Reflektioner kring ett presidentval

Det amerikanska presidentvalet är över. Barack Obama vann en förkrossande seger. Som svensk TV-tittaren kunde man välja mellan tre valvakor: SVT, TV4 och TV5. I den senare regerade radarparet Filip & Fredrik.
Tittarsiffrorna är intressanta. Sammanlagt följdes röstsammanräkningen av 325.000 tittare – flest tittade på Filip & Fredrik, 125.000.
Utgångspunkten för en seriös TV-kanals valbevakning är rimligen att man är någorlunda neutral. Filip & Fredrik stack inte under stol med att de var partiska – de hejade på Obama, därför att han är svart. Att man inte visste så mycket om amerikansk politik framhävde de närmast som en merit.
Filip och Fredrik beskriver de båda kandidaterna i valet som "en ung cool, svart presidentkandidat" och "en krigshetsare och hans bindgalna hockeymorsa", enligt Femmans egen webbsajt.
Över detta kan man reflektera. Att USA har fått sin första svarta president är fantastiskt, liksom att den väg som Obama vandrat från sin bakgrund till presidentposten är mycket lång och mycket målmedveten. Kontrasten mellan honom och föregångaren kunde knappast vara större.
Däremot är det stor skillnad mellan att säga ”Det är fantastiskt att USA fått en svart president” och att säga ”Jag hejar på Obama för att han är svart”. Det senare påståendet är rent rasistiskt, när man tänker efter. Det representerar positiv rasism, vilket innebär att man särbehandlar en person positivt till följd av hudfärgen. Positiv rasism är aningslös men likafullt rasism, nedsättande för personen.
Är det egentligen inte mer rasistiskt att reagera över ordet neger än att använda det?
Jag minns en notis i tidningen för några år sedan, som berättade om att Henrik Larsson, som då spelade i skotska Celtic, valts till Storbritanniens bäste färgade fotbollsspelare. Jag blev överraskad – jag tänkte inte på Henrik Larsson som svart utan som en skåning som har en tråkknarrig stämma men är en lysande fotbollsspelare.
Visst visste jag att Larsson har mörk hy – hans mamma är svenska och hans pappa från Västindien, vill jag minnas – men detta faktum låg långt ner på stegen över vad Henrik Larsson var för mig. Det var en skön upptäckt. Och jag tror att folk i allmänhet har en liknande stege.
Även Barack Obama har en svart far och en vit mor. Själv säger han att hudfärg inte har någon betydelse för honom – svart, vit, gul, röd. Och jag är säker på att det är för vad han säger och kommunicerar som han blivit vald, inte för sin färg. Må han bli lika framgångsrik i sitt regerande som han är lysande i sin retorik. Förändring som du kan tro på.
I SVTs uppföljning sa en amerikan att valet visar att rasismen i USA börjar förlora sitt grepp, bli föråldrad, dö ut. Det låter fantastiskt om det är så, och det är kanske inte resultatet av lagar utan av att folk märkt att hudfärgen inte har någon större betydelse (mer än att de dansar bättre, men det kan ju vara kulturellt också). Droppen urholkar stenen. Må denna insikt nå även Filip & Fredrik.
Ett parallellfall till detta diskrimineringstankemönster utspelar sig i Lund, där utnämningen av rektorn vid universitetet givit upphov till protester från ett antal professorer, forskare, studenter och kulturskribenter. Det har nämligen visat sig att rektorn, med en framgångsrik karriär inom tekniska och naturvetenskapliga områden, är medlem i en frikyrka.
Om ett sådant medlemskap ska utestänga en person från ett rektorsämbete kan man ställa sig två frågor:
1. Vilka andra bindningar ska utesluta personer från att bli rektorer? Muslimer, buddhister, troende judar? Mindre troende judar? Ateister? Medlemmar i vissa partier? Äldre? Yngre? Före detta journalister eller bilförsäljare? etc.
2. Vilka fler yrken och befattningar ska inkluderas i den grupp som kräver frihet från sådana bindningar?
Detta får mig att tänka på landsfiskalen som delade in socknens invånare i straffade och ännu inte straffade. Det är väl kanske inte vem man är som ska vara bedömningsgrunden utan vad man gör.