Knapphetens lycka

Årets första dag inleddes som vanligt med frukost framför teven till nyårskonserten från Wien, denna gång med en strängt humoristisk Daniel Barenboim som dirigent.
När konserten var slut och jag skulle stänga av teven, såg jag att världens kanske främsta musikalfilm just skulle börja – Singin’ in the rain med den fantastiske Gene Kelly. Den har jag ju i DVD-hyllan, tänkte jag. Den kan man se när man vill.
Ändå satt jag kvar och såg inledningen, och min fru kom in i rummet och slog sig ner – och vi var fast.
Film handlar inte så mycket om att tillverka filmscener som att sätta ihop dem, och lyckas man bra fängslar man publiken. Scen följdes av scen på samma sätt som bra musik består av sekvenser av toner, meningslösa var för sig men som, när en ton följs av flera, ger resonans i vårt inre.
Vi hade tänkt ta en promenad, så vi stängde av filmen efter någon timme. Vi kan ju se resten sedan, sa vi. Vi har ju DVDn.
När vi kom åter från promenaden bryggde vi kaffe och såg slutet. Så blev det faktiskt. Det kunde lika gärna inte ha blivit av. Vi kunde ju ha sagt att vi kan se slutet när det passar oss.
Hur många lördagskvällar hade jag låtit mina ögon scanna av hyllan med DVD-filmer efter något som vi hade lust att titta på och inte hittat något som passade både hustrun och mig? Många. Och så hamnade man framför Travel Channel istället. Eller såg Änglagård en gång till.
Förr, innan man hade video, var favoritfilmernas starttider i TV heliga. Förtexterna fick icke missas. Det blev en högtidsstund. Missade man filmen fanns ingen återvändo.
Nu kan jag se favoritfilmen när som helst, hur många gånger som helst. Och jag kan köpa på mig ett rikt bibliotek. Riktigt bra filmer med några år på nacken kostar löjligt lite.
Man kan ju till och med hämta hem vilken film man vill via kabel, har jag förstått.
Och där står de i hyllan, de där bra filmerna. Många med omslagsplasten obruten.
För detta passar ordet blasé bra. Vi som är medelålders eller mer kunde, när vi var barn, bara se Kalle Anka & Co på den sedan decennier rituella jultimmen och kanske på bio någon gång per år. Dagens yngre publik som växt upp med Disneydags varje vecka inser inte vilken högtidsstund detta är. De är blasé.
Jag minns nu måndagarna hösten 1971, Krokslätts studenthem i Göteborg. Kl 19.57, vid Rapports väderprognos, var TV-salen nästan tom. Kl 20.00, när Monty Pythons Flygande Cirkus började, var salen full, ett hundratal sittande, folk stod längs väggarna. Vad vi skrattade! Och kl 20.33 var salen nästan tom igen.
Nu står Monty Python-boxen där i hyllan, alla fyra säsongerna. Hittills har jag bara sett de första programmen. Det har liksom inte blivit av att titta på fler. Boxen finns ju där när jag får lust.
Så märkligt detta är – överflödets likgiltighet och knapphetens lycka.
Jag kommer att tänka på romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Alexander Solsjenitsyn. Ivan Denisovitj Sjuchov befinner sig i ett sibiriskt arbetsläger, där reveljen, hammare mot räls, hörs klockan fem genom fönster klädda med tumstjock is, det är sibirisk kyla och sibiriskt mörker, och fångarna betraktar förhoppningsfullt termometern eftersom de vet att de slipper arbeta vid minus 41 grader. (Andas inte på termometern, kamrat, då stiger kvicksilverpelaren.)
Denna dag i Ivans liv är det minus 27,5 grader. Ivan gömmer halva brödransonen i sågspånet i ett hål i madrassen, syr igen hålet, bär hela dagen på hemligheten om brödbiten och hoppas att inte vakterna upptäcker den.
”Här hade han nu fyra hundra gram bröd plus två hundra plus åtminstone ett par hundra till i madrassen. Två hundra gram tänkte han sätta i sig nu och femhundrafemti i morgon bitti och så skulle han ta med sig fyra hundra till arbetet – livet var en fest! Brödet i madrassen fick vara så länge.”
Kan man tänka sig att ritualerna får större betydelse för oss ju mer överflöd vi har? Vi bänkar oss framför På Spåret och Antikrundan, vi går hellre på After Work än går ut och tar en öl när som helst, vi rör oss i takt och grupp på gympan och cyklar ihop på spinningen, och vi vill veta vad våra friends gör på Facebook just nu – dricker kaffe, är arg, lyssnar på musik.
Det är nu som gäller.
När Ally McBeal får en mugg cappuccino av sin kvinnliga advokatkollega och ska dricka den bara så där utan vidare blir hon tillrättavisad och indragen i ett rum där de två under rituell tystnad förtär drycken. Sedan är de redo för dagen.
Denna känsla ”nu eller aldrig” kan man, när det gäller film, uppleva under Göteborg Film Festival. De allra flesta filmerna kommer man aldrig att få chansen att se igen. Så det gäller att passa på.
”Här hade han nu fyra franska filmer plus två kinesiska plus åtminstone ett par italienska till i biljettbunten. Två filmer tänkte han sätta i sig nu och tre i veckan och så skulle han ta med sig fyra nästa helg – livet var en fest! ”
En fullsatt biosalong ser ridån glida isär. Filmen börjar. Det är filmfestivalförväntan. Det är nu som gäller.