Vad vet Lars Ohly om timlöner?

Jag läste en intervju med Lars Ohly (GP 26/7 -10) att han ansåg att Vänsterpartiet, i och med att regeringstaburetter har blivit en snar möjlighet, har blivit ett ansvarstagande parti. ”Historiskt har det funnits ett drag av ansvarslöshet. Jag tror det beror på att vi varit så långt ifrån det politiska ansvaret att vi inte tyckte det var nödvändigt att räkna ihop slutraderna utan kunde använda samma pengar flera gånger. Men det var längesen.”

Detta uttalande ger anledning till en reflektion. På Vänsterpartiets kravlista (eller det kanske nu ska heta löfteslista) finns sextimmars dag med åtta timmars lön till alla.

Låt oss räkna på det. En person som tjänar 1.200 kronor på en åtta timmars arbetsdag har en timlön på 150 kronor. Om personen istället får 1.200 kronor för sex timmars arbete blir det 200 kronor i timmen. En ökning med 50 kronor ovanpå timlönen 150 kronor innebär 33 procents löneökning.

Om vi nu tänker oss att hälften av en kommuns utgifter består av lönekostnader, så innebär detta att kommunens utgifter ökar med 17,5 procent. Därmed behöver kommunalskatten ökas med ett liknande belopp, kanske sex kronor. Även statsskatten behöver troligen ökas i motsvarande grad. Denna skattehöjning gör att 6 x 12 = 72 kronor försvinner av daglönen på 1.200 kr, således en löneminskning på sex procent.

För de svenska privata företagen skulle en 33-procentig löneökning innebära att de allra flesta hyvlas bort från marknaden eftersom de inte har ett överskott som gör detta möjligt. I och för sig kan de höja sina priser, och då räcker de 1.200 kronorna per dag inte lika långt längre för löntagarna.

Även Miljöpartiet har målet om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön på agendan. Nu säger man att det inte är aktuellt att föra fram detta förslag i den rödgröna koalitionen.

Men vad är det för mening med att ha med ett förslag som man inte tror är realiserbart?

Det kan bero på att man fiskar i dyskalkylivatten. Dyslexi är säkert ett bekant begrepp för läsaren. Ett mindre känt begrepp är dyskalkyli - oförmågan att förstå sig på siffror. Jag har läst att ca 6 procent av befolkningen lider av detta. Det är ju faktiskt lika många som Vänsterns väljarunderlag.