”Vi säger att vi vill skydda anonymiteten”

Jag fick en idé till en roman. Jag gick till min gamle vän, förläggaren E, och presenterade den.
”Tänk dig en rättrådig journalist”, sa jag. ”En som strider för en god sak. Vi kan kalla henne Sara. Stilig, etablerad i journalistkåren.”
”Okej”, sa förläggaren med en ton som antydde avvaktande skepsis. Jag lät mig inte nedslås.
”Tänk dej att hon får reda på en historia om en kvinna som lever under hot från sin exman. Kvinnan har ingen utbildning, saknar jobb, har barn med olika fäder, uppbär socialbidrag, festar på flyktingförläggningar. Kvinnan utsätts för våld, flyr utomlands med sitt och den libanesiske exmannens barn och en annan man, en från Chile som försökt ta livet av sin föregångare. Utomlands lever de med skyddad identitet. Den rättrådiga journalisten intervjuar kvinnan och skriver ner den sanna historien. Hon ger ut den för att berätta denna hemska sanna historia. Av bara farten blir det en bästsäljare. Journalisten blir hyllad.”
”What if”, sa min förläggare och höll upp ett finger i luften.
”Vadå what if”, sa jag.
”Det blir intressantare om du lägger in några what if’s.”
”Som vad, till exempel?”
”Antag att journalisten inte är så god. Antag att hon ändrar i historien för att göra den smaskigare. Kvinnans bakgrund görs mer respektabel, hon kan till exempel sägas jobba på bank och gömma flyktingar på fritiden, du kan rensa bort den komplexa sociala situationen, göra exmannen elakare, göra den nya mannen till en trygg norrlänning, han kan ju heta Anders till exempel.”
”Jaha?”
”Släng in en annan journalist som blir kontaktad av kvinnans släktingar. De berättar att allt är påhitt. Hon skriver en avslöjande bok. Gör henne till en alldaglig tant med jobb i den kolorerade veckopressen medan Sara är blonderad och snygg på en kvällstidning med sina böcker utgivna på ett kaxigt framgångsrikt förlag. Veckotidningsjournalisten avslöjar att den gömda kvinnan med hjälp av kvällstidningsjournalisten har duperat riksdagsmän och fått en massa pengar så att hon kan flytta till USA under skyddad identitet.”
”Det var alltså ingen sann historia! Och när det blir känt blir det rabalder på kultursidorna”, sköt jag in.
”Ja”, sa förläggaren E. ”Eller... what if... tänk om Sara har sådana starka vänskapsband, kanske hållhakar, att ingen skriver.”
”Vad då för hållhakar?”
”Tja... knark, sex, kindpussarmaffian, vad vet jag? Kanske helt enkelt att man inte vill bli struken från en festlista?”
”Då kommer ju sanningen inte fram.”
”Tänk what if igen! Ta det här nya, det här med bloggar. Låt det bli en debatt i bloggvärlden och en massa sanningsbitar som kommer fram där. Den fjärde statsmakten övervakar den tredje! Det är bra. Sanningen på Internet, tyst i tidningarna. Förutom att förlaget försvarar sig med att man har ändrat i detaljer för att skydda anonymiteten, fast skälet var att göra en smaskigare historia som skulle sälja bättre. Resultatet: författaren blir miljonär och personerna i den gömda kvinnans gamla liv får sina liv förstörda. Du har en bra historia här! Skriv den. Ta med en ordförande i Författarförbundet som i en TV-debatt säger att för att berätta sanningen måste man ljuga. Det är bra.”
”Ehhh... det ska jag göra”, sa jag.
”Och du, what if... stava journalistens namn Zara. Det är tufft.”
”Men... är Zara vilseförd av en fantiserande kvinna eller är hon medspelare?”
”Det kan ju du lämna till läsarna att fundera över.”