ögonen – i idealfallet passerar bara de relevanta bitsen ner till det medvetna, och det irrelevanta stannar kvar i det omedvetna. Vi har alla varit med om motsatsen.
Nu kommer vi till poängen. Radio överför 40 bits per sekund, lika mycket som vårt medvetande kan ta emot. Därför är det så behagligt att lyssna på radio. Vi hänger med. Och det är därför som alla som lyssnar på ljudböcker är så lyriska. Johan Rabéus kan läsa, han! I 40 bits per sekund, streaming media.
TV, däremot, överför fyra miljoner bits per sekund. När vi ser på TV blir vi lätt stressade. Vi tappar koncentrationen från det som säjs på grund av en avvikande slips, en patetisk min, en rörelse i bakgrunden, en märklig frisyr, en textremsa om något annat i förgrunden.
Därför känns det tråkigt att konstatera att makthavarna inte har fattat något av detta. P1 ifrågasätts i ambitionen att vinna lyssnare från de kommersiella kanalerna. Mindre substans, mer flams är receptet.
Att det blev så här är en besvikelse för mig. Det kunde blivit mycket bättre.
Olof Palmes uttalande "Jag skulle i all ödmjukhet vilja påstå att bland de allmännyttigast bäst använda åren av mitt liv var de jag i hög grad ägnade åt att bekämpa tanken på en kommersialisering av den svenska radion och televisionen" kan inleda en intressant diskussion vars slutsatser kan bli både det ena och det andra.
Källor: Välfärdsåren (Göran Hägg), www.samlaren.org, radio4all.se, dagens story.se, ne.se, Märk världen (Tor Nörretranders)
I mars 1961, när radiomonopolet fortfarande hade decennier kvar innan det skulle avvecklas, började Radio Nord sända från fartyget Bon Jour på internationellt vatten utanför Nynäshamn. Därmed fick musiktörstande ungdomar och andra äntligen sitt lystmäte. Särskilt populärt var Topp 20, som baserades på försäljningsstatistik. Radio Nord finansierades med annonsspots och sponsrade program med reklaminslag.
Programmen spelades in i en studio i Stockholm. De inspelade banden förpackades i en vattentät metallkapsel, som dagligen flögs från Bromma och släpptes ner vid fartyget, där kapseln fiskades upp av besättningen. Så gick det till!
Som en reaktion på Radio Nord startade Sveriges Radio redan två månader senare (ingen tung byråkrati där, inte!) Melodiradion, och med ens mångdubblades musikutbudet i den statliga radion. SRs motsvarighet till Topp 20, Tio i topp, byggde inte på försäljning utan på omröstningar med mentometerknappar skött av ett kringresande radiosällskap – som upplagt för röstkupper.
I maj 1962 antog riksdagen en lag som gjorde Radio Nords verksamhet olaglig. Samma öde mötte Radio Syd, som sände från fartyget Cheeta i Öresund. Det är en egen historia.
Konstruktionen med tre statliga radiokanaler och en statlig TV-kanal, senare två, kändes inte särskilt frihetlig för oss som försökte föreställa oss hur det skulle se ut om samma ordning rådde på tidnings- och tidskriftsmarknaden. Media som media, hade man skäl att tänka. Vi var många som längtade efter frihet i etern.
Och nu har vi fått det, en reglerad frihet kan man säga. Och vad har vi fått?
Min son lyssnar på ett morgonpratarprogram som, absurt nog, sänds direkt ut i TV. Det som slår mig när jag lyssnar är att programledarna är så illa förberedda. De kan prata om vad som helst och ständigt avslöja sin okunskap och sin självupptagenhet. Det östtyska bilmärket Trabant blir ryskt och får heta Drabant. En skådespelare var inte säkert med i en film utan ”Var inte han med i...” ”Kanske, jag minns inte...”
Till min förvåning upptäcker jag att en konkurrerande radiokanal sänder sin morgonpratarkanal direkt i en annan kanal – och att programmet dessutom går i repris på kvällarna. Man anar att det gäller att hitta billig utfyllnad för den sändningstid som man fått sig tilldelad av politikerna.
”Radio är för folk med fantasi”, sa Pekka Langer och syftade på lyssnarna. Genom att TV-sända radioprogrammen tar man bort radions stora fördel: att man slipper se den som pratar.
Det kan låta som ett fånigt skämt, men vänta tills jag har förklarat det:
Våra sinnen tar emot 11 miljoner bits per sekund, varav synen tar emot 10 miljoner bits och hörseln 100.000. All denna information kommer in i vår hjärnas omedvetna. Härifrån silas 40 bits per sekund ner till medvetandet. Det är lätt att inse att det krävs en effektiv sållningsmekanisk för att bara de viktigaste 40 bitsen ska silas ner. Det är väl sådant som kallas koncentration.
Vi ser med ögonen, och vi ser alla färger och former som projiceras på våra näthinnor. Men vi tänker inte med ögonen – i idealfallet passerar bara de relevanta bitsen ner till det medvetna, och det irrelevanta stannar kvar i det omedvetna. Vi har alla varit med om motsatsen.
Nu kommer vi till poängen. Radio överför 40 bits per sekund, lika mycket som vårt medvetande kan ta emot. Därför är det så behagligt att lyssna på radio. Vi hänger med. Och det är därför som alla som lyssnar på ljudböcker är så lyriska. Johan Rabéus kan läsa, han! I 40 bits per sekund, streaming media.
TV, däremot, överför fyra miljoner bits per sekund. När vi ser på TV blir vi lätt stressade. Vi tappar koncentrationen från det som säjs på grund av en avvikande slips, en patetisk min, en rörelse i bakgrunden, en märklig frisyr, en textremsa om något annat i förgrunden.
Därför känns det tråkigt att konstatera att makthavarna inte har fattat något av detta. P1 ifrågasätts i ambitionen att vinna lyssnare från de kommersiella kanalerna. Mindre substans, mer flams är receptet.
Att det blev så här är en besvikelse för mig. Det kunde blivit mycket bättre.
Olof Palmes uttalande "Jag skulle i all ödmjukhet vilja påstå att bland de allmännyttigast bäst använda åren av mitt liv var de jag i hög grad ägnade åt att bekämpa tanken på en kommersialisering av den svenska radion och televisionen" kan inleda en intressant diskussion vars slutsatser kan bli både det ena och det andra.
Källor: Välfärdsåren (Göran Hägg), www.samlaren.org, radio4all.se, dagens story.se, ne.se, Märk världen (Tor Nörretranders)
onsdag 1 oktober 2008
När min gamle vän B lärde sig webbmakt
För en tid sedan stötte jag på min gamle bekant B. Han driver sedan många år en verkstadsrörelse som underleverantör till bilindustrin, både Volvo och Saab.
”Hur är det”, sa jag.
”Jotack, sådär”, sa han. ”Hälsan är god men likviditeten dålig. Mina kunder är dåliga betalare.”
Jag hade just läst i tidningen att Volvo, Saab och flera andra stora företag satt i system att ligga på fakturorna i månader och strunta i räntefakturorna. Bolag med en omsättning på mer än 500 miljoner har fyra gånger fler betalningsanmärkningar än bolag som omsätter mindre än en miljon. Det var detta som B hade råkat ut för.
”När du och jag gick i skolan och stora killar var tykna mot små killar kallades det pennalism”, sa jag deltagande."Hur kan dom där ekonomikillarna se sig i badrumsspegeln på kvällen?"
”Precis. Och personalen ska ju ha sitt och skatteverket och mina leverantörer”, sa B. ”Så det blir nog inga julklappar i år. Och blodpudding istället för julskinka. När vi pratade om det hemma sa jag att det är konstigt att folk köper Volvo och Saab när deras underleverantörer går i konkurs och folk blir arbetslösa. Då sa min son att han skulle ordna en kampanjhemsida om det. Jag fattade inte vad han menade, på den vägen är det ju när det gäller konversation med tonåringar för min del. Hans jeans hänger nedanför rumpan, förresten.”
Ett par månader senare träffade jag på B igen.
”Hur är det”, sa jag.
”Jotack”, sa han. ”Mycket fritid blir det. Firman gick åt skogen. Men vet du vad, någon vecka efter att vi sågs senast kom min son och sa att kampanjhemsidan var klar. Han visade mig den. Den var upplagd som en protestsajt mot företag som ligger på fakturorna. ’Köp inte av dom här,’ hade han skrivit med röda bokstäver. ’Storföretag som inte betalar ger arbetslöshet bland småföretag,’ Han hade hittat hela listan hos Företagarna. Hotell- och restaurangbranschen och byggbranschen ligger sämst till. Sidan hade redan haft tusentals besökare. Det kallas visst sökordsoptimering.”
B höll upp en näringslivsbilaga från en framstående dagstidning.
”Se här”, sa han. ”Den totala bilförsäljningen gick ner med 7 procent i augusti. Volvo minskade med 19 procent och Saab med 23 procent. Tredubbelt sämre än branschen!”
B log triumferande.
”Konsumentmakt!” sa han och tillade medan han skyndade iväg. ”Måste rusa. Jag ska på jobbsökarkurs hos Arbetsförmedlingen.”
”Hur är det”, sa jag.
”Jotack, sådär”, sa han. ”Hälsan är god men likviditeten dålig. Mina kunder är dåliga betalare.”
Jag hade just läst i tidningen att Volvo, Saab och flera andra stora företag satt i system att ligga på fakturorna i månader och strunta i räntefakturorna. Bolag med en omsättning på mer än 500 miljoner har fyra gånger fler betalningsanmärkningar än bolag som omsätter mindre än en miljon. Det var detta som B hade råkat ut för.
”När du och jag gick i skolan och stora killar var tykna mot små killar kallades det pennalism”, sa jag deltagande."Hur kan dom där ekonomikillarna se sig i badrumsspegeln på kvällen?"
”Precis. Och personalen ska ju ha sitt och skatteverket och mina leverantörer”, sa B. ”Så det blir nog inga julklappar i år. Och blodpudding istället för julskinka. När vi pratade om det hemma sa jag att det är konstigt att folk köper Volvo och Saab när deras underleverantörer går i konkurs och folk blir arbetslösa. Då sa min son att han skulle ordna en kampanjhemsida om det. Jag fattade inte vad han menade, på den vägen är det ju när det gäller konversation med tonåringar för min del. Hans jeans hänger nedanför rumpan, förresten.”
Ett par månader senare träffade jag på B igen.
”Hur är det”, sa jag.
”Jotack”, sa han. ”Mycket fritid blir det. Firman gick åt skogen. Men vet du vad, någon vecka efter att vi sågs senast kom min son och sa att kampanjhemsidan var klar. Han visade mig den. Den var upplagd som en protestsajt mot företag som ligger på fakturorna. ’Köp inte av dom här,’ hade han skrivit med röda bokstäver. ’Storföretag som inte betalar ger arbetslöshet bland småföretag,’ Han hade hittat hela listan hos Företagarna. Hotell- och restaurangbranschen och byggbranschen ligger sämst till. Sidan hade redan haft tusentals besökare. Det kallas visst sökordsoptimering.”
B höll upp en näringslivsbilaga från en framstående dagstidning.
”Se här”, sa han. ”Den totala bilförsäljningen gick ner med 7 procent i augusti. Volvo minskade med 19 procent och Saab med 23 procent. Tredubbelt sämre än branschen!”
B log triumferande.
”Konsumentmakt!” sa han och tillade medan han skyndade iväg. ”Måste rusa. Jag ska på jobbsökarkurs hos Arbetsförmedlingen.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)