Vi har väl alla våra favoriter. Jag har sedan decennier läst det allra mesta av det som amerikanen Philip Roth kommit ut med. Med ett femtontal volymer i bokhyllan skulle jag givetvis tycka att det vore trevligt (kanske också prestigehöjande?) att säga ”Jaså fick Philip Roth nobelpriset? Ja se honom har jag det mesta av.”
Philip Roth har under många år funnits med som en av de hetaste kandidaterna i spekulationerna inför offentliggörandet. Hans senare böcker – en trilogi som innefattar En amerikans pastoral och Skamfläcken, följd av den lysande Konspirationen mot Amerika – borde ha skingrat Svenska Akademiens tvivel.
Nu blev det inte så. Fransmannen J M G Le Clézio – aldrig hört talas om – valdes som bekant ut.
Och hur skriver han? Så här skriver Bengt Söderhäll på ne.se:
Självkritik sprängs in i den löpande texten, liksom överstrykningar och direkta samtal med och frågor till läsaren. Och rätt vad det är har bokens "jag" blivit ett ”du" eller ett "han". En otålighet som retar läsaren, tvingar läsaren att hitta en ny vinkel, ett nytt spår, en ny möjlighet.
Det där låter inte som en text som man bara glider igenom.
En text som man däremot glider igenom är Stieg Larssons Millennium-trilogi. Jag har just avslutat del tre, Luftslottet som sprängdes. Spännande är den, och engagerande. Vem vill inte ana en konspiration där ute? (Är du inte paranoid har du bara helt enkelt inte full information, som någon sa.)
Däremot känns texten inte färdigbearbetad. Inte konstigt, eftersom författaren tragiskt rycktes bort i förtid innan trilogin kom ut. I boken är det säkert ett dussin personer som ”trutar med läpparna” när de tänker efter. Någon kunde ju istället ha kliat sig bakom örat, till exempel. Och journalisten som plåtar en skäligen misstänkt med sin digitalkamera och sedan säljer filmrullen till en kvällstidning för en mindre förmögenhet... här är det något som haltar.
Här klandras givetvis inte Stieg Larsson. Däremot blir det en infallsvinkel till frågan ”Vad är bra litteratur?”. Min kompanjon Eva säger i fråga om grafisk design att ”behövs det inte ska det tas bort”. Samma sak kan man säga om texter. Ernest Hemingway hade en teori om att det man stryker i en text på ett mystiskt sätt lever kvar i den text som blir kvar. För läsaren också, måste han ha menat.
Varför gillar vi läsare sådana texter? Säkerligen därför att vi gillar att fylla i, bli medskapande. Och för att övertydlighet tröttar. (”Vill du ha kaffe?” ”Ja tack.” Mjölk?” ”Nej tack.” ”Socker?” ”Har du vanligt bitsocker?”) (Det där med bitsockret kan för all del säga en del om den skildrade personen.)
Föreskriften i Nobels testamente anger att litteraturpriset skall gå till den författare som producerat ”det utmärktaste i idealisk rigtning”.
I de flesta fall fungerar nobelpriset så att det sätter ljuset på en författare som annars skulle förbli okänd för flertalet (berättigat okänd som Jelinek eller oberättigat som den lysande berättaren Singer) .
I andra fall kan det ses som en belöning till en allmänt läst författare som skriver fängslande historier och samtidigt har rensat bort allt onödigt (Hemingway, Steinbeck).
Philip Roth är född 1933, och således 75 år i år. Förhoppningsvis hinner han få nobelpriset medan tid är.
Om så sker får jag äntligen chansen att utropa ”Äntligen!”!
Källor: ne.se, corren.se, svenskaakademien.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar