Jag gick på Göteborgs Filmfestival och skulle se en mexikansk film som heter Blue Eyelids. Programmet inleddes med en kortfilm som heter ”The legless boy cannot dance”. Kortfilm, tänkte jag. Härligt. Som en förrätt före huvudrätten.
Filmen handlade om en pojke som bodde med en gammal man (farfar, kanske?) i ett skjul på en soptipp. Ibland satt pojken, möjligen i sin fantasi, på en grön äng och lekte med en gris. Ibland såg han, möjligen också i sin fantasi, en våldsam animerad film om militaristiska grisar på teve. Farfar dog och pojken bodde kvar. Grisen flyttade in. Inga andra personer förekom. Sedan brann allt ner. Det var tjugo sega minuter.
Jag kunde inte låta bli att efteråt gå in på hemsidan till den i övrigt förträffliga göteborgska filmfestivalen. Först hittade jag detta: “Förfilmen av Michel Lipkes är en visuellt ambitiös, symbolladdad historia om en pojke och en gris.” Sedan fann jag en text om att en representant för festivalen hade varit på filmfestival i Toronto och där på ett latinamerikanskt party träffat Michel Lipkes, programchef för den internationella filmfestivalen i Mexiko City. Han överlämnade ”sin egen kortfilm The Legless Boy Cannot Dance som vi bjuder in till festivalen.” Så står det, och med tillägget ”En festival är aldrig bättre än sina kontakter.”
Så orsaken till att fyrahundra personer kastar bort 20 minuter (tillsammans 5,5 dygn) en söndagkväll är att en representant för en filmfestival i Göteborg på ett filmfestivalparty i Toronto träffar en representant för en filmfestival i Mexiko och tar emot dennes egenproducerade kortfilm som obesedd tas med till Göteborg och då givetvis måste visas här. Utan kortfilm hade man ju hunnit med att fika före nästa film.
Förfilmens behållning kom under eftertexterna. Skratten spred sig i salongen när det visade sig att uppåt ett hundratal namn varit engagerade. Hade ingen kommit sig för att påpeka att det här nog inte var någon bra idé?
Men huvudfilmen, Blue Eyelids, var mycket bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Välkommen i bloggargänget. Jag vet många bra kortfilmer som inte har lyckats passera Filmfestivalens nålsöga med motiveringen att "det är så fruktasvärt många filmer som kommer in så vi kan bara prioritera de allra bästa". Så det så. Antagligen fel kontakter
Som van filmfestivalbesökare och festivalarbetare lär man sig så småningom att utläsa de värsta flopparna av katalogtexternas utformning...
Fast lite är det ju charmen med festivalen att du kan hamna på väldigt olika sorters filmer.
När jag ett år, pga en liten ammande son bara lyckade se en enda film, råkade den vara en oändligt seg rulle från den mongoliska öknen, där absolut ingenting hände under två timmar.
Skicka en kommentar