What if?

Under sommaren har Svenska Dagbladet följt sin tradition att publicera en följetong. Denna gång är det Theodor Kallifatides som skrivit ner sina minnen. Äntligen en läsvärd sommarföljetong, kan man tänka efter att ha försökt sig på föregångarna under några år.
Under de senaste åren har följetongerna mest bestått av ruskiga historier. Om en berättelse har en bra storyline ökar meningsfullheten i läsandet. Så har det inte alltid varit. Så här såg resumén i tidningen ut för några år sedan när det var dags för upplösningen av det årets SvD-sommar-följetong (säg HÄPP när du tycker det blivit för mycket):

”92-åriga Gerda Persson har hittats död i sin lägenhet. Det visar sig att Gerda har varit hembiträde i den berömde författaren Axel Ragnefeldts familj.
Axel är invalidiserad efter en hjärtinfarkt. Boutredaren berättar för hustrun Alice och sonen Jan-Erik att Gerdas arv ska gå till Kristoffer Sandeblom – en för dem okänd ung man. Kristoffer vet inte mer om sin familj än att han har lämnats övergiven på Skansen som fyraåring.
Axel sitter på ett vårdhem och minns sin ödesdigra kärleksnatt på 70-talet med författarkollegan Torgny Wennbergs kvinna Halina. Trots att Axel avfärdat vidare inviter från Halina hade hon fortsatt att kontakta honom.
Axel hade till slut berättat för sin fru om Halina, dock ej erkänt att de legat med varandra. När Halina avslöjar sanningen dödar Alice henne.
Torgny hade senare krävt att få förgripa sig på Axels dotter Annika som hämnd efter att ha upptäckt att Axel gett ut Halinas roman som sin egen. Annika begick sedan självmord.
Av Torgny har Kristoffer fått veta att Halina är hans mamma och att Kristoffer själv blivit till efter en våldtäkt. Kristoffers bästa vän Jesper har just begått självmord, starkt pressad inför sin romandebut.
Hela Jan-Eriks liv är i kris. När Kristoffer dyker upp och berättar att hans mamma Halina ligger begravd i trädgården tappar Jan-Erik fattningen, slår ihjäl honom och begraver honom i Halinas redan halvt uppgrävda grav.
Gerdas begravning har nu just ägt rum – enbart i närvaro av boutredaren.”

Man undrar ju hur det gick i slutet.
När jag gick en kurs i dramaturgi fick jag lära mig att man kan använda What-if-tekniken när man skapar berättelser.
Pojke möter flicka. What if: deras respektive släkt är fiender. (Romeo och Julia.)
Pojke möter flicka. What if: Pojken är tonåring och flickan är 79 år (Harold och Maude, film från 1971).
Pojke möter flicka. What if: Han är hemvändande utbränd dirigent och hon är stukad snabbköpskassörska, parallellt med att en annan han är hustrumisshandlare och en annan hon sjunger otroligt bra (Såsom i himmelen).
Pojke möter flicka. What if: Han är fritänkande författare och hon är attraktiv, framgångsrik och av kulturministern åtrådd skådespelerska i Östberlin (De andras liv).
Pojke möter flicka. What if: Han är inbunden läkare, hon är doktorns patient som är gift med en av doktorn avskydd pastor och "har fått en så förfärlig avsky för sin man" (Doktor Glas).
I historien ovan har författaren tydligen lagt in en massa What-if-element.
Tack för att Theodor Kallifatides fick äran att underhålla läsarna i sommar!