Femtio års debattutveckling med public service

Herbert Tingsten sa en gång: "Att diskutera med fruntimmer är som att läsa tidningen när det blåser." Han måste ha haft otur med urvalet.
Jag kom att tänka på detta citat när jag härom kvällen såg teveprogrammet Debatt, som denna kväll enbart handlade om skolan. Janne Josefsson hade samlat ett antal politiker, fackliga företrädare, lärare, proffspedagoger, föräldrar och skolungdomar. Skolminister Jan Björklund satt på första raden.
”Att se på ett debattprogram i teve är som att läsa tidningen när det blåser”, kan man säga efter att ha sett sändningen. Efter 50 år med TV i Sverige har public service alltså kommit ända hit. Det var länge sedan jag såg ett sådant allmänt kollektivt urspårat pratkaos i munnen på varandra utan att man hörde någonting.
Debatten fastnade på att Jan Björklund har sagt och skrivit något om nivån i den svenska skolan som inte stämde med de statistiska undersökningar som åberopades. Man anade att han överdrivit för att göra sig hörd i debatten och nu skulle få äta upp sina överilade yttranden. Beslutsamhetens friska hy skulle övergå i eftertankens kranka blekhet, var det tänkt.
Det var uppenbart att programmets dolda (eller föga dolda) agenda var att få skolministern förbannad och ur gängorna, ungefär som när en skolklass provocerar en föga populär lärare, allt med programledaren i den pådrivande elevens roll.
Jag fick visionen av en visare på en mätskala som svänger åt vänster när Björklunds meningsmotståndare pratar och svänger till höger, till regeringens stöd, när ministern och hans sympatisörer lyckas få ordet. Konstigt att man inte infört något sådant ännu.
Men den konstruktiva frågan ”Vad tycker ni ska göras?” kom i skymundan. Man kanske skulle fokusera mindre på vad som sagts och mer på vad som bör göras. Den som uppmärksamt och med egen erfarenhet av skolan lyssnade kunde tydligt höra att ett centralt problem i skolan är att stödet till elever med särskilda behov borde sättas in tidigare än vad som nu görs, redan i lågstadiet. I gymnasiet är det för sent. Om detta var de två lärarfackens ordförande överens med ministern.
Om man hade lyft fram detta kunde man ha diskutera hur det blivit som det är och vad som kan göras för att rätta till detta. Man anar att de som har svårare för att prata för sin sak gentemot myndigheter (och deras barn) är de stora förlorarna i en skola som styrs av okunniga politiker och administratörer, som inte ger lärarna kunskap, resurser, verktyg och tid att behandla elever så olika som behövs.
Frågan är alldeles för viktig för att falla offer för behovet av en tevedramaturgi som public service tycks anta tilltalar tittarna – och som, är jag rädd, faktiskt gör det.
När jag ser betygsmotståndare ta plats i debatter som denna kan jag inte frigöra mig från känslan att betygsmotståndarna bedömer människor efter betygen och därför är emot betyg eftersom de inte tycker att elevernas människovärde ska klassificeras efter betygen – vilket man ju kan hålla med om men vilket motståndarna själva således omedvetet gör. Den som däremot inte bedömer människor efter betyget kan knappast ha några problem med betyg i skolan. Man kan ju istället rimligen anse att det är bra för elever och föräldrar att veta var man står och hur det går.
Jag undrar om inte grundproblemet istället är att den rådande skolpolitiken utgår från grundtanken att alla är lika. Vi som har en del livserfarenhet vet att alla istället är olika, ja rent ut sagt enormt olika, åtminstone 20 procent av oss och det är inte lite, och att skolan borde byggas efter den grundtanken.
Ytterst få som såg programmet kommer att minnas att tidigt stöd i skolan till elever med särskilda behov är enormt viktigt. De flesta kommer att minnas att Jan Björklund varit oförsiktig med hanteringen av statistik om den svenska skolans kvalitet.
Kanske borde programmet inte heta Debatt – kanske borde det istället heta Affekt.