Streaming media för en stenåldershjärna

Jag läser om Radio Nord i Göran Häggs utmärkta bok Välfärdsåren. På 1950-talet bestod grammofonmusik, som det då hette, i radio i stort sett av en timme om dagen i P1. De avancerade tog in Radio Luxemburg på mellanvåg.
I mars 1961, när radiomonopolet fortfarande hade decennier kvar innan det skulle avvecklas, började Radio Nord sända från fartyget Bon Jour på internationellt vatten utanför Nynäshamn. Därmed fick musiktörstande ungdomar och andra äntligen sitt lystmäte. Särskilt populärt var Topp 20, som baserades på försäljningsstatistik. Radio Nord finansierades med annonsspots och sponsrade program med reklaminslag.
Programmen spelades in i en studio i Stockholm. De inspelade banden förpackades i en vattentät metallkapsel, som dagligen flögs från Bromma och släpptes ner vid fartyget, där kapseln fiskades upp av besättningen. Så gick det till!
Som en reaktion på Radio Nord startade Sveriges Radio redan två månader senare (ingen tung byråkrati där, inte!) Melodiradion, och med ens mångdubblades musikutbudet i den statliga radion. SRs motsvarighet till Topp 20, Tio i topp, byggde inte på försäljning utan på omröstningar med mentometerknappar skött av ett kringresande radiosällskap – som upplagt för röstkupper.
I maj 1962 antog riksdagen en lag som gjorde Radio Nords verksamhet olaglig. Samma öde mötte Radio Syd, som sände från fartyget Cheeta i Öresund. Det är en egen historia.
Konstruktionen med tre statliga radiokanaler och en statlig TV-kanal, senare två, kändes inte särskilt frihetlig för oss som försökte föreställa oss hur det skulle se ut om samma ordning rådde på tidnings- och tidskriftsmarknaden. Media som media, hade man skäl att tänka. Vi var många som längtade efter frihet i etern.
Och nu har vi fått det, en reglerad frihet kan man säga. Och vad har vi fått?
Min son lyssnar på ett morgonpratarprogram som, absurt nog, sänds direkt ut i TV. Det som slår mig när jag lyssnar är att programledarna är så illa förberedda. De kan prata om vad som helst och ständigt avslöja sin okunskap och sin självupptagenhet. Det östtyska bilmärket Trabant blir ryskt och får heta Drabant. En skådespelare var inte säkert med i en film utan ”Var inte han med i...” ”Kanske, jag minns inte...”
Till min förvåning upptäcker jag att en konkurrerande radiokanal sänder sin morgonpratarkanal direkt i en annan kanal – och att programmet dessutom går i repris på kvällarna. Man anar att det gäller att hitta billig utfyllnad för den sändningstid som man fått sig tilldelad av politikerna.
”Radio är för folk med fantasi”, sa Pekka Langer och syftade på lyssnarna. Genom att TV-sända radioprogrammen tar man bort radions stora fördel: att man slipper se den som pratar.
Det kan låta som ett fånigt skämt, men vänta tills jag har förklarat det:
Våra sinnen tar emot 11 miljoner bits per sekund, varav synen tar emot 10 miljoner bits och hörseln 100.000. All denna information kommer in i vår hjärnas omedvetna. Härifrån silas 40 bits per sekund ner till medvetandet. Det är lätt att inse att det krävs en effektiv sållningsmekanisk för att bara de viktigaste 40 bitsen ska silas ner. Det är väl sådant som kallas koncentration.
Vi ser med ögonen, och vi ser alla färger och former som projiceras på våra näthinnor. Men vi tänker inte med ögonen – i idealfallet passerar bara de relevanta bitsen ner till det medvetna, och det irrelevanta stannar kvar i det omedvetna. Vi har alla varit med om motsatsen.
Nu kommer vi till poängen. Radio överför 40 bits per sekund, lika mycket som vårt medvetande kan ta emot. Därför är det så behagligt att lyssna på radio. Vi hänger med. Och det är därför som alla som lyssnar på ljudböcker är så lyriska. Johan Rabéus kan läsa, han! I 40 bits per sekund, streaming media.
TV, däremot, överför fyra miljoner bits per sekund. När vi ser på TV blir vi lätt stressade. Vi tappar koncentrationen från det som säjs på grund av en avvikande slips, en patetisk min, en rörelse i bakgrunden, en märklig frisyr, en textremsa om något annat i förgrunden.
Därför känns det tråkigt att konstatera att makthavarna inte har fattat något av detta. P1 ifrågasätts i ambitionen att vinna lyssnare från de kommersiella kanalerna. Mindre substans, mer flams är receptet.
Att det blev så här är en besvikelse för mig. Det kunde blivit mycket bättre.
Olof Palmes uttalande "Jag skulle i all ödmjukhet vilja påstå att bland de allmännyttigast bäst använda åren av mitt liv var de jag i hög grad ägnade åt att bekämpa tanken på en kommersialisering av den svenska radion och televisionen" kan inleda en intressant diskussion vars slutsatser kan bli både det ena och det andra.

Källor: Välfärdsåren (Göran Hägg), www.samlaren.org, radio4all.se, dagens story.se, ne.se, Märk världen (Tor Nörretranders)