En förlorad illusion

Det råkar vara så att jag är släkt med Gustav Vasa i rakt nedstigande led.
Nu är ju detta inget unikt för mig. Om man antar att Gustav Vasa hade fyra barn som i sin tur vardera hade fyra barn och så vidare i tolv generationer (4, 16, 64, 256, 1.024 etc), så har Gustav Vasa 4,2 miljoner släktingar enbart i mitt led. Jag tillhör den minoritet som har papper på det.
Jag halkade ur det kungliga släktträdet redan ledet efter Erik XIV, som fick tre döttrar i sin utomäktenskapliga förbindelse med Agda Persdotter.
(Om någon tror att jag är högfärdig för mitt kungliga blod så vill jag påpeka att Erik XIV:s nämnda döttrar hade hälften kungablod, deras barn en fjärdedel och så vidare, och i tolfte generationen blir det 1/2.048-del kungligt blod och 2.047/2.048-delar allmogeblod, och kanske en skvätt adel och präster.)
Nu är det väl inte Agda Persdotter som man tänker på i samband med Erik XIV utan hans drottning Karin Månsdotter. Vi kom att prata om henne på jobbet härom dagen när det plötsligt slog mig att jag alltid associerat drottningens efternamn men måne, och därmed uttalat namnet så. Man såg henne stå på balkongen i månskenet och drömskt se ut över landskapet, kanske bestående av en sjö och några klungor med lövträd, och en och annan hjort. Karin Månsdotter.
När vi satt där på jobbet och pratade slog det mig plötsligt att efternamnet rimligen ska uttalas med hårt å, inte mjukt. Nog borde väl hennes far heta Måns? En sökning på Google gav genast informationen att hennes far hette Måns Månsson, slottsknekt från Uppland. När Erik XIV fängslades förvisades Karin till Finland. Ett föga romantiskt öde!
Så förlorades denna illusion. Det är inte ofta jag tänkt på Karin Månsdotter, men när jag, liksom mina arbetskamrater, tänkt på henne så har det varit i månsken.
Icke så nu längre. Förlorade illusioner!