Det är inne denna vecka

En kväll i höstas när jag tog 3:ans spårvagn hem från jobbet och vi passerade Hagabadet på Södra Allégatan fick jag se en lustiger syn. På trottoaren utanför denna populära spaanläggning stod två herrar kring de 40, barfota, till synes enbart iklädda vita badrockar och konverserade. Och rökte.
Det var något speciellt med den vyn. Kanske var det ljuset; en sned septemberkvällssol gjorde badrockarna extremt vita.
När jag så här i efterhand tänker på denna vy kommer jag att minnas Konstalmanackan, en serie TV-program som gick i många år. Under fem minuter visades en enda målning som, permanent eller tillfälligt, hängde i något svenskt konstmuseum. Under dessa fem minuter pratade konstprofessorn Bengt Lagerkvist med en underbart välgörande stämma om tavlan.
Om denna tavla visats i TV-serien hade Lagerkvist kanske sagt:

”Hagabadet i Göteborg, tidigt 2000-tal. En av 80-talets artefakter, ett hälsohus för de välbeställda där förr i tiden vanligt folk utan egna badmöjligheter i hemmet kunde gå och tvaga sig inför söndagens gudstjänst. Vi ser två herrar i fyrtioårsåldern, iklädda oklanderligt vita badrockar. Kanske har de tagit en paus från den fuktiga, varma inomhusatmosfären.
Men det är något som inte stämmer. Den sneda eftermiddagssolen gör inte bara rockarna vita, utan också det de håller i händerna. De håller i var sin cigarrett. Denna vita färg kan ge intrycket att cigarretter är sunda. Man kan undra hur en lansering av cigarretter med grått eller svart papper skulle ha tagits emot på marknaden.
Kanske hade någon på herrarnas arbetsplats tagit initiativ till en konferens med temat friskvård och fått gehör för en eftermiddag på Hagabadet. Efter några timmar i sundhetsparadiset krävde de två herrarnas laster sin uppmärksamhet. De nakna fötterna mot trottoaren måste ha blivit kalla.
Jag föreställer mig att de två några minuter senare har sällat sig till sitt sällskap i detta Sundhetens Palats, och att övningen avslutades med en diskussion om vad företagets nästa sociala aktivitet ägnades åt.”

Ungefär så hade det nog låtit, tänker jag mig.