Rubbade cirklar

Jag hade just lagt ett brev i den gula brevlådan utanför Elite Plaza Hotel på Västra Hamngatan och hade avlägsnat mig några dussin steg, när jag hörde en bilmotor. Jag vände mig om och såg en anonym skamfilad skåpbil modell mindre rulla fram på trottoaren och stanna framför brevlådan. Ur bilen hoppade en yngling i slitna jeansshorts och urtvättad t-shirt. Ynglingen tog fram en nyckel och öppnade brevlådan, vars innehåll (inklusive mitt brev) han tömde i en säck. Därefter slängde han in säcken i bilen, hoppade in och körde iväg.

Var detta en underentreprenör med affärsidé brevlådetömning? Detta fick mig att reflektera. I filmen Äppelkriget lurar Monica Zetterlund Gösta Ekman genom att ta på sig en egenmäktigt tillgripen brevbäraruniformsmössa och vägra ta emot ett kuvert vid brevlådan kl 18.01 med repliken. ”Vi har våra turer och bestämmelser.” Detta skämt är förmodligen obegripligt för yngre generationer. Varför har hon en skärmmössa?

Posten måste man kunna lita på, precis som resten av vår infrastruktur. Tågen ska komma och gå, vägarna ska hålla viss standard, rent och hälsosamt vatten ska komma ur kranarna, telefonerna ska fungera. Och Internet, nu för tiden.

Beslutet att tillåta konkurrens med det statliga Posten ledde till att Citymail kunde starta sin verksamhet 1991. Det är lätt att inse att ett företag som enbart hanterar post i de mest tätbefolkade städerna kan göra bättre affärer än ett företag som har ansvar för all postdistribution i hela landet, ut till den mest avlägsna avkrok. Ändå har Citymail gått i konkurs två gånger. Nu ägs Citymail av Bring, ett dotterföretag till Posten Norge.

Tänk på detta! Främmande makt kontrollerar en del av postdistributionen i Sverige. Bland kunderna finns diverse svenska företag, banker och myndigheter...

”Om du inte är paranoid har du helt enkelt inte all information”, har någon sagt.

Det må vara att Posten som monopolföretag inte alltid var helt servicevänligt, men var och en inser att när två brevbärare i samma trappuppgång ska dela på försändelserna så minskar lönsamheten för båda. Så har också varje cityman tre olika utdelningsområden: en A-dag, en B-dag, och en C-dag, vilket innebär att utdelning sker var tredje dag på ett och samma område. (Källa: Wikipedia).

Min första prenumererade morgontidning var den legendariska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, eller Handelstidningen i folkmun. En mycket bra tidning som lades ner 1973, främst därför att det blev för dyrt att dela ut den. Göteborgs-Posten, som hade mycket större upplaga, vägrade samdistribution och knäckte sin konkurrent.

(Efter Handelstidningens nedläggning krävde Göteborgs tidningsbud att även få dela ut andra morgontidningar. Detta krav gick igenom, och nu kan den kvalitetsmedvetna tidningsläsaren få även Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i brevlådan på morgonen. Där gjorde tidningsbuden, i ambitionen att öka lönsamheten i den egna verksamheten, en insats i valfrihetens och demokratins tjänst.)

Frågan är om det inte var bättre förr när en och samma uniformsbärande brevbärare svarade för all utdelning av posten i ett distrikt. Och på motsvarande sätt säger man redan att det var bättre förr när det bara fanns en apotekskedja. Man kommer kanske snart att säga samma sak apropå den nyligen konkurrensutsatta bilprovningsverksamheten. Och jämfört med de konkurrerande mobiltelefonföretagens olika taxor är en djungel ganska lik en öken.

På kollektivtrafiksidan ser vi förseningar och inställda turer, till stor del som ett resultat av att de buss- och tågföretag som minskar på underhållet och håller så många fordon som möjligt i trafik samtidigt kan ge de bästa priserna i upphandlingarna. När det gäller elen verkar det vara så att konkurrensen lett till högre elpriser, inte lägre.

Själv frågar jag mig; var dessa förändringar verkligen nödvändiga? Hade våra cirklar verkligen behövt rubbas inom dessa branscher? Konkurrens är utmärkt som princip (vässade fördelar, lägre priser, ökad tillgänglighet, förändringstryck) men när det gäller vår infrastruktur upplever jag någonstans att det har sina fördelar med offentligt ägda företag som på en monopolmarknad till självkostnadspris tillhandahåller tjänster till medborgarna, lugnt och fint.

Å andra sidan, jag minns en sann historia från Lerum ungefär när femtiotal gick över i sextiotal, där en person kom in på järnvägsstationen och frågade mannen i luckan om hur man bäst reser till en viss ort. SJ-tjänstemannen slängde fram Kommunikationstidtabellen (en tjock trycksak, f.y.i.) och sa: ”Glo själv!”