Varför fågelskådare mår bättre

Jag läste någonstans en notis om att psykiska problem är mindre vanligt hos fågelskådare än hos folk i allmänhet. Var det inte det jag trodde.
Det som skiljer fågelskådande från många andra mänskliga aktiviteter är att du inte ska tro att målet för din koncentration, alltså fåglarna, ägnar dig någon större uppmärksamhet. Faktum är att just detta är en viktig del i fågelskådandet – att inte dra till sig uppmärksamheten. Därav dessa gröna jackor, gröna byxor, gröna stövlar och gröna kikare.
Och om en fågel skulle få syn på dig så skulle den bara ägna dig en förströdd blick, kalkylera över vilken fara du utgör, och sedan återgå till de för artens överlevnad basala aktiviteterna.
I bilköer har jag ofta förundrats över att kvinnliga förare i bilarna bredvid är så vackra. Det är något utöver det vanliga. Jag tror att det är koncentrationen på att göra något där man glömmer sig själv. Hantverkare i verksamhet är också vackra. Det är ett speciellt skimmer över vyn.
Filosofen René Descartes myntade uttrycket ”Cogito, ergo sum”. ”Jag tänker, alltså finns jag”. I dag hör man ofta uttrycket ”Syns du inte finns du inte”. Detta är givetvis ologiskt som det står, men för ett företag på en marknad kan man säga ”syns du inte finns du kanske snart inte”.
För människor är det ett skadligt uttryck. När Ebba von Sydow skriver att hon varit på en premiär där alla var så underbart trådsmala hoppas man att ingen läser.
Jag lyssnade nyligen i P1 på programmet Spanarna, där man talade om uttrycket ”showmantic” som har ersatt romantiken. Det går ut på att synas. I ett program i SVT tävlar ett antal personer om att få bli programledare. En av dem sa: ”Jag älskar att se mig själv i TV”. Jag vill se en programledare som säger: ”Det finns så mycket intressant att berätta”. I TV-programmet ”Packat och klart” nyligen besökte reportern Casablanca. Eter att ha beklagat sig över trafiken och på engelska frågat förbipasserande om de sett filmen, försökte han, fortfarande på engelska, framföra till en fransktalande servitör att han var laktosintolerant. Intresseklubben antecknar!
Jag undrar om Descartes idag skulle skrivit ”Jag syns, alltså finns jag” som ett uttryck för vår tids narcissistiska kultur. Och med filosofi som en bas för hur vi ska leva våra liv skulle Descartes kanske ha föreslagit att vi istället skulle ”fokusera” på ”Jag ser, alltså finns jag”.
En tillvaro med pressen att hela tiden leva upp till uttrycket ”Jag syns, alltså finns jag” kommer för de allra flesta att leda till tillkortakommanden, hur mycket man än deltar i dokusåpor, köper SUVar, piercar och tatuerar sig, bloggar (hmm...) eller vad man nu tar sig till. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med uppmärksamhet för att tillfredsställa det samlade behovet. De flesta av oss hamnar på underskott. Andy Warhols förutsägelse att alla i framtiden kommer att vara världsberömda i femton minuter håller nog inte.
Genom att byta fokus från ”att synas” till ”att se” förändrar vi i ett slag både vår strävan och vår tillvaro.
För den som börjar intressera sig för fågelskådning, till exempel, öppnar sig en värld som bara blir större – skönhet, vördnad, rikedom, frid.
Om vi lever efter mottot ”Jag ser, alltså finns jag” är framtiden obegränsad, både i naturen och kulturen. Den som vill få en annan person (sannolikt en ganska ung) att byta fokus från att vilja synas till att vilja se står dock inför en svår uppgift. Att säga ”Skaffa dig en hobby” ger nog ingen omedelbar framgång.
Det är klart att vi behöver bekräftelse. Hjalmar Söderberg skrev: ”Människan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon sorts känsla. Själen fryser inför tomrummet och vill kontakt till varje pris som helst.” Dessa rader tänker jag på när jag ser en busskur där någon har krossat glaset. Där har passerat någon som inte är tillräckligt älskad eller beundrad.
Med utgångspunkten ”Jag ser, alltså finns jag” får livet ett annat fokus. Och en dag upptäcker man kanske att man är älskad och beundrad, inte för att man försöker synas, utan för det man ser.